Hallonmask

Min farmor Elsa älskade att plocka hallon. De var de gudomligaste bären som fanns tyckte hon. Jag minns att hon ofta sade att vi skulle ta vara på alla hallon som växte i naturen. Ibland när jag plockar hallon brukar jag tänka att nu skulle nog farmor pösa av stolthet.

Nu är det minsann hallontider. Och hallonmaskar. Och jag märker att jag ännu i ett avseende har blivit mer lik min farmor. (Jippii!) För jag minns hur äckligt jag tyckte det var att farmor nästan aldrig kollade mask i sina hallon. Hur jag inte trodde på henne när hon sade att det inte var farligt att äta hallonmask.

På kvällen när jag kommer hem med mina hallon brukar jag lägga dem i en lufttät burk i kylskåpet över natten. På morgonen häller jag ut dem på en bricka och plockar bort de maskar jag får syn på. Resten försvinner ... ner i magen. Hur brukar ni göra? Har ni något bra tips?

För hallon är perfekt att lägga i saftkokaren. Den gör den tråkigaste vinbärssaft jättegod och den gör att det inte behövs lika mycket saft i glaset. Hallonen koncentrerar saften på något sätt.

I byn där jag bor finns en annan Maria som också är en glad bärplockare. En kväll berättade hon om 'hallonhimlen', ett ställe i byn där det dignar av hallon. -Men har du plockat klart, frågade jag och undrade försynt om även jag fick åka dit. -Nej, men det räcker åt alla. Det räcker säkert åt hela byn. Och det är ett helt fantastiskt ställe. Gräset kring hallonsnåren är nedtrampat, vilket visar att jag inte är först på plats, men ändå dignar buskarna av bär. Och tänk vad glad man blir över vänner som delar med sig av sina allra bästa ställen. Som inser att det räcker till alla.

Och så en liten dikt av Eva-Stina Byggmästar: 

Jo, jag var bara
en liten klorofylldervisch
som virvlade runt
i ditt hjärtas buskland,
runt i en ljuvlig grönska,
Men säg, när blev du själv en
trädgårdsfe -
Och kysste mig med tusen gröna
kyssar,
allt medan jordens själ vegeterade
under marmorerade gröna blad
och moln av HALLÅ-HALLON