torsdag 20 september 2012

Jobb

Jag har inte haft tid att skriva blogginlägg på samma sätt som tidigare. Orsaken är att jag har börjat jobba så smått efter sommaren. Och det går lite trögt, det måste jag medge, men en rejäl början på jobbhösten har jag ändå fått. Det här är första hösten sedan jag sade upp mig som jag inte längre oroar mig över jobbet (eller snarare bristen på jobbet) och det är verkligen skönt. Samtidigt känner jag att min obestämda ångest lurpassar i sovrummets hörn om kvällarna. Ångesten över att ha glömt något, att inte hinna med mina deadlines, att inte kunna uppfylla förväntningar. Det är något jag tror att jag får leva med, minnet av jakten på perfektionism.

Jag tror att det är ganska vanligt att gå omkring och känna sig som en bluff. Det har jag gjort i många år. Men med åldern kommer något, kanske visheten och man hittar sig själv på ett annat sätt, vilket gör att man helt enkelt ger blanka f-n i om man nu mot all förmodan är en bluff eller inte. Eller oj, vad tuff jag lät. Att jag skulle ge blanka f-n i något tror jag faktisk inte kommer att hända. Det ligger liksom inte i min natur, så klart jag än ibland känner mig lite bluffaktig. Som här på bloggen ibland. Ifall jag till någon ger bilden av att jag bara går hemma och syltar och saftar, klappar får och pussar man. För det gör jag, men visst jobbar jag också.

Inte lika mycket som förr, men nog tusan jobbar jag. Något som jag är väldigt glad över att märka är att jag hela tiden blir bättre på att jobba mindre. Jag minns när jag sade upp mig hur jag glatt tänkte på den inkommande hösten och alla sköna höstpromenader jag skulle ha i all sköns ro. Och så kom hösten och jag var nästan aldrig ute i skogen. Jag satt framför min dator och sökte uppdrag. Berättade för alla som ville höra på att jag fanns. Och höstsolen sken, lingonen mognade och jag jobbade. Snopet märkte jag att det plötsligt var vinter.

Så läste jag Gisela Lindes bok Lev enklare och hittade följande rader ... Där gick jag i den lantliga friden  - och slogs ständigt mot klockan, stressade och tyckte att jag inte räckte till. Jag bestämde mig gång på gång för att jobba klart för dagen innan jag gick ut i skogen. Och så missade jag dagsljuset. Igen och igen och igen. Vad hjälpte det att jag slapp tunnelbanan om jag ändå inte tog mig tid att gå ut i skogen? Det var ju precis så det var.

Men det blev bättre. Denna sommar tog jag inga jobbuppdrag före sista veckan i augusti. Och hösten kom och Maria njöt. Men nu börjar jag få upp takten igen. Inte varje dag, inte fulla dagar, riktigt lagom. Ändå en orsak till varför bloggen ibland går i stå. Och så måste det få vara. Ibland.

2 kommentarer:

  1. Man känner att man måste försvara sig själv hela tiden och övertyga folk. Jag försöker sluta med det. Liksom, vad folk tycker om mig har ju egentligen inget att göra med MIG. Det är ju deras tankar som de kan få ha för sig själva i sin egen verklighet. Det är ju bara ett problem så länge man fokuserar och tänker på det, men ens tankar kan man kontrollera. vips - så är de inte en del av en längre. Du är bra som du är, du behöver inte vara alla till lags för det är inte ditt jobb. Har någon problem med dig är det faktiskt deras problem. Keep up the good work! /Malin

    SvaraRadera