Årets tomatsådd

I år har jag testat att så tre nya tomatsorter. Två evighetstomater (den gula Ponderosa och den röda ovanför som heter Principe Borghese) och bifftomaten Costoluto Genovese. Den röda stora är en pastatomat som heter Rio, men den har jag inte lyckats få att gro. Tomaterna fick jag av farbror Grön i höstas och det är ju väldigt lyxigt att få ta egna frön.

I år har jag satt tomatplantorna i två omgångar. Dels de lite större "med lite tur" plantorna, som jag tänker försöka sätta ut rätt tidigt i växthuset. Då tänker jag göra som jag skrev om ifjol, sätta dem i ett miniväxthus i det större växthuset. Lyckas det så får vi tidiga tomater, lyckas det inte har jag en chans till. För de mindre "för säkerhets skull" plantorna planterar jag ut senare på våren när frostfaran borde vara över. Är det en hygglig sommar så hinner de även ge tomater under flera månader.

En annan grej som jag gjort i år är att jag sått betydligt färre tomater. Jag har helt struntat i att så "lite extra". Ni vet så där som man gör ifall de inte gror. För mina gror nästan alltid. Trots att jag alltid kör med egna frön som jag tagit tillvara med minsta möjliga ansträngning.

Och precis på samma sätt som tidigare har jag dem 16 h under vanligt lysrör. På gamla ungsplåtar ovanpå ett värmeelement. Funkar finfint. Ibland vattnar jag dem med lite piss. Men det vet ingen i familjen om ...

Jag har alltid tyckt att det varit snyggt med träpinnar i sådderna. Trots det har jag aldrig orkat spara glasspinnar eller köpa träpinnar i affären. Så jag har i många år kört med målartejp. Helt klart inte snyggt + att det lossnar och att man till sist får gissa vad det är man har i krukan. Men så gick Jenks morfar och dog på gamla dar. Och den generationen har sparat minsann. Ingen annan insåg värdet i 500 st diskade gamla glasspinnar. Utom jag. Jag blev salig. Med vattenfast tusch inbillar jag mig att jag kan återanvända dem om och om igen, samtidigt som jag tänker på våra barns förfäder som suttit och slickat i sig glass och njutit av livet.