lördag 8 december 2012

Matreportage från grannen: Anka!

Igår kväll var vi bjudna till grannarna på middag. Ja, sådana grannar har vi. På menyn stod glögg med "plock" som bl.a. bestod av snittar med egengjord lammpaté. Till varmrätt var det gårdens egen anka och till efterrätt vitchokladmousse smaksatt med saffran, serverad med en rödvinbärssås. Till maten serverades det hemgjord äppelcider. Så gott!

Men godast av allt var nog ankan. Jag hade aldrig ätit anka tidigare och är vanligtvis lite skeptisk mot sånt jag inte ätit tidigare (jag har liksom barnasinnet kvar på den punkten), men det var helt klart något av det godaste jag ätit i år.

Så nu får vi fundera på om vi skall ta några ankor nästa sommar. Grejen är bara den att jag enbart har skitminnen av ankor. När jag var liten hade vi två ankor, Kalle och Kajsa. Originella namn, jag vet. Vi åt aldrig upp dem utan de dog så småningom av ålderdom. De blev jättetama, men de var ena riktiga skitmonster. Det formligen sprutade skit ur dem. Överallt fanns det skit på vår gård. Så om vi tar ankor så skall de nog vara inhägnade, långt borta från vår gård. Hos grannen mumsade vi fyra vuxna och fyra barn av en anka. Det var med andra ord ganska mycket kött på en anka. Inte direkt så att man vrålåt, men det gör man ju sällan av finaste maten.
 

Man skall alltid ha som tanke att man skall kunna lära sig något nytt av varje människa man möter. Visst låter det pretantiöst? Roligt om man kunde leva enligt det, men det gör i alla fall inte jag. Men av grannen Christine lärde jag mig igår bland annat följande. När man gräddar sina pepparkakor skall man bre bakplåtspappret med smör innan man lägger ned dem. Det gör att de smakar saltiga (vilket är gott till den söta degen) och blir frasiga i kanten. Det skall jag prova.

4 kommentarer:

  1. Jag förstår din tvekan vad gäller ankor. Vill själv ha några stycken för mat och har även varit inne på gäss. Men just skitandet har fått mig att backa.

    Och sen den lilla detaljen att jag får slakta dem själv och då är nog en stor stark gåskarl lite för stark och stor. J

    Jag följer din blogg med intresse, så får vi se om ni skaffar ankor och hur nu löser vistelsen : ))

    SvaraRadera
  2. Jag kommer ihåg min barndoms kompis argsinta gäss som jaga mej. Varje gång jag skull till henne hade jag en skock gäss nafsandes efter mej.
    Sedan hade vi tävling vem av oss som våga stiga barfota i gässskit. Det du är 70-tals lekar före pleikkare och dator(jag låter stenålders;))

    SvaraRadera
  3. Ankoista on muuten hyvää juttua täällä: http://karppausjaperhe.blogspot.fi/2010/10/myskiankat-kuvassa-noin-vuoden-ikaiset.html
    Tuossa blogissa on paljon muutakin sellaista, mikä saattaisi kiinnostaa sinua (teurastuksista, lihan käsittelystä, ankkojen höyhenten nyppimisestä yms.) :)
    Itse olen lukenut monesta blogista, että ankat ovat herkkua, joten kiva kuulla teidän kokemuksista jos päädytte ottamaan ankkoja!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Hanna för tipset! Skall kolla in bloggen. Myskankor är jag ännu mera tveksam till. Har lite svårt med deras väsande ljud ... fast de lär vara perfekt till att plocka sniglar ur grönsakslandet. Om man då står ut med ankfötter och ankskit i landet vill säga.

      Radera