Kalkonpromenader

Man kan tolka våra båda kalkondamers egensinniga utfärder på två sätt; 1) De söker efter sin tupp eller 2) De återupptäcker världen genom att färdas dit de själva vill färdas. Vi väljer den sistnämnda tolkningen. För oj vad våra kalkoner har blivit sociala. De vill gärna finnas där det är liv och rörelse. För några dagar sedan gick de resolut iväg för att hälsa på grannen som högg ved och igår bestämde de sig för att det var kalasdax. -Inget kalas utan kalkon, tänkte de och stegade in i huset för att förgylla vårt 7-årskalas.

Före vi tog kalkon läste vi i vår "nästintill-Bibel" Husdjur till Husbehov, att kalkoner inte är något för nybörjaren. Vi fick även höra av en kalkonerfaren man att kalkoner är lite korkade, att de lätt förirrar sig iväg och aldrig riktigt som hönorna får en känsla för var de bor. Det här är nog sant. Är vi inte ute på gården, kan de bra yra iväg dit vart näbben pekar. Det händer sig ganska ofta att vi får gå på kalkonjakt och kan då hitta dem långt ut på någon åker. När vi frågar dem vart de är på väg kommer de snällt hem igen. Men korkade? Nja ... jag tror att de bara njuter av livet.

Snart skall livet vara till ända. De lever enligt köttproduktionsmässiga mått mätt sedan länge på övertid. Nästa vecka tror vi det är dags. Så tills dess, låt dem leva som de vill, trots att de åt opp min enda sparris som stolt höjde sig ovan mark.