söndag 17 februari 2013

En ängel för fem euro


För en tid sedan kom jag tidigt på morgonen gåendes från Helsingfors tågstation när jag plötsligt såg en utländsk kvinna i 50-års åldern som satt på gatan och tiggde. I handen hade hon en ikon. Jag grävde i fickan och hittade 50 cent som jag gav henne. Vid närmare eftertanke tror jag att det var första gången jag faktiskt tittat in i ögonen på någon jag gett pengar och både hon och jag upplevde en kort sekund av glädje över varandra. Så gick jag vidare och tänkte på hur bra det kändes. Det var en häftig upplevelse. Och vilken billig upplevelse sen! Plötsligt tyckte jag att jag var skyldig henne mer än 50 cent. Så jag tog fram en fem euros sedel och gick tillbaka till kvinnan. Jag gav henne sedeln och hon blev så glad, så glad, så glad. Vi kunde inte prata med varandra, men hon såg mig djupt i ögonen, hon visade sin ikon och jag förstod att hon ville mig väl och i sin glädje tog hon tag i min hand och förde den till sin mun. Och i den stunden kände jag mig som en ängel. Och med tårar i ögonen visste jag att hon hade gjort mer för mig än vad jag hade gjort för henne.

För de sitter ju där och tar plats. De stör. De låter inte oss och våra tankar vara ifred. De kanske ger oss dåligt samvete. Borde jag hjälpa? Men de hör säkert till någon liga som inte egentligen behöver tigga? Om jag ger henne pengar tvingar hennes man henne kanske att tigga ännu mera? Hon köper säkert sprit och tobak för sina pengar. Ja tiggare börjar det finnas gott om. Både här och där. Några veckor senare stod jag på perrongen i Stockholm och betraktade en gammal farbror som gick omkring på perrongen och bad om två kronor. Ingen hade två kronor, förutom en småbarnsmamma som hade en krona att ge honom. 2 kronor! Det är ju 20 cent! 10 minuter tidigare hade jag köpt dvd-filmer för 200 kronor. Jag letade fram två kronor och gav farbrorn.

Några minuter senare tog han fram en vinflaska som han halsade ur. Säkert skulle mina pengar bidra till en ny flaska när den första (?) var tom. Kanske det var därför människorna runt omkring inte gav honom några pengar. De ville inte vara delaktiga i hans missbruk, som de så fint kanske rättfärdigade sig med. Det ville nog inte heller jag och inte blev jag direkt glad när jag såg hans vinflaska. Men egentligen ... vad har jag för rätt att bestämma vad han skall använda de två kronorna till? De två kronor som jag varit så god och gett honom. Det får han väl bestämma själv över! Och inte kan vi väl heller anta att detta är vad han önskade sig av sitt liv. Att gå runt och be folk om pengar. Och det är kanske detta som är anledningen till varför jag fortsätter att ge pengar, trots att många säger att vi skall låta bli, vetskapen om att det här knappast är det roligaste tiggarna kan tänka sig att göra en vanlig onsdag. Om de kände att de hade ett annat alternativ skulle de knappast förnedra sig genom att slå sig ner på marken utanför affären. Inte ens fast de är av ”den där sorten”. Jag vill inte lära mina barn att det är ok att gå förbi andra människor. Jag vill inte lära dem att blunda. Och jag vill känna mig glad över att jag kan ge, om än så bara några euro.

Låt oss höja ribban. Nu drar vi till med fattigdomen i Afrika. Hej och hå! Värre än att leva ett liv med hungersnöd och sjukdom, död och elände måste ju vara att göra det samtidigt som man vet att ingen bryr sig. Åtminstone jag har alltid tänkt att de fattiga människorna i Afrika inte vet om att vi finns. Men tänk om de faktiskt gör det. Att de vet att vi finns, att de har vetskap om hurudant liv vi lever och att vi inte bryr oss om att hjälpa dem ett skit. Vad säger det då om oss?


11 kommentarer:

  1. Ja vilken träffande text! Det är svårt, det finns så mycket elände i världen så ibland måste man nästan avskärma sig för att själv överleva (om man är en empatiskt lagd människa) men att avskärma sig för mycket är inte heller bra.

    Och över till något betydligt lättsammare: Vilken härlig header ni har på bloggen! ;)

    SvaraRadera
  2. Tack för vad du skrivit. Det väcker en hel del tankar på sånt man helst inte vill tänka på...

    Ta gärna och lyssna på Bo Kaspers Orkester - Människor Som Ingen Vill Se

    YA

    SvaraRadera
  3. Mycket tänkvärt skrivet. Jag vacklar själv mellan, ska man ge eller inte. "Man ska inte ge något till dem som tigger", sägs det. Men vem avgör det egentligen. Det kan man väl inte ha någon generell "regel" på. Det måste väl vara väldigt olika, att man själv känner, avgör, hur man vill göra. Man måste känna med sitt hjärta vad som känns rätt. Tack för ditt inlägg.

    SvaraRadera
  4. Jag tycker också att det är svårt. En vanlig arbetsdag möter jag säkert 4-5 tiggare, på stationen jag hoppar på och hoppar av och på själva tågen. Min tanke är att jag ändå vill tro att det finns hjälp att få för människor och att vi har ett utbrett system som gör att människor kan få hjälp. Det finns länder helt utan skyddsnät men här finns det ett skyddsnät. Kanske är det bättre att stötta professionella organisationer som kan erbjuda stöd till dessa människor och hjälpa dem till bättre liv än att stötta dem direkt med pengar i handen? Att leva på att tigga är förmodligen sällan en väg ut ur tiggeriet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilken bra poäng Simino! Att inte tänka att "jag ger inte pengar till t.ex. en tiggare" istället tänka "att via vilken organisation kan jag hjälpa denna människa". Sedan är det ju många som inte längre har förtroende för hjälporganisationer och det är ju jättesynd. För de här organisationerna har säkert bättre koll på vad de behöver om vem som behöver. Jag har själv pejlat in några organisationer där jag känner människorna och som jag tror på och då känns det bra att hjälpa.

      Radera
  5. Men det är ju så svårt samtidigt precis som du beskriver, känslan är nästan som att gå förbi en olycka och bara vända bort blicken. Det är ju en människa i någon form av nöd, man tigger inte om man har ett alternativ. Det är en väldigt kluven och sorglig känsla. Men i många städer har de hemlösa en tidning och så finns det härbärgen, det kan ju vara något bra och lite mer konkret att stödja.

    SvaraRadera
  6. Jag tycker att det är en fin sak att ge pengar oavsett om personen på det sättet underhåller sitt missbruk. För mig som arbetar med missbrukare är det nästintill en självklarhet. Jag har pratat med otaligt personer som berättat att det var den där slanten från en främling, att bli sedd som gjorde den stora skillnaden i självkänslan.

    Tack för en tänkvärd text!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det skall jag absolut tänka på nästa gång. Att jag kan ge en slant för att visa att jag ser dem. Att de finns. Tack för att du gav mig denna insikt!

      Radera
  7. Hej!
    Jag vill bara säga att jag precis har sträckläst din fina bok "Lev mer på mindre". Den var väldigt inspirerande och bra tycker jag!

    Hälsningar
    Hanna

    SvaraRadera
  8. Att våga se den andra är en av de vackraste gåvor man kan få! Vi är ofta så blinda med de glasögon som vår uppväxt och omgivning utrustat oss med att det är svårt att få grepp om det där magiska ögonblicket som du beskriver så fint ovan.

    SvaraRadera