fredag 30 januari 2015

Fixa egna kokosljus -för enkelt för att vara sant?

Efter min glädje med ljusbringarna jag fick i julklapp vaknade min experimentlusta.

Jag grävde fram ett paket kokosfett ur kylskåpet. Ni vet fettet som vanligtvis används till fritering och dylikt. Så satte jag en klump fett i en kastrull och lät det smälta på svag värme. Under tiden klippte jag en stump veke (som jag någon gång köpt i en pysselaffär) som jag knöt fast vid en penna och lät hänga ner i en gammal kaffekopp. Du kan ju i princip hälla det smälta fettet i allt som tål värme.

Så hällde jag i det smälta fettet och ställde ut det på kökstrappan tills det svalnade. Tände på och tänkte ... är det faktiskt så här enkelt att fixa egna ljus. Tydligen!

Ljuset har nu brunnit en stund och det osar inte och det luktar inte. Det verkar inte vara något evighetsljus, men det tog ju max fem minuter att fixa det så det är okej.

torsdag 29 januari 2015

De 60 grönaste bloggarna just nu

Ha, ha bloggvärlden är fantastisk!

Jag slösurfade bland mina favoritbloggar och råkade få ögonen på Fröken Ekorekos inlägg över att hennes blogg fanns med bland de grönaste bloggarna just nu. Va? Finns det någon sådan lista tänkte jag och länkade mig in på Greenmatch hemsida. (Hade aldrig hört om dem förut, men så får jag ju tryggt skylla på att jag bor i Finland).

Oj, vad mycket intressant jag hittade där! Kolla! Kanske hittar du nya bloggfavoriter? Och jag föll nästan av stolen när jag på plats nummer 18 hittade rubriken 'Maria och Jenk'.

Ha, ha så kul! Känns onekligen lite lustigt att ha gått från att vara bloggen 'Lev mer på mindre' till att bli konceptet 'Maria och Jenk' med hela gröna Sverige. Ja, man måste väl få fantisera lite ...

onsdag 28 januari 2015

Synderier med sheasmör

Kanske någon av er har provat på mitt recept på shampootvål? Då kanske ni märkte att jag hade lämnat bort en ingrediens ur ursprungsreceptet som jag hade länkat till. Nämligen sheasmöret. Anledningen var att jag inte hade tillgång till det när det begav sig och på äkta hushållningsvis provar man ändå och bra tyckte jag att det blev utan.

Men de som är inne på det här med tvål påpekade så snällt att så kan man inte göra. Ja, inte vet jag. Nu har jag i alla fall satt till sheasmöret i receptet så du kan ju även göra det om du brukar följa mitt recept. Annars kan fortsätta med ditt liv i vanlig ordning. Biktstolen lämnad för denna gång.

Karelare, Auschwitz och oss själva

Bild från SVT Nyheter (se mer här)
Igår var det 70 år sedan fångarna i Auschwitz befriades. -Det får aldrig hända igen, säger alla vettiga personer (de som har en skruv lös säger -Det har aldrig hänt). Ändå låter vi människor lida runt om i världen utan att göra så värst mycket åt det.

-Brydde ni er inte? brukade jag fråga min farmor. -Vi visste inte, svarade hon. Det var lätt att skylla på då när radion och en tidning var de enda informationskällorna att tillgå. Att vi inte känner till världens elände kan vi minsann inte skylla på. Snarare kan vi skylla på att vi blundade, eftersom vi inte orkade se.

Dessutom måste vi komma ihåg att min farmor själv var uppe i ett brinnande krig och kanske inte hade så mycket kraft till medlidande. Vad har vi? Lite stress på jobbet? Några extrakilon kring magen som stör? En fullspäckad aktivitetskalender? Besvärliga tonåringar? Men även bristande kraft till medlidande är en fel slutsats att dra när det gäller farmor och många av hennes gelikar.

