fredag 29 maj 2015

Vi är med på gårdsloppis


För femte året i rad ordnas det gårdsloppis här i Älvbyarna där vi bor. -Åh, nej! Jag är så trött på gårdsloppisar. De finns ju överallt nuförtiden! kanske du nu utbrister.

Men ser du vårt gårdsloppis är inte bara ett loppis. Det är en upplevelse och mat för själen. Ibland kan det ju kännas så där pinsamt när man kommer till ett gårdsloppis och man direkt ser att nej, här finns inget för mig. Men man tycker ändå att man måste ta sig en titt och gräva lite bland sakerna. Men hos oss blir det sällan pinsamt. För det finns så mycket annat att titta på. Eller så köper man en påse ägg och ser glad ut.

Hos oss kan man t.ex. vandra runt i trädgården, hoppa på studsmattan, titta på hönsen, äta ekologiska bakverk i vårt orangeri, kissa på ett jättefint utedass och mycket annat. Hos grannen kan man klappa lammen. Hos en tredje kan man få lite Reiki. På ett ställe kan man om man har tur klappa frassen ...

Så har du inget bättre för dig så tycker jag att du söndagen 7.6 kl. 11-15.





tisdag 26 maj 2015

Myggor, nejlikor och lime

Om det här funkar har jag ingen aning om, men för tillfället florerar det på FB ett tips om att man skall skära upp en lime och pressa ner hela nejlikor (alltså inte blommor) i snittytan. Sedan ställer man limehalvorna på bordet och myggen lyser med sin frånvaro.

Ha, ha det låter ju lite småroligt. Det lär nämligen inte funka med citron och citronella är ju annars en doft som ofta används för att undvika mygg. Men visst, vad kostar det att testa? En lime och några nejlikor. Funkar det så är det ju rätt överkomligt : )

måndag 25 maj 2015

Undvik betade fröer

För något år sedan berättade en bekant att hon brukade beställa billiga fröer från Estland. Jättebilliga! Problemet är bara, enligt mig, att många av de frön som hon beställer är betade. Ett betat frö har ett färgat lager av exempelvis växtskyddsmedel kring sig.

T.ex. rapsfrön inom konventionell odling är ofta betade med neonikotinoider och det har nyligen visat sig att denna betning är orsaken till varför många humlor och vildbin dör. Vill du läsa mer kan du bland annat läsa denna artikel. 

Förra veckan var min svärfar jättearg! Varje år brukar han nämligen så ett stort fält med honungfacelia. Detta honungsblomster är perfekt för bin och andra insekter eftersom det blommar väldigt sent in på hösten och på så vis utgör mat för dem när det vanligtvis inte finns så mycket annat att hämta in till kupan. Honungsfacelian används även mycket till gröngödsling.

Men i år fanns det i affären han brukade köpa fröerna i endast betade frön. Hur sjukt är inte det! Att beta frön till en växt som älskas av insekter. Visserligen innehåller inte dessa betade frön neonikotinoider utan andra ämnen, (neonikotinoider är för tillfället förbjudna inom EU), men ändå! Hälsosamt är det knappast. Min svärfar har använt vanliga frön i åratal och han har aldrig besprutat sina odlingar och bra har det ju gått ändå. Så varför behövs det? Och varför erbjuder man inte alternativ?

Använd inte betade frön! Visst finns det olika sätt att beta frön och en del är bättre än andra. Men i den omfattning du hanterar frön och grödor funkar det bra ändå. Och både du och naturen mår bättre.

Och när det kommer till rapsolja. Välj ekologisk!

söndag 24 maj 2015

Att plantera tomater

När jag planterar tomatplantor gör jag så här.

Först tar jag dem ur sina krukor och låter dem ligga och dra i nässelvatten. Detta gör dem motståndskraftiga inför den kommande säsongen. 

Nässelvattnet har jag förberett någon vecka innan genom att låta nyplockade nässlor ligga i en hink med vatten med lock på. 

I vårt nya växthus tänker jag plantera plantorna direkt i jorden. Nu har det ju inte odlats i jorden på trettio år eller mer så jag har ingen aning om näringsvärdet. Den är ju inte heller den mest luckra jord jag stött på.

Nu är tanken att ni på mitt foto skall se att jag har grävt upp en grop som jag har fyllt med gräsklipp, sand. och ursprunglig jord. Jag slänger även ner lite träaska och lite brunnen hönsdynga i gropen innan jag lägger ner plantan.

Kom ihåg att lägga din planta djupt ner i gropen. Från den del av tomatplantans stam som hamnar under jord växer det nämligen ut nya rötter och plantan får större möjlighet att ta upp vatten samtidigt som den naturligtvis blir mindre kanglig.

Ja, och så måste du ju komma ihåg att vattna rejält.

Dessutom har jag på fönstren hängt upp en täckväv för att förhindra att solen lyser så stark den första tiden. 

lördag 16 maj 2015

Återanvända presentpapper

Mina barn är uppfostrade till att inte riva upp sina paket utan sakta, sakta ta bort tejpen och vika upp pappret. Lyckas det bra kan vi spara pappret och återanvända det. Du skulle bara veta hur mycket gifter det finns i färgen på presentpapper.

