En ängel för fem euro

För en tid sedan kom jag tidigt på morgonen gåendes från Helsingfors tågstation när jag plötsligt såg en utländsk kvinna i 50-års åldern som satt på gatan och tiggde. I handen hade hon en ikon. Jag grävde i fickan och hittade 50 cent som jag gav henne. Vid närmare eftertanke tror jag att det var första gången jag faktiskt tittat in i ögonen på någon jag gett pengar och både hon och jag upplevde en kort sekund av glädje över varandra. Så gick jag vidare och tänkte på hur bra det kändes. Det var en häftig upplevelse. Och vilken billig upplevelse sen! Plötsligt tyckte jag att jag var skyldig henne mer än 50 cent. Så jag tog fram en fem euros sedel och gick tillbaka till kvinnan. Jag gav henne sedeln och hon blev så glad, så glad, så glad. Vi kunde inte prata med varandra, men hon såg mig djupt i ögonen, hon visade sin ikon och jag förstod att hon ville mig väl och i sin glädje tog hon tag i min hand och förde den till sin mun. Och i den stunden kände jag mig som en ängel. Och med tårar i ögonen visste jag att hon hade gjort mer för mig än vad jag hade gjort för henne.

För de sitter ju där och tar plats. De stör. De låter inte oss och våra tankar vara ifred. De kanske ger oss dåligt samvete. Borde jag hjälpa? Men de hör säkert till någon liga som inte egentligen behöver tigga? Om jag ger henne pengar tvingar hennes man henne kanske att tigga ännu mera? Hon köper säkert sprit och tobak för sina pengar. Ja tiggare börjar det finnas gott om. Både här och där. Några veckor senare stod jag på perrongen i Stockholm och betraktade en gammal farbror som gick omkring på perrongen och bad om två kronor. Ingen hade två kronor, förutom en småbarnsmamma som hade en krona att ge honom. 2 kronor! Det är ju 20 cent! 10 minuter tidigare hade jag köpt dvd-filmer för 200 kronor. Jag letade fram två kronor och gav farbrorn.

Några minuter senare tog han fram en vinflaska som han halsade ur. Säkert skulle mina pengar bidra till en ny flaska när den första (?) var tom. Kanske det var därför människorna runt omkring inte gav honom några pengar. De ville inte vara delaktiga i hans missbruk, som de så fint kanske rättfärdigade sig med. Det ville nog inte heller jag och inte blev jag direkt glad när jag såg hans vinflaska. Men egentligen ... vad har jag för rätt att bestämma vad han skall använda de två kronorna till? De två kronor som jag varit så god och gett honom. Det får han väl bestämma själv över! Och inte kan vi väl heller anta att detta är vad han önskade sig av sitt liv. Att gå runt och be folk om pengar. Och det är kanske detta som är anledningen till varför jag fortsätter att ge pengar, trots att många säger att vi skall låta bli, vetskapen om att det här knappast är det roligaste tiggarna kan tänka sig att göra en vanlig onsdag. Om de kände att de hade ett annat alternativ skulle de knappast förnedra sig genom att slå sig ner på marken utanför affären. Inte ens fast de är av ”den där sorten”. Jag vill inte lära mina barn att det är ok att gå förbi andra människor. Jag vill inte lära dem att blunda. Och jag vill känna mig glad över att jag kan ge, om än så bara några euro.

Låt oss höja ribban. Nu drar vi till med fattigdomen i Afrika. Hej och hå! Värre än att leva ett liv med hungersnöd och sjukdom, död och elände måste ju vara att göra det samtidigt som man vet att ingen bryr sig. Åtminstone jag har alltid tänkt att de fattiga människorna i Afrika inte vet om att vi finns. Men tänk om de faktiskt gör det. Att de vet att vi finns, att de har vetskap om hurudant liv vi lever och att vi inte bryr oss om att hjälpa dem ett skit. Vad säger det då om oss?