Var är du ...

För någon vecka sedan fick jag ett mejl av Eva som med frågan -"Var är du?"

Nu är jag här. Jag behövde en paus. Ja, jag behövde vila tills tankarna började snurra igen. Låt mig berätta varför.

1) Nästan än vad som hände i mitt självhushållande liv så kände jag att det där har jag ju redan skrivit om. Det kändes onödigt att jag skrev om saker som du kunde läsa om i arkivet. Så jag hade allt svårare att komma på vad jag skulle skriva om. Kanske kan man även säga att vi blev lite slöare när det gällde graden av självhushållning, men jag skulle säga att vi mer hittade de grejer vi ville fokusera på. Vi började äta allt mindre kött, dottern blev vegan och vips var alla djur förutom hönsen borta ur vårt självhushållande liv. Och det händer liksom lite mer i ett fårliv än i ett morotsliv om vi säger så ...

2) Det kändes som jag målat in mig i ett hörn. Bloggen blev större och större, vilket naturligtvis var jätteroligt. Samtidigt blev det en stress att producera material, för det skulle ju vara dumt att överge ett vinnande koncept. När jag märkte att bloggen började ha för stor inverkan på mitt liv, beslöt jag mig för att ta paus. Det kändes som ett strategiskt väldigt dåligt beslut för jag hade ju jobbat så hårt för att komma dit jag ville. Men jag kände att det var inte anledningen till varför jag skulle fortsätta om det inte kändes kul. Jag vet inte hur många intervjuer jag svarat på, hur många hönor jag hållit i medan jag lett så tänderna gnistrade eller hur många gånger jag tackat ja till att medverka i det ena och det andra. För det är ju bra att synas, tänkte jag. Men efter ett tag blev osynligheten det jag behövde. Och det krävdes ett mod att sätta paus, samtidigt som de personer som startade samtidigt med mig startade poddar, gjorde filmer, skrev böcker osv.

3) Jag började jobba. Och då kände jag ju mig som en jättestor bluff. Jag som i media visades upp som personen som sagt upp sig, vågade vara annorlunda och sade nej till lön på kontot varje månad. Själv har jag försökt att ge en rättvis bild av mig själv på bloggen, men jag märker att bilden av mig finns i 57 olika tolkningar. Men jag har faktiskt aldrig haft ett motstånd till att jobba, bara till att jobba med sådant som inte känts meningsfullt eller spännande. Och när jag över en natt fick frågan om jag ville jobba som högstadielärare i tre veckor, tänkte jag att det här blir ett äventyr. Och det blev det. Och tre veckor, blev 53 veckor. Jag jobbade som ett tok. I vissa perioder hörde jag till de lärare som jobbade mest timmar i klass i hela skolan och eftersom jag inte är lärare tillbringade jag många timmar med att förbereda lektionerna. Men det gav mig väldigt mycket. Så att sätta mig ner med bloggen var inte ett alternativ.

4) Mina tankar vandrade vidare. Självhushållning är ännu något jag älskar att prata om, men för mig har det blivit vardag och som sagt jag har skrivit om det mesta känns det som. Saker som jag själv ligger och funderar på är 1) Hur kan vi hushålla med oss själva. Vad är liksom den personliga utvecklingen av att vara självhushållare. Hur kan vi räcka ett helt liv? 2) Hur kan vi rädda världen. Vad är möjligt för den enskilda individen att göra? Hur kan vi påverka? Hur kan vi förändras? 3) Hur påverkas vi av det vi äter?  och naturligtvis 4) Vad är meningen med livet? (obligatorisk fråga, ha ha)

Jag har ingen aning om någon längre finns kvar. I dagens sociala värld är det snabba avtryck som gäller och man får inte tveka med publicera-knappen för länge. Speciellt inte så länge som jag gjort. Kanske åtminstone Eva, som skickade mig mejlet finns kvar. I så fall Eva, är det här speciellt för dig! Finns det andra som finns kvar så hoppas jag att ni vill hänga med Maria 3.14

3.14 är som ni säkert vet Pi. Ett tal som aldrig upprepar sig och som håller på i det oändliga. Lite som jag ...