När Ryssland tog delar av Finland (bl.a. Karelen) flydde stora mängder karelare till övriga delar av landet. Hit till Österbotten kom de med sin ko, sina barn och några kastruller. Sedan inhystes de i något rum där de bodde. Min farmor brukade tala om "karelaren" som en obestämd mängd människor som bodde i ett rum i deras hus. Hur många av oss skulle upplåta sitt hem idag till människor i nöd?

För några år sedan var jag krönikör i tidningen Kuriren och den allra sista krönikan jag skrev tillägnades farmor. Här kommer delar av den för den som orkar läsa.

Farmor, jag och människorna runt omkring mig har ännu något kvar att lära oss av dig och de dina.  Det är något vi har glömt bort -den äkta medkänslan och förmågan att inse att vinner vi högsta vinsten i livets lotteri, då skall vi dela med oss. Jag hörde på radion att en knapp majoritet av oss finländare tycker att en kostnadsinbesparing i samhället först och främst skall ske i en minskad invandring. Vi förstår inte. Vi känner inte som ni gjorde. Vi inser inte att ert Karelen idag kanske är vårt Syrien. Genom att födas i Finland har vi tilldelats en av de högsta vinsterna, men vi vill inte dela med oss. Vi vill inte låta någon annan känna lycka. För lyckan, den tycker vi är vår. Och lyckan tror vi blir mindre om vi tar av den. Vi är övertygade om att när man delar något blir det mindre, inte större.

 Du hade inte lika mycket som jag, men ändå var du så mycket bättre på att se dina medmänniskors behov. Jag vet att du som liten gick runt och hjälpte ensamma, gamla kvinnor i din hemby. Jag vet att du regelbundet arbetade frivilligt i ett fångläger.  Jag vet att du ofta ringde till dina vänner. Jag vet att du bjöd hem människor. Att du lät kringresande handelsmän sova på din soffa. Och att du varje gång de kom, köpte ett pastellfärgat, väldoftande suddgummi till ditt barnbarn. Till mig. Att du köpte nya klädnypor, fast du inte egentligen behövde några. Bara för att öka deras försäljning.  Jag vet att du skrattade, grät och delade med dig. Det gör också vi, men inte alls på samma sätt. Jag önskar av hela mitt hjärta att viljan att göra gott blir nästa stora trend. Att det inte tar så lång tid för oss att inse att vår strävan efter att hålla kvar vid vår rikedom gör oss till ett mycket fattigt folk. I hjärtat. 



tisdag 27 januari 2015

Fixa enklaste ansiktsvattnet

Det enklaste ansiktsvattnet du själv kan göra utgående från vad du har i skåpet måste väl ändå vara risvatten? Skölj 1 dl ekologiskt ris, sätt det i en skål och häll över så mycket vatten att det täcker riset och låt det dra i 15-30 minuter. Sila bort riset (du kan ju koka det till mat) och förvara ditt risvatten i en liten flaska i kylen. Står sig 3-5 dagar.

Risvattnet används som vanligt ansiktsvatten. Du behöver inte skölja bort det. Det är ett väldigt milt ansiktsvatten och innehåller många vitaminer och mineraler för din hud. Det sägs även dra ihop porerna och har du lindrig acne kan du bra prova risvatten och se om det hjälper.

Inspirationen till att fixa risvatten hittade jag här och du glömmer väl inte heller bort att vår inhemska ekologiska havre är väldigt bra för hyn. Den rengör och återfuktar och kan därför bra användas t.ex. i en ansiktsmask. För inspiration till det kan du kolla in Evelinas blogg. 


söndag 25 januari 2015

I väntan

 Jag är i väntan. (Nej, jag är inte gravid). Jag bara väntar på att något skall hända. Det är en ganska trevlig känsla. Att låta själen lugna ner sig, att slippa kraven på att få saker och ting att hända utan att istället låta sig vila i vetskapen om att där utrymme finns för saker att hända, där händer det också.

För en tid sedan gjorde jag tillsammans med några vänner i Märtha (vår marthakrets) en visionboard inför 2015. En visionboard går i korthet ut på att sätta sig ner och bläddra i tidningar av varierande slag. Varje bild som tilltalar dig klipper du ut. Du behöver inte förstå mer än att bilden talar till dig av någon (okänd) anledning. När du hållit på en god stund sammanställer du dina bilder på ett papper ( du kommer att märka att de första bilderna du klippte ut vanligtvis ratas rätt snabbt) och ser till slut den röda tråden och budskapet som din visionboard ger dig. Nu har du din mentala bild klar för dig inför den kommande tiden.

Ja, jag skulle kunna skriva mycket om visionboards, men kanske någon annan gång. Många förvånas över hur effektiva de är trots att de är väldigt enkla att skapa och förstå.

Min visionboard över 2015 andas stillhet. Okända människor med frid i blicken. Stilla skönhet. Promenader. Några stockväggar. En hund och en katt. En skål med fotografier av döda människor och två ord. I väntan ...

Inför 2015 väntar jag på

* en hund. Vi har tidigare haft hundar och jag har i många år känt att jag inte varit det minsta intresserad av att titulera mig hundägare igen. Men så pang föll en längtan efter en hund över mig. Men det skall inte vara vilken hund som helst. Det skall vara rätt hund. Jag sitter inte och läser rasbeskrivningar och tittar på hundbilder. Jag väntar. Jag väntar på att rätt hund dyker upp. Hunden som är min.

* ett hus. Det finns ett hus som jag känner att jag vill vårda. Ett hus som sakta förfaller utan att jag kan ingripa. Ett hus som jag tror att vi kunde få att blomstra. Ett hus som jag tror skulle spela roll. Det huset väntar jag på. Stilla år efter år.

* naturen.  Åh, vad jag har försummat naturen och dess skönhet. Jag har inte tagit mig tid att sakta vandra. Jag har inte tagit mig tid att lägga mig ner i gräset och andas. Jag har inte tagit mig tid att dofta och smaka. Det skall jag försöka bli bättre på.

* frid. Hösten 2014 var en av de tyngsta perioderna i mitt liv (och då skall gudarna veta att jag inte haft många). Mina vänner säger jag var utmattad. Själv har jag svårt att se det så. Det ingår liksom inte i min självbild att den möjligheten finns. Men jag var trött i själen. Jag var likgiltig. Jag var otrevlig och jag var sorgsen. Jag är så glad att jag har möjlighet att ta paus och låta mig hitta tillbaka till mig själv. Till glädjen över att vara jag. Det väntar jag på. Jag väntar på mig själv.

* att saker skall hända. En av mina styrkor är att jag får saker att hända. Jag är väldigt handlingskraftig när jag verkligen vill. Men för att något skall kunna hända måste det finnas utrymme och när själen inte mår bra krymper ens mentala utrymme för att skapa. Därför har jag gett mig ordinationen att åtminstone under våren bara stilla vänta. Jag behöver inte få något att hända. Jag behöver inte starta upp något nytt. Men när det sedan händer. Då är jag med. Taggad till tusen.

I väntan ...



onsdag 21 januari 2015

Självhushållningens hippfaktor

Först av allt, mina barn skulle säkert dö av skam om de visste att jag använde ordet 'hipp', men jag har funderat en stund nu och inte kommit på något annat ord.

Men låt mig komma till sak. Förra veckan var jag och pratade självhushållning på Åland och jag presenterades med orden -Maria Österåker är ekonomiedoktorn som skall lära oss hur man lever mer på mindre. Jag blir lika perplex varje gång man i dylika sammanhang lyfte fram att jag är ED . I och för sig är det ju just vad jag är (tillsammans med mycket annat), men det känns ju inte som det direkt är av betydelse när det kommer till självhushållningen.