Men nu har min svärmor lärt mig att det går utmärkt att stryka papper. På svag värme bör väl tilläggas. Så har du ett skrynkligt papper är det bara att värma järnet. Vad bra!

Ps. Jag har inte hunnit testa det här själv, men en svärmor ljuger väl aldrig? Eller vill hon att mitt hus skall brinna upp? I så fall vet ni vem som är den skyldiga. Hon heter Majvor.

fredag 15 maj 2015

Mera äppel, del två.


För en tid sedan berättade jag på bloggen att jag försökte böja ner kvistarna på mina unga äppelträd för att på så vis snabbare få äppel.

Jag fick några tips som jag direkt omsatte i praktiken. För det första fick jag tipset om att låta tyngderna ligga på marken eftersom kvistarna då inte utsätts för lika stor påfrestning när det blåser. För det andra fick jag tipset om att inte använda snören, eftersom de växer in i barken väldigt snabbt.

Så nu har jag vidareutvecklat mina funderingar så att jag använder tjocka remsor klippta av ett gammalt lakan och tegelstenar som ligger direkt på marken. Snyggt är det verkligen inte, men det funkar bra.

Tack alla ni som hjälper mig att förstå sånt jag inte själva förstår. Det är mycket därför det är så roligt att blogga.

onsdag 13 maj 2015

Golvet i växthuset fixas till

Jag och Jenk har varit lediga tillsammans någon vecka nu, men det är inte därför jag ligger i halmen och ler inbjudande. (Tänk att man skall se så otroligt konstig ut när man försöker ta en selfie). Man skulle nästan kunna tro att jag är med i en skräckfilm och att någon har försökt kapa av mitt huvud med en pianotråd. Eller kanske två pianotrådar till och med.

Nej, jag ligger och leker sällskapsdam

Vi håller nämligen på och förbereder golvet i vårt nya växthus. Som ni ser har ogräset trivts rejält bra i vårsolens värme och eftersom vi tänker odla direkt i jorden måste det bort. Så vi gräver och gräver.

Vi är lite olika jag och Jenk när det kommer till att utföra tunga och tråkiga sysslor. För mig spelar det inte någon roll att det tar lång tid, bara jag inte lider medan jag jobbar (d.v.s.har fööör tråkigt eller tycker det är fööör tungt). Gärna delar jag upp jobbet på många dagar. Jenk sätter däremot igång och tar i för kung och fosterland. Han pustar och stånkar och stönar. Han tar nästan aldrig paus och så vips är det klart. Men låt mig säga så här ... det är inte jag som har opererats för diskbråck i familjen.

-Tycker du jag är lat? frågade jag Jenk. Och det som är bra med min man är att det tycker han aldrig. Han svarar istället att det inte spelar så stor roll så länge jag är hans sällskapsdam. Och det tycker jag passar mig bra. För det heter ju att allt blir mycket lättare när man gör det tillsammans. Så jag underlättar ju verkligen arbetet bara genom att vara med. 

Här ser ni då arbetsmyran i full gång. Direkt efter att vi grävt bort ogräset (jo, lite hjälpte jag ju till) rullade vi ut en halmbal som vi köpt på ....ta-ta-ta ...Findit! Vi tänkte inte ge ogräset en endaste extra sekund till att sprida sig igen. När vi nu sedan odlar tänkte vi bara gräva ett hål i halmen där plantan sätts ner.

Så nu väntar vi bara på varmare väder. 

måndag 11 maj 2015

Ett staket av ris




Inspirerad av Nisse i torpets blogg bestämde vi oss för att bygga ett staket av ris.

Dels för att förhindra giftet från den konventionellt odlade åkern bredvid att sprida sig till vårt odlingsland och dels för att hindra den kalla nordanvinden att virvla runt bland våra grödor.

Med hjälp av ett staket kan vi höja temperaturen på sydsidan rejält och jag planerar att till exempel placera min majs nära staketet. 

Som extra bonus fick vi bort en massa sly längs våra dikeskanter. För det går nämligen åt en hel del ris till staketet. Det som nu ännu fattas är att spänna fast de bägge granslanorna med ståltråd. 


Granslanorna köpte vi på Findit av en äldre man. Vi vässte till dem och började fundera på hur vi bäst kunde impregnera dem. Skulle vi gå enligt vad som varit brukligt i trakterna tidigare skulle vi ha låtit spetsarna stå och dra i spillolja. Men det är ju förbjudet.

Då tänkte vi trätjära. Men det är också förbjudet som impregnering (dock ej som ytbehandling). Det som skulle ha varit mest miljövänligt skulle ha varit att bränna/förkolna slanorna. Men det orkade vi inte med.

Så vi kör obehandlat och förbereder oss på att svära över vår egen dumhet om något år ... så kan det gå när laten slår till.

