Kaninfarmen avslutas

Ja, det är bara att konstatera -köttkaniner var inget för oss. Med en erfarenhet rikare har vi bestämt oss för att sälja så många av våra kaniner som det går och resten slaktar vi. Som den prestationsprinsessa jag är ser jag det som ett nederlag att vi inte fick det att funka (trots att det aldrig ens var min idé att börja med kaniner). Som den rationelle man Jenk är ser han det som ett framsteg att vi kommer vidare i vår jakt på vad som passar oss bäst. Visst låter det andra synsättet lite sundare?

Egentligen var det inget svårt beslut att ta. Undan för undan blev det liksom så tydligt. Fullt slaktklara kaniner skuttade glatt omkring i sina burar, vecka efter vecka, utan att vi kom oss för att slakta dem. Vi har ju inte haft problem med att slakta får, kalkoner eller hönor så vad var det då som tog emot?

Nåja, det är ju bara att konstatera att de är gulliga. Men som jag tidigare skrivit om kan inte det få vara enda anledningen. Är det mera rätt att slakta fula djur? Nej, tvärtom tycker jag det är bättre att slakta kaniner än att slakta grisar, eftersom jag ser grisar som betydligt mer intelligenta djur än kaniner.

I kaninfallet var det nog för mig följande som fick mig att känna att det inte var vår grej:
1) Vår äldsta dotter. Ända sedan vi tog kaniner har hon varit starkt emot att slakta dem. Inte för att hon tycker synd om dem, utan för att hon är livrädd för att vi skall betraktas som underliga. Och det kan jag förstå. I den åldern behövs så lite för att man skall ses som konstig och bli omtalad på ett negativt sätt. Så hon har hatat våra kaniner. Hon har väldigt sällan gått dit. Och hon har alltid matvägrat när kanin har serverats. Det blev liksom aldrig någon bra stämning kring hela kaningrejen.

2) Jag blir ju väldigt lycklig av att låta djur leva som djur. Att döda någon är alltid svårt, det kommer man inte ifrån, oberoende av om det sker på ett slakteri eller hemma (trots att jag tycker att hemslakt ofta är bättre). Det som däremot innebär stor skillnad är livet. Hur djuren får leva fram tills de dör. Och vår hönor, våra får, våra kalkoner -ja de lever och har levt som jag tror de skulle leva om de var fria. De får fritt röra på sig. Men kaninerna, ja de sitter där i sina burar. Trots att jag tror att vi har ganska stort utrymme åt dem jämfört med vad många andra har. Det känns ofta sorgligt att se dem bakom galler.

3) Man behöver slakta dem så ofta. Trots att en kanin ger relativt mycket kött för sin storlek kommer man inte ifrån att man behöver många för att föda en hel familj. Det blir därför slakt med jämna mellanrum. Dödandet blir så frekvent. Dödar man ett får, en kalkon eller en älg så räcker ett djur väldigt länge och det känns liksom på ett annat sätt. Som att inte lika många individer har fått sätta livet till för min skull.

Men jag tänker ändå fullt ut påstå att kaninslakt och kaninuppfödning är ett av de vettigaste alternativen, med tanke på miljön och ekonomin om man vill äta kött. Därför är jag lite ledsen för att det inte funkade för oss. Men nu är det som det är.

En del av kaninerna har vi sålt, men det finns en del kvar. Så vill du själv pröva på att äta kaniner (du är säkert i rätt stämning efter min text) så har vi finfina helrasiga franska vädurer, både hanar och honor. Och det går ju att köpa dem bara för mys istället för till mat. Hör i så fall av dig till mig!