Följande dag var jag ut och gick med Giséla som har skrivit boken Lev enklare.  Vi hade mycket att prata om men kom rätt snabbt in på gårdagens presentation av mig. Och det vi då konstaterade är att det konstiga (och sorgliga) är att folk överlag verkar tycka att hippfaktorn är mycket högre om en medelklassare downshiftar och bestämmer sig för att leva billigt än om en långtidsarbetslös, ensamstående förälder gnider på slantarna, kokar sin egen buljong och syr sina egna kläder.

Har det månne att göra med det frivilliga valet? Att vi "som har råd att leva billigt" gör det för att självförverkliga oss själva, medan den som gör det av tvång gör det av just det -nödvändighetens tvång? Det får mig många gånger att känna mig som en bluff. För misslyckas min morotsskörd så kan jag köpa morötter i affären. För den som faktiskt är tvungen blir kravet på att lyckas så mycket större och det gör att jag blir så oerhört förstummad av er som kämpar med en inte alltid självvald självhushållning. Förstummad på ett positivt sätt. I mina ögon är ni sanna vardagshjältar och det är ni som borde få cred och synlighet i betydligt större utsträckning än jag.

Samtidigt är ju självhushållningen en livsstil som gör gott för inte bara plånbok utan även själ och värld. På det planet är självhushållning av godo än vad skälet till att leva enkelt är. Men jag önskar att det kunde vara ett frivilligt val för alla. Heja dig som kämpar!


måndag 12 januari 2015

Utvärdering av vårt värmesystem

Nu har vi haft vårt nya värmesystem i ungefär nio månader. Vill du läsa om hur det är konstruerat tittar du här.

Så vad tycker vi?

Först av allt, under de snart sexton åren vi bott här i huset har jag aldrig kunnat gå i t-shirt inomhus vintertid. Det kan jag nu. Vi har en skön behaglig värme i hela huset.

Eftersom vi värmer upp vårt vatten med egen ved kan jag nu med gott samvete använda varmvatten t.ex. i köket. Tidigare hade jag alltid dåligt samvete för att det gick el och mina händer var ofta röda och nerkylda.

Vi behöver inte bära in ved till tre värmekällor i huset (två kakelugnar och en vedspis), vilket vi nu har insett vilket jobb det faktiskt var. Vi bär veden cirka tio meter istället för 100 meter.

Vintertid eldar vi en gång varje dag. Sommartid eldade vi varannan eller var tredje dag och har ändå varmt vatten i den mängd vi behöver.

När vi kommer hem efter en hel dag borta är huset varmt! Tidigare var vi tvungna att börja elda direkt vi kom hem och gick och småhuttrade i någon timme innan värmen spred sig i huset. Nu var vi borta i tre dagar och hade satt på elstavarna (de hade dock inte ens hunnit slå på under tiden vi var borta) och det fungerade jättebra.

Förutom våra kakelugnar och vår vedspis hade vi tidigare golvvärme i källaren, köket och badrummet. Dessutom värmde vi upp vårt varmvatten med el. Det här gjorde att våra elräkningar inte var att leka med i ett så här gammalt dragigt hus. Tidigare förbrukade vi ungefär 25 000 kWh / år. Nu är vi nere i 6500 kWh / år. Det här gör att den årliga inbesparingen är ca 2000 euro, vilket gör att hela systemet är intjänat på ungefär 12 år.

Då räknar jag inte med veden och visst går det åt mer ved. Cirka 30 kubik räknar vi med att elda per vinter. Men veden är gratis ur egen skog och eftersom vi kan elda med 50 cm längd så är hanteringen rätt enkel.

Det här var en av de största investeringarna vi gjort hittills (och knappast kommer det många fler av den här kalibern), men vi är banne oss nöjda till 100 procent.

Våra gjutjärnsbatterier med manuell reglering (inga termostater) fungerar jättebra och är verkligen en prydnad i våra rum. Dessutom sväljer de jättemånga våta vantar ... Det vi har gjort är att installera en värmeregulator i anslutning till inkommande värmerör. Den här känner av utetemperaturen och reglerar värmen till huset. Väldigt enkel att använda.

Egentligen kanske jag kunde avsluta med att skriva att jag i skrivandets stund precis har kommit ur duschen och sitter här väldigt lättklädd  och varm trots att utetemperaturen närmar sig -15 grader, men jag vill ju inte att ni skall tro att jag försöker skriva något tantsnusk.

torsdag 8 januari 2015

Nästa vecka är jag på Åland

Onsdagen den 13.1 dyker jag upp på Åland för att prata om oss, vår självhushållning och hur även du kan leva mer på mindre. Har du vägarna förbi kan du ju komma in och säga hej! Arrangör är Ålands marthadistrikt och mer information hittar du här. 

Året som gick

Jag brukar ju varje år göra en nyårskrönika för att kolla vad som egentligen hände förra året. Många gånger har jag känslan av att det inte händer nästan någonting och då kan det vara kul att faktiskt se att det hänt en hel del.

Mycket av det som hänt under året står Jenk för. Han har plockat ner och plockat upp två uthus.
Han har byggt ett utedass. Han har installerat ett helt nytt värmesystem i vårt hus.

Jag måste erkänna att det ibland är lite tungt att vara gift med en så effektiv man. Inte så att han inte skulle ha tid över till mig. Jag får minsann min beskärda del, men om jag själv känner mig lite slö, passiv och lat och verkligen skulle känna för att bara slappa och dra benen efter mig, då är det näst intill tungt att se all denna energi förkroppsligad i en enda man.

-Kan man som nyårslöfte ge att man skall försöka bli mera lat? frågade Jenk sig.

Och så är ju 2014 året vi skaffade traktor. 



De flesta kommentarerna och läsarna fick följande inlägg "Låna pengar", "Behov och begär" och "Jag vill ju bara se världen". Det ser ut som ni gillar när jag orkar tänka till och skriva ut mina tankar trots att det ofta blir väldigt långt. Tack för det! Varje kommentar gör mig glad även om jag inte alltid svarar.


Jag känner faktiskt att 2014 inte kommer att gå till historien som ett av mina bästa år. Nej, jag är glad att börja på ny kula. En av de saker som gjort mig ledsen under året är alla hönor vi mist. Det är fräcka rävar och hungriga rovhökar. För tillfället vågar vi inte ha ut dem överhuvudtaget och så vill jag inte ha det. Då kan det lika gärna va. Jag saknar mina frigående lyckliga hönor så det gör ont. Jag saknar att bli varm i hjärtat av att se hur de trivs grävandes i lövhögar och spatserandes på gräsmattan.

Men 2014 är ju även sommaren som "Koskis Mats" flyttade till vårt hus. För tillfället driver han alla till vansinne med sin machostil. Kastrering är bokad till nästa vecka. Skönt säger våra andra katter.
Det mest oväntade som hänt oss under året är nog att vi plötsligt fick besök av en björn i vår bigård. Vi har även testat på att sätta bikupor på currykryss och häpnat över resultatet samtidigt som vi har fångat bisvärm efter bisvärm.

Under året har jag lärt mig att göra korv, att fixa egen pasta och att ordna restaurangdag.

Även för mig hände det oväntade och jag fick möjligheten att skriva en bok kring självhushållning för Norstedts. Mycket av året har gått åt i skrivandets och fotograferandets tecken. Det har varit roligt, men jag har också blivit mycket, mycket trött. Det var länge sedan jag kände mig så här dränerad på energi. Men jag kommer igen. Jag måste bara ge mig tid att vila. Som grädde på moset skrev jag även klar min döden bok och den lanserades i slutet av 2014.


Förutom allt detta har naturligtvis året gått åt till att ta hand om våra barn och skjutsa dem på fotboll och andra aktiviteter. Året har gått åt till mer skratt än gråt, trots att det även blivit en del av den senare delen tyvärr. Vi har oroat oss för saker som vi inte kan påverka och drömt om saker vi hoppas skall slå in.

Välkommen 2015, vad spännande det skall bli! Jag önskar er alla ett år fullt av liv och lycka!

Maria