Dock har vi inte legat på latsidan. 30 meter staket på en dag är inte illa pissat om jag får säga det själv. 

torsdag 7 maj 2015

Att fånga vilan

Ni kanske minns att jag i början av året gav mig själv som uppgift att vila och vänta.

Anledningen till det var att jag av olika anledningar kände mig väldigt sliten. Dels hade jag febrilt jobbat med mitt manus till Norstedts och eftersom det för mig är nytt att ge ut en bok av den här kalibern på ett stort förlag undrade jag många gånger om jag skulle räcka till. Jag hade även en hel del andra saker som oroade mig och som fick mina tankar att snurra på i högvarv. Min hjärna var tröttare än trött.

Ingenting kändes roligt och det som faktiskt var roligt var jag rätt likgiltig för. Och förskräckt läste jag att den största faran i  högtemposamhället är just likgiltigheten. Jag exploderade för minsta småsak och grät alltid när livet kändes lite tungt. Jag kände verkligen inte igen mig själv. Små saker som att åka till affären och handla kändes jättestora. Så jag bestämde mig för att vila.

Jag ville vila från framsteg, prestationer, nya idéer, krav och förändringar. Jag ville inte skapa nytt. Jag ville återskapa. Återskapa mig själv. För jag längtade efter den Maria jag varit, men inte längre var.

Hela våren har jag vilat. Jag har gjort det tidigare och jag vet att vilan är inget som lätt låter sig fångas. Inte när man är uppe i varv. Nej, att vila är faktiskt rätt tungt. Ja, inte fysiskt direkt, men psykiskt. Det är svårt att ge sig själv tillåtelse att vila.

Mitt i allt hittade jag boken "Det händer när du vilar" av Thomas Sjödin. En bok som lärde mig att vilan har tre huvudfiender -oron, ledan och rastlösheten.

Oron kommer redan innan man börjar vila. -Borde jag inte dra in mera pengar? -Borde jag inte passa på att marknadsföra mig nu när jag jobbar mindre -Tänk om Jenk tycker jag är lat? -Tänk om jag tappar greppet och inte kommer igen? Oron botas med tillit och det är nog kanske enligt mig en av de största utmaningar vi har i livet. Att våga känna tillit. Saker och ting ordnar sig för det mesta.

Sedan kommer ledan. Det är tråkigt att vila. Visst är det i början skönt att läsa böcker, titta på tv eller vad man brukar göra. Men rätt snart blir det tråkigt. Vad skall man hitta på med all sin tid? Vilan är verkligen speciell. Vi längtar efter och drömmer om den, men när vi väl har den tycker vi ofta att den är stressande eller tråkig.

Det är då rastlösheten kommer in. Den otäcka, otäcka rastlösheten. När man har ett negativt pirr i kroppen. När man vandrar från rum till rum. När man vaknar på morgonen och tänker vad borde jag hitta på idag. När man inte kommer sig för att göra något, trots att man vill. När man inte kan fokusera. När boken inte låter sig läsas ... Rastlösheten är känslan av att man borde göra något. Vad som helst, bara inte det man gör just nu. I tanken är man någon annanstans än i nuet.

Thomas Sjödin fick mig att betrakta ordet 'rastlös'. När man känner sig rastlös skall man inte falla i fällan att aktivera sig. För det är inte aktiviteten man saknar fast det känns så, det är rasten. Vilan. Man är rast-lös. Inte sysslolös. Rastlösheten kan inte botas genom att åka någonstans, ringa någon, kolla mejlen. Den kan bara botas genom att vila ännu mera.

Och mitt i allt besegrade jag den. Jag kom genom de tre portarna -oro, leda och rastlöshet. Jag är utvilad! Jag är mig själv! Jag är lugn i själen.

Och jag är glad. Och tacksam.

För som Sjödin påpekar i sin bok ... när allt går fortare än fort och vi stressar själen ur oss glömmer vi ofta bort att det är enklare att skaffa ett nytt jobb än en ny familj. Det är när vi är tröttare än tröttast vi säger saker vi inte borde säga eller fattar olyckliga beslut. Att vila är därmed en gåva till de vi älskar. Även oss själva. Att vara rädd om sin vila är att ta ansvar för sitt liv.

Vila i frid.


onsdag 6 maj 2015

När naturen hjälper till

För några dagar sedan satt jag och bläddrade genom bloggens arkiv och märkte till min förskräckelse att jag ifjol hade förgrott min potatis redan i mars!

Med eld i baken sprang jag in i skafferiet, slet åt mig väskan med potatis ... och blev jätteglad! För potatisen hade förgrott sig själv.

Så nu var det bara att peta ner dem i burkar med jord, ställa in dem i pannrummet och vattna. Så småningom kommer jag att plantera ut plantorna och då är de redan långt hunna, vilket borde ge oss tidiga nypotatisar.

Att vara ordentligt lat är ofta bättre än att bara vara lite lat. För tänk om jag hade orkat tömma väskan med mