Kyrkbesök

Idag har jag varit till kyrkan med min gamla morfar. Det var vår kyrkoherde som tackade för sig efter 33 år i tjänst. Ja, han gick i pension, han dog inte. Egentligen har ju inte detta något att göra med självhushållning, men jag började tänka på det här med att hitta sina rötter. För några dagar sedan nämnde jag i en radiointervju att jag var så tacksam över att jag känner att jag är rotad. Att jag hör hemma någonstans. Tidigare har jag mest tyckt att jag har varit tråkig som levt ett stillsamt pensionärsliv i ung ålder. Mina bröder flyger och far, bor och jobbar utomlands och alla frågar hela tiden var de är nuförtiden. Det behöver de aldrig göra med mig. För jag är där var jag alltid brukar vara. På Flemmingsbacken. Men som sagt, de senaste åren har jag blivit så lycklig över att ha hittat hem så till den milda grad att jag aldrig vill lämna min älskade backe.

Tillbaka till kyrkan. När jag satt där bredvid min morfar kom jag att tänka på att fördelen med att bo på ett och samma ställe också är att man får ha "sin egen kyrka" genom hela livet. I den kyrkan har jag döpts, konfirmerats, gift mig, döpt mina barn och kommer om allt går som det skall även att begravas. Här har även mina föräldrar gift sig. Jag har begravt min älskade farmor, farfar och mormor här. Min farmor kan mycket väl ha suttit i samma bänk som jag när hon var liten flicka. Min morfar var även som 15-åring i samma kyrka för att begrava sin sex år äldre bror som stupade i kriget.

Det är de stupades dag i Finland idag. Innan gudstjänsten började satte min morfar ner en krans på hjältegravarna. Där är hans storebror begravd. Och tänk vad sorgligt att dö som 21 åring i kriget samtidigt som det är så fint att ens lillebror 61 år senare, vid en ålder av 86 år sätter ner en krans för att hedra ens minne och samtidigt sänder en tanke upp till himlen.

Det är skönt att veta sitt ursprung. Det är jag glad för.