Dödenkväll

Igår hade jag samlat fyra av mina vänner till en dödenkväll. Jag håller nämligen för tillfället på att skriva en bok om döden/begravningar och ville ha inspiration och glada skratt från trevliga människor runtomkring mig. Jag tycker det är jätteroligt att ta ett steg tillbaka, objektivt kolla in vänskapskretsen och fundera på vilka som skulle passa bra ihop och som skulle brinna för att diskutera ett speciellt ämne. Denna gång döden.

Som det är i svenskfinland kände alla någon, men ingen kände alla. Och roligt blev det. Och pratade gjorde vi. Och skrattade. Och förundrades över varandras klokhet.

Och än en gång tänkte jag på att det roligaste jag vet, ja det är nog att prata, diskutera och lyssna till någon annans intressanta tankar. Det här är min favoritsysselsättning och det är helt gratis. Faran ligger dock i att man gör det för krångligt eller att man tänker att 'varför skulle nu de vilja komma till mig på dödenkväll'. Men jag har en gång för alla bestämt mig att lite skit i hörnen måste mina vänner tåla, för måste jag tokstäda ja då lämnar hela grejen lätt till sitt öde. Dödenkvällen hölls i vårt kök, vilket minimerade städningen till ett rum. Och tänk vad lite knaster i vedspisen och några tända ljus gör mycket. 'Hemtrevligt', ja det är vårt hus i ett nötskal, men 'välstädat' tror jag det är få som tycker att vi har det. Kanske det ena ger det andra liksom.

Så vad bjöd jag på? Te (kräver minimal insats), mina surdegspapper som jag hade bakat någon dag innan (ingen stress där inte), en kladdkaka (10 minuters insats, gräddning medan jag tittade på en dokumentär, därför uteblev kladdet tyvärr) och dagens nybakta bröd (ja där steg präktighetsnivån en aning märker jag, så det sista kan lämnas bort).

Och alla ville komma och allt var frid och fröjd. För vi blir ju glada när någon tänker på oss och vill ha oss med. Själv blev jag för några månader sedan tillfrågad att komma med i en informell diskussionsgrupp där jag inte kände så många från tidigare och jag blev ju jätteglad över att få vara med.

Nu sitter jag och tänker att det här måste jag göra mera ofta. Samla en grupp människor med en gemensam nämnare och prata kring någon intressant sak. För av prat och skratt blir jag glad ända in i själen. Jag behöver inga stora, dyra grejer. Ge mig några munnar och några öron så räcker det.