Behov och begär

När man bestämmer sig för att börja konsumera mindre är ett av det första man får lära sig att skilja mellan behov och begär. Att helt enkelt i affären tänka efter om jag verkligen behöver det här eller om jag bara vill ha det så där för trevlighetens skull. Det mesta vi köper faller ju onekligen in under kategori två.

Jag hörde en gång en kvinna berätta att hon är så hård mot sig själv att hon bestämt att hon får äga t.ex. bara tio tröjor. Köper hon en tröja så måste hon sälja/skänka bort en hon har från tidigare. Det som då händer är att hon där i butiken faktiskt funderar på om hon verkligen tycker mer om tröjan i affären än någon av tröjorna hon har hemma. Smart!

Det är faktiskt rätt sällan jag känner vare sig behov av eller begär efter något nuförtiden och det förvånar mig enormt. Jag har varit rätt bra på det där med att shoppa i mina dagar. Men det finns en sak som jag kan få ett enormt begär efter. BILAR!

I vårt "gamla liv" körde vi ofta med väldigt snygga bilar. Utseende var viktigt och "vettiga gubb-bilar", ja de gick bort direkt. Gärna skulle det vara sportigare bilar i någon skön färg. Ibland köpte vi sprillans nya bilar. Med endast någon enstaka kilometer på mätaren, med den sköna billukten i kupén och med en så blank lack att speglar var onödiga. Och så inbillade vi oss att nya bilar måste bytas med några års mellanrum annars förlorade de för mycket i värde. Som det egentligen skulle spela någon roll ... Att byta bil är så gott som alltid en förlustaffär.

Så en dag började vi tänka efter hur mycket vi var tvungna att jobba för att faktiskt tjäna ihop till våra nya, vackra bilar. Kaboom! vilken insikt att märka att en av oss var tvungen att jobba mer än ett halvår "utan lön" för att vi skulle kunna förse oss med de bilar vi tyckte vi ville ha. Ett halvår när vi steg upp, åkte till jobbet, förlorade tid med familjen bara för att köpa en bil!

Så vi tänkte om. Idag kör vi med två väldigt gamla och småskruttiga bilar. Den ena är så matt i lacken att gudarna gråter. Den andra bilen ger folk i byn tinnitus när vi åker förbi. Och det är inte kul. Jag känner mig inte som den Maria jag innerst inne är när jag sitter och rattar en tio år gammal paketbil. Ibland är det snudd på identitetskris faktiskt. Och om jag mot förmodan någon gång går in i en bilaffär så känner jag hur dreglet börjar rinna i mungiporna. Jag känner doften. Den sköna ljudet när man stänger en ny bildörr och gummit är mjukt och tyst. Jag drar med handen längs lacken. Jag kollar in de nya fräsiga instrumentbrädena. Och jag känner ett enormt BEGÄR! Aaarrgghhh!