Dagen vi släppte kalkontuppen lös var dagen då kalabaliken startade här på Flemmingsbacken. En kedjereaktion utan like. När lammen bräkte började kalkontuppen "båbbla", när kalkontuppen "båbblade" trodde stora tuppen att hans revir var hotat av den lilla oskyldiga Guldbert, vilket resulterade i att stora tuppen flög på lilla tuppen så att fjädrarna yrde och blodet sipprade. Guldbert flydde för sitt liv och hittades vanligtvis i skogen eller under någon buske. Ensam, inte en enda liten höna fick han ha som sällskap. Så höll det på i några dagar. Ingen trivdes på vår gård -inte vi i alla fall.
Kalkontuppen blev allt mer kalkon. När han spände upp sin kalkonskrud lät det som när man hissar ner bilen med domkraften och hans huvud bytte färg enligt hans humör. Först var det rött, för att efter en stund bli blått för att till sist (när han riktigt kom igång) bli blått med vita prickar ...
Så vi bestämde oss för att dräpa kalkonen (vilket spännande ord).

Vi hade först tänkt plocka kalkonen, ni vet lämna skinnet kvar som på en knaprig ugnsstekt broiler. Därav kalkonens bad i badbunken (tänk att man för några år sedan badade små knubbiga bejbisar där ...). Men eftersom vi är lite nybörjare både med tillredning och matlagning bestämde vi
oss för att det kändes lite för riskabelt och tog det säkra före det osäkra och flådde den istället.

Dramatisk bild med blodig Fiskarsyxa och en nyfiken katt. Men bra gjort att ni förmådde ta itu med problemet innan flera djur blev olyckliga.
SvaraRadera