lördag 16 juni 2012

Friidrott

I byn där jag bor är det varje onsdagskväll under sommaren träningar i friidrott. Så har det varit så länge jag minns. Jag var själv med som liten. Det är ca 25 barn i åldern 3-13 som träffas, lär sig vänta på sin tur, leker, skrattar och friidrottar. Sedan är vi fem familjer som turas om att ha ansvaret, öppna dörren, ta emot anmälningar och "föra protokoll". Varje gång belönas deltagarna med ett glas limonad och ett glas saft : )  På hösten får man pokal enligt hur flitigt man har varit med, guld för de aktiva, silver för de som pallrat sig dit ibland och brons för de riktigt slöa.

I onsdags var det höjdhopp som stod på programmet. Barnens favorit. Och vad bra många av dem hoppade! Det var när två av flickorna började hoppa på höjder över 125 cm (ja, den ena flickan hoppade 137 cm) som jag började tänka på vilken mängd talanger det måste finnas ute i landet. Talanger som man aldrig vet om. Och jag tänkte inte på det här på något sorgligt sätt utan mer som lite ironiskt och stolt.

För vi har också varit med våra barn på de stora tävlingarna, på de fina planerna, med de påhejande föräldrarna, med spikskorna, med de utmätta stegen, med uppvärmning etc. Hur allt är på allvar. Och så står man hemma i byn, på en idrottsplan av grus där banorna nästan inte längre syns för allt ogräs, där ansatsen är olik för varje hopp (-Ja, jag startar väl här den här gången), där en av flickorna har en löpsko på en fot och en crocs på en annan (hon som hoppade 137 cm), där de flamsar mellan varje hopp, där vi bara har en madrass, vilket gör att 120 cm ser jättehögt ut och ser på hur de hoppar höjd efter höjd. Är inte det häftigt så säg.

1 kommentar:

  1. Härligt! Det påminner mig om sommarkolonierna jag deltog i i lågstadieålder. Där hoppade vi barfota eller i sandaler. Eller i tossor om man hade lust. I jeans eller i shorts eller hur man nu ville. Och det blev hur fina prestationer som helst. Och alla hade roligt.

    SvaraRadera