Brev till statsministern

För en tid sedan fanns det i nyheterna en uppmaning av de finlandssvenska författarna Mazzarella och Fagerholm att skriva och skicka pappersbrev till statsministern Juha Sipilä. Anledningen är det missnöje de känner med Finlands flyktingpolitik. Här är mitt brev.

Låt Finland hjälpa

Min farmor och farfar pratade ofta om kriget. Man kan nästan säga att berättelserna om kriget delvis har format mig till den jag är.

Av min farfars berättelser är det två berättelser som jag speciellt kommer ihåg. Jag minns hur hemskt jag som barn tyckte det var när farfar berättade om hur han som soldat efter ett bombanfall kom in i en stad, fann ett raserat bombskydd och längst in hittade en pappa med sin son i famnen. Den lilla familjen hade kvävts ihjäl. Jag minns även lyckan i kroppen när jag hörde farfar berätta om hur han i sin pansarvagn blev beskjuten på en liten grusväg, fick kasta sig ut, sköts i benet och fick rulla ner i diket och spela död. Trots att han, ibland med tårar i ögonen, berättade om känslan av att höra fienden passera några meter ifrån medan kroppen skrek av smärta kände jag blott och enbart lycka. Han klarade sig. Han satt bredvid mig. Att han sedan kunde klassas som krigsinvalid, med en haltande gång blev för mig något exotiskt. Min älskade farfar.

Min farmor brukade berätta om frihetskriget. Hur hennes far en vinternatt hämtades och fördes till ett fångläger. Hon berättade om hur hennes mamma fått veta vilket datum fångarna skulle flyttas från fånglägret till tåget som skulle ta dem bort från byn. Hon berättade om hur hennes mamma och min farmor gick ner till vägen för att få en syn av mannen/pappan och hon berättade om hur grannarna fick hålla fast henne när hon skrikandes – Pappa, pappa! försökte ta sig loss och rusa till honom. Min älskade farmor.

Nästan varje gång avslutade farmor sin berättelse – Jag hoppas att ni aldrig behöver vara med om det vi upplevt. Och ingen annan heller.

Jag får ibland höra att det är vårt Finland, att våra förfäder stridit för vårt land och att det tillhör enbart oss. Men åtminstone min farmor och farfar stred inte för ett sådant land. Min farmor och farfar stred för att ingen skall behöva kvävas ihjäl tillsammans med sin familj, att inget barn skall tvingas se sin förälder föras bort och att ingen skall behöva såras i krig.

Det är inte bara vår skyldighet att se till att vi inte behöver uppleva krig. Det är även vår skyldighet att se till att inte heller någon annan behöver uppleva krig.

Att ge av sin egen frihet är inte att göra den mindre, det är att göra den större. Låt Finland hjälpa!

Maria Österåker, Österbotten

Vill du själv skriva några rader kan du skicka dem till

Statsminister Juha Sipilä
Statsrådet, Helsingfors
PB 23
00023 STATSRÅDET