Farmor, kineserna och klimatet

Farmor och jag på den tiden när
man satte likhetstecken mellan frisk
och trind. 

Vid julbordet överraskade min far mig med att plötsligt säga -Den här klimatförändringen är nog på riktigt ...
Tidigare har han skojat bort det typ med att -Jag har läst i Illustrerad vetenskap att kanske en ny istid är på kommande och då vet man ju inte om en uppvärmning av jorden kan motverka denna istid ... Det var julafton och vi började prata om annat än överhängande klimatkatastrofer, men några dagar senare när jag hälsade på frågade jag försynt om han efter att han konstaterat det tänkt sig att han kanske skulle ändra på hur han lever. Och så gav han mig det svaret som jag är så innerligt trött på
-Vad spelar de för roll vad jag gör när vi har alla kineser som lever som de gör?

För det första är det inte schysst att skylla på kineserna och deras påstådda klimatavtryck. De är betydligt fler än vi och om vi delar ut Kinas koldioxidutsläpp på antalet kineser kontra Finlands koldioxidutsläpp på antalet finländare så får vi nog gå och dra något gammalt över oss. Dessutom består Kinas koldioxidutsläpp mycket av saker som produceras för att VI konsumerar det. Hur mycket av det som vi köper på Wish, Ebay och den vanliga affären hemma i stan tror du produceras i Kina och övriga Asien? Borde inte vi ta skulden för det?

För det andra kan man faktiskt välja att strunta i kineserna och tänka på hurudan människa man själv vill vara i relation till miljön och klimatet. Låt mig göra ett långt tankehopp till min farmor och början av 90-talet.

När min farmor blev sjuk hade hon inte så många personer som kunde komma och hälsa på henne. Mina två yngsta barn var rätt små och jag åkte som en skottspole mellan hemmet, jobbet, sjukhuset och åldringsvården. Ibland grät jag när jag kom ut från hennes rum. Dels förstås för att jag var ledsen att förlora henne bit för bit, men även för att det var så himla tungt att hinna finnas till. Men aldrig en gång hade jag tänkt att backa, göra mindre. För innan farmor och farfar blev sjuka och dog hade jag lovat mig själv att jag skulle satsa den sista tiden på dem. För jag ville ALDRIG efteråt tvingas leva med dåligt samvete över att jag inte gjorde vad jag kunde. Så jag fanns där, och där, och där och där ända tills jag såg livet rinna ut ur hennes ögon. Och det är jag så oerhört glad för idag. Jag känner att mitt samvete på den punkten är helt rent och det är en skön känsla.

På samma sätt är det med miljön. Klart jag inte är dum. Klart jag ofta tänker att vad spelar det för roll att jag sitter här och "flygstrejkar" när många andra flyger upp sina bonuspoäng. Men jag har gjort samma val här. Om det skiter sig, vill jag kunna känna att jag åtminstone försökte trots att jag inte var perfekt. Om mina barn får klimatlida när det blir äldre vill jag att de skall minnas en mamma som inte knyckte på axlarna och fortsatte som vanligt. Jag vägrar att mina eventuella barnbarn skall se mig som en ignorant, d.v.s. en person som levde i slutet av 1900-talet och början av 2000-talet, som fick all information om att en miljökollaps var på väg, men inte brydde sig.

Jag hoppas att jag har fel, men OM det skiter sig, vill jag faktiskt känna att jag försökte