tisdag 19 mars 2013

Att ta sig tid

Min morfar är 86 år. Han älskar att skida. Han har ett eget litet skidspår som han skidar i nästan varje dag.

I fredags sken solen så som den bara kan en gnistrande marsdag. Jag satt och grejade lite med bloggen. Fick plötsligt för mig att jag borde åka ut på en skidtur. Kanske jag skulle fråga morfar? Nä, inte orkar jag. Jag skulle ju förresten på zumba på eftermiddagen. Men så tog jag mig i kragen och ringde morfar. Frågade om han ville komma med till ett vackert skidspår ute på ett stort träsk.

Morfar blev så glad. Naturligtvis ville han komma med. Och vi skidade och vi skidade. Det var första gången jag skidade med morfar i hela mitt liv. Först blev jag lite orolig för att han skidade så snabbt. Inte för hans skull utan för min ... men efter en stund hittade vi vår takt. Ibland stannade vi och pratade lite, men oftast var vi helt tysta. När vi kommit tillbaka till bilen bjöd morfar mig på en Mentholtablett. -Det har varit en riktig upplevelse för mig det här, sade han.

Åh, vad jag är glad att jag tog mig tid för morfar. Eller egentligen tog jag mig ju inte tid, för inte hade jag direkt något bättre för mig. Kanske snarare att jag kom mig för. För några månader sedan läste jag i en tidning som delades ut i samband med insamlingen "Gemensamt ansvar" om att detta år skulle fokusera på ensamma människor. Att det finns många som väntar på besök. Som inte har någon anhörig. Som glöms bort. Genast fick jag känslan att jag ville göra något för dem. Men så började jag tänka att det också finns många runtomkring oss som skulle bli väldigt glada över ett besök. Morfar. Tanten i byn. De finns där på nära håll, bara vi kommer oss för. Det är så lätt att glömma bort dem som finns nära.

När jag kom hem från skidturen läste jag en stund ur Tommy Hellstens bok "Du är mer än du anar" 

Vi tokstressar för att komma fram, eftersom tiden håller på att rinna ut. Föräldrar har inte tid med sina barn, vänner har inte tid med varandra, läkare har inte tid med sina patienter, vårdarna har inte tid för sina åldringar, lärarna har inte tid för sina elever och på banken har man inte tid för kunden. Jag har inte tid för dig. Jag hinner inte, jag är fullbokad, jag har inte tid, jag har fullt upp. Vart har tiden tagit vägen? Varför finns det inte längre tillräckligt med tid?

För mig är det inte alltid det att jag inte har tid, utan att jag inte tar mig tid. Tiden finns nog egentligen där. Bara vi vill. Det skall jag försöka bli bättre på. Att ta mig tid. Att bry mig om.


17 kommentarer:

  1. Mycket tänkvärt!
    Mitt i allt så finns inte den människan längre som man inte gav sig tid till att umgås med.
    Du har en väldigt trevlig blogg1
    Tack för att du tog dig tid att skriva om skidturen med din morfar!

    Karin

    SvaraRadera
  2. Så sant, jag känner verkligen igen mig. Funderar hur jag ska ge mig en spark där bak för att bli bättre på att ta mig tid. Det ska väl inte krävas en nära döden upplevelse för att fatta något så grundläggande eller hur?

    SvaraRadera
  3. Precis, det gäller att välja, och att ta sig tid. Vilken kvalitetstid ni fick, och vilket minne för livet, för er båda!

    SvaraRadera
  4. Så fint! Jag har också funderat mycket på det där med tid, vart den tar vägen osv... Det är nog som du skriver. Vi tar oss den inte, det är där det sitter.

    SvaraRadera
  5. Vilken värdefull skidtur! Och så lite som krävs egentligen för att det ska bli av..:)
    Ingeborg

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja så här efteråt kan man ju tycka att det är konstigt att man inte gör det mera ofta.

      Radera
  6. Vad härligt att du spenderade tid med din morfar. Jag har 3 prioriteringar i år (familj, en utbildning och jobbet), det är de viktiga sakerna. Allt annat kommer i andra hand och visst gör jag dom ändå (typ städa, laga mat), bara det att jag inte måste göra dom, vilket gör en stor skillnad i mitt huvud. Konstigt nog. Det är väldigt vilsamt att veta att man har få saker att göra, på nåt sätt.

    SvaraRadera
  7. Jag är väldigt glad för att jag umgicks med min mormor och morfar innan de försvann. Dessutom sitter de med så mycket kunskap som går förlorad om vi inte tar vara på den. Så mycket är glömt redan.
    Man kan inte ha något bättre för sig än att ägna sig åt de nära innan det är för sent.

    Maria

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade lite lika med min farmor och farfar. Då var jag mycket yngre, men är ändå glad att jag hade förstånd att inse att jag trots att det ibland tog emot skulle tillbringa så mycket tid med dem på sjukhus och ålderdomshem att jag inte skulle behöva ha dåligt samvete för det efteråt. Det är jag så glad för.

      Radera
  8. Hej!
    Blir nästan tårögd av glädje över er fina skidtur! Såna upplevelser stannar länge i minnet.

    Tack för en inspirerande blogg och en fantastisk bok (Lev mer på mindre). Borde läsa den med några månaders mellanrum för att påminnas om att det går att leva mer på mindre. Tror att det får bli ett livsprojekt...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Egentligen är det väl så att alla projekt är livsprojekt. Inte kanske så att de tar ett helt liv, men så att de förändrar ens liv. Ibland mer, ibland mindre. Eller kanske man borde gå in för varje nytt projekt med den insikten att det är en del av livet och genomföra projektet i enlighet med det. Känner man att det absolut inte tillför ens liv något positivt kanske man skall låta bli. Oj, vad filosofiskt det blev : )

      Radera
  9. Men va fint!! Åh, blir liksom rörd av lycka över er skidtur. Så BRA att du tog dig för! Tänk ibland vad lite som kan betyda så mycket. Både för honom och för dig!
    Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja och vad det lilla plötsligt kan bli stort.

      Radera
  10. Tänkvärt av dig och Tommy Hellsten. Vi har all tid som finns. Alla har exakt lika mycket tid per dygn. Vi ska använda tiden väl och leva nu. Livet går inte i repris. Soliga vinterhälsningar från Anna.

    SvaraRadera
  11. Åh så fint att ta en skidtur med morfar. Tänk vilken glädje du gav honom!! Och vilket minne för dig att bevara.

    SvaraRadera