torsdag 29 mars 2018

Årets tomatsådd



I år har jag testat att så tre nya tomatsorter. Två evighetstomater (den gula Ponderosa och den röda ovanför som heter Principe Borghese) och bifftomaten Costoluto Genovese. Den röda stora är en pastatomat som heter Rio, men den har jag inte lyckats få att gro. Tomaterna fick jag av farbror Grön i höstas och det är ju väldigt lyxigt att få ta egna frön.


I år har jag satt tomatplantorna i två omgångar. Dels de lite större "med lite tur" plantorna, som jag tänker försöka sätta ut rätt tidigt i växthuset. Då tänker jag göra som jag skrev om ifjol, sätta dem i ett miniväxthus i det större växthuset. Lyckas det så får vi tidiga tomater, lyckas det inte har jag en chans till. För de mindre "för säkerhets skull" plantorna planterar jag ut senare på våren när frostfaran borde vara över. Är det en hygglig sommar så hinner de även ge tomater under flera månader.

En annan grej som jag gjort i år är att jag sått betydligt färre tomater. Jag har helt struntat i att så "lite extra". Ni vet så där som man gör ifall de inte gror. För mina gror nästan alltid. Trots att jag alltid kör med egna frön som jag tagit tillvara med minsta möjliga ansträngning.

Och precis på samma sätt som tidigare har jag dem 16 h under vanligt lysrör. På gamla ungsplåtar ovanpå ett värmeelement. Funkar finfint. Ibland vattnar jag dem med lite piss. Men det vet ingen i familjen om ...

Jag har alltid tyckt att det varit snyggt med träpinnar i sådderna. Trots det har jag aldrig orkat spara glasspinnar eller köpa träpinnar i affären. Så jag har i många år kört med målartejp. Helt klart inte snyggt + att det lossnar och att man till sist får gissa vad det är man har i krukan. Men så gick Jenks morfar och dog på gamla dar. Och den generationen har sparat minsann. Ingen annan insåg värdet i 500 st diskade gamla glasspinnar. Utom jag. Jag blev salig. Med vattenfast tusch inbillar jag mig att jag kan återanvända dem om och om igen, samtidigt som jag tänker på våra barns förfäder som suttit och slickat i sig glass och njutit av livet.

tisdag 27 mars 2018

Den förbaskade lönen

Trots att jag har varit i det en gång tidigare, d.v.s. slutat jobba, är det lika svårt denna gång. Vad är det som är svårt kanske du nu undrar? Jo, att acklimatisera sig från att vara som de flesta andra. Gå till jobbet, tjäna pengar, få in fast summa på kontot varje månad. Den första dagen efter att jag slutade jobba tänkte jag nog på jobb och pengar var femtonde minut. Ja, jag överdriver inte. Är det okej att ligga här och läsa en bok? Nu tjänar jag ju inga pengar? Tänk om jag inte får något jobb? Tänk om jag inte får några pengar? Vad skall andra tycka? Borde jag gå och GÖRA något?

Idag var jag och hälsade på en vän. Plötsligt sade hon -Jag tänker aldrig på pengar. Jag och min man diskuterar många andra saker, men vi diskuterar aldrig pengar. Och jag blev så fascinerad och rätt avundsjuk. Så vill jag ju också att min hjärna skall fungera. Att jag utgår från att saker och ting ordnar sig. För det gör det ju för min vän. Och så har det alltid gjort för mig. Men innan min tanke lugnar ner sig så mycket så att jag kan inse detta är det svårt. Vad lätt det var att fastna i ekorrhjulet igen ... och vad svårt det är att tvinga hjärnan att inse att det är okej att dra fötterna efter sig så att hjulet stannar.

Vet ni något riktigt hemskt ... när jag låg där i sängen, en solig förmiddag och läste min bok, samtidigt som jag tänkte att det här är nog inte riktigt okej (att ligga här och inte jobba, alltså) då tänkte jag en riktigt hemsk tanke. Boken som jag läste handlade om en kvinna som insjuknat och tillfrisknat i cancer och plötsligt tänkte jag att om jag skulle vara sjuk och ligga här och läsa en bok en solig förmiddag då skulle det vara helt okej. Då skulle till och med folk tycka att det är jättebra att jag inte jobbar utan att jag istället vilar upp mig.

Nu är det ju verkligen inte så att jag önskar mig en sjukdom. Nej, verkligen inte. Men det slog mig hur hemskt det är att vi ofta tycker det behövs en legitim orsak för att njuta av livet, en helt vanlig förmiddag när "alla andra" jobbar. Hur samhällets syn på "att vara duktig" ger många av oss rejält dåligt samvete när vi inte följer strömmen. Och hur urbota dum man är när man befinner sig på livets gräddhylla -solen skiner, du behöver inte jobba, du läser en bok och du mår rätt fint- och inte fattar att uppskatta det utan istället besudlar stunden med att tänka på jobb och pengar!!! Jag blir så trött på mig själv.

Men, det kommer att gå över. Jag kommer att stilla tanken. Jag kommer att börja se njutningen runt omkring mig. Jag kommer att klara mig. Alltid. Maria 3,14.

onsdag 21 mars 2018

Var är du ...


För någon vecka sedan fick jag ett mejl av Eva som med frågan -"Var är du?"

Nu är jag här. Jag behövde en paus. Ja, jag behövde vila tills tankarna började snurra igen. Låt mig berätta varför.

1) Nästan än vad som hände i mitt självhushållande liv så kände jag att det där har jag ju redan skrivit om. Det kändes onödigt att jag skrev om saker som du kunde läsa om i arkivet. Så jag hade allt svårare att komma på vad jag skulle skriva om. Kanske kan man även säga att vi blev lite slöare när det gällde graden av självhushållning, men jag skulle säga att vi mer hittade de grejer vi ville fokusera på. Vi började äta allt mindre kött, dottern blev vegan och vips var alla djur förutom hönsen borta ur vårt självhushållande liv. Och det händer liksom lite mer i ett fårliv än i ett morotsliv om vi säger så ...

2) Det kändes som jag målat in mig i ett hörn. Bloggen blev större och större, vilket naturligtvis var jätteroligt. Samtidigt blev det en stress att producera material, för det skulle ju vara dumt att överge ett vinnande koncept. När jag märkte att bloggen började ha för stor inverkan på mitt liv, beslöt jag mig för att ta paus. Det kändes som ett strategiskt väldigt dåligt beslut för jag hade ju jobbat så hårt för att komma dit jag ville. Men jag kände att det var inte anledningen till varför jag skulle fortsätta om det inte kändes kul. Jag vet inte hur många intervjuer jag svarat på, hur många hönor jag hållit i medan jag lett så tänderna gnistrade eller hur många gånger jag tackat ja till att medverka i det ena och det andra. För det är ju bra att synas, tänkte jag. Men efter ett tag blev osynligheten det jag behövde. Och det krävdes ett mod att sätta paus, samtidigt som de personer som startade samtidigt med mig startade poddar, gjorde filmer, skrev böcker osv.

3) Jag började jobba. Och då kände jag ju mig som en jättestor bluff. Jag som i media visades upp som personen som sagt upp sig, vågade vara annorlunda och sade nej till lön på kontot varje månad. Själv har jag försökt att ge en rättvis bild av mig själv på bloggen, men jag märker att bilden av mig finns i 57 olika tolkningar. Men jag har faktiskt aldrig haft ett motstånd till att jobba, bara till att jobba med sådant som inte känts meningsfullt eller spännande. Och när jag över en natt fick frågan om jag ville jobba som högstadielärare i tre veckor, tänkte jag att det här blir ett äventyr. Och det blev det. Och tre veckor, blev 53 veckor. Jag jobbade som ett tok. I vissa perioder hörde jag till de lärare som jobbade mest timmar i klass i hela skolan och eftersom jag inte är lärare tillbringade jag många timmar med att förbereda lektionerna. Men det gav mig väldigt mycket. Så att sätta mig ner med bloggen var inte ett alternativ.

4) Mina tankar vandrade vidare. Självhushållning är ännu något jag älskar att prata om, men för mig har det blivit vardag och som sagt jag har skrivit om det mesta känns det som. Saker som jag själv ligger och funderar på är 1) Hur kan vi hushålla med oss själva. Vad är liksom den personliga utvecklingen av att vara självhushållare. Hur kan vi räcka ett helt liv? 2) Hur kan vi rädda världen. Vad är möjligt för den enskilda individen att göra? Hur kan vi påverka? Hur kan vi förändras? 3) Hur påverkas vi av det vi äter?  och naturligtvis 4) Vad är meningen med livet? (obligatorisk fråga, ha ha)

Jag har ingen aning om någon längre finns kvar. I dagens sociala värld är det snabba avtryck som gäller och man får inte tveka med publicera-knappen för länge. Speciellt inte så länge som jag gjort. Kanske åtminstone Eva, som skickade mig mejlet finns kvar. I så fall Eva, är det här speciellt för dig! Finns det andra som finns kvar så hoppas jag att ni vill hänga med Maria 3.14

3.14 är som ni säkert vet Pi. Ett tal som aldrig upprepar sig och som håller på i det oändliga. Lite som jag ...