Mina tankar kring vårt boende

En person som jag tycker väldigt mycket om att lyssna på är Farbror Fri (a.k.a Oskar Lindberg). Kanske för att det mesta som han säger är sådana saker som jag också redan tänkt, ha ha. Han liksom bekräftar mitt sätt att leva. Skämt åsido, han har en förmåga att uttrycka sig väldigt inspirerande, informativt och vältaligt. Hans medverkan i Framgångspodden är jättebra, men orkar du inte lyssna i 1 ½ h så hittar du en kort snutt på någon minut här. 

En sak som jag reflekterade över var hans tips om att låta saker ta tid. Som exempel använder han när de flyttade in i sitt hus och valde att bo rätt länge innan de renoverade huset. På så vis kunde de känna efter vad de behövde, vilket i sin tur gjorde att de inte gjorde saker som de sedan behövde ändra på.

Så gjorde vi också när vi köpte vårt hus, men kanske av en annan orsak. Vi ville inte dra på oss så stora lån. Och det här är nog kanske utan tvekan det som idag påverkar våra liv allra mest positivt
-Att vi inte har några lån. Har man inga räntor och amorteringar blir livet plötsligt så mycket mer flexibelt. Jag är så oerhört glad för att vi gjorde som vi gjorde, då för 23 år sedan.

Vi var båda utexaminerade från skolan och hade hittat vårt drömhus, en röd bondstuga från 1838. Stugan låg på en återvuxen tomt som var 1 ha och på gården fanns även ett uthus med en fallfärdig ladugårdslänga. Men vi såg läget, tystnaden, de blåa tapeterna och den vildvuxna ängen bakom huset. Vi slog till direkt. Huset var rätt billigt och visst såg det lite skamfilat ut, men det gick att bo i det helt bra om än det inte var med alla bekvämligheter.

Så vi flyttade in med våra tre hundar. Vi renoverade ett rum i taget. Ibland tog vi paus och förnyade fasaden, målade, byggde roskistak eller vad som behövdes. Ladugården rev vi. Och så kom första barnet och så kom andra barnet. Vi eldade i våra kakelugnar och vi sov alla fyra personer (och tre hundar) i samma sovrum. Därtill hade vi ett vardagsrum, ett pyttelitet badrum och ett kök. Det var först när tredje barnet kom och de äldre barnen var 4 och 5 år som vi renoverade vår vindsvåning. Då fick de äldre barnen ett gemensamt rum, medan yngsta i många år bodde med oss. Sedan har de fått egna rum vartefter de blivit äldre.

Idag har vi en prunkande, stor trädgård, med bärbuskar, fruktträd, blommor, odlingar, växthus ... men det har inte alltid varit så. Nej, när vi flyttade hit växte det tistlar och nässlor nästan överallt. Våra barn har som små aldrig sprungit barfota på gräsmattan : ) Än idag håller vi på och fixar med vår tomt. Vissa delar tas fram, andra delar tillåts växa igen ...

Det har inte gått någon nöd på oss. Vi har varit (och är) en väldigt lycklig familj. Men vi har inte haft bråttom att renovera. Det som vi däremot har haft bråttom med är att betala bort vårt huslån. Min farfar lärde mig att lån skall man alltid göra sig av med så fort man bara kan. Nu har vi varit lånefria i kanske tio år och det är som sagt främst för att vi nöjde oss med rätt enkelt i början, renoverade i den takt vi hade råd och inte såg det som en självklarhet att man skall ha lån.

Ibland träffar jag på någon som vill leva enklare, men inte kan gå ner i arbetstid för att de har så stora lån på huset. Man kan alltid flytta. Och ibland träffar jag på någon som tycker det är dumt att inte ha lån när ränteläget är så förmånligt. Men med lån är du alltid bunden till någon annan. Då är du alltid beroende av ett jobb och att jobba mer på ett helt annat sätt.

Och plötsligt hittade jag på bloggen ett inlägg jag år 2014 skrev om kärleken jag känner till vårt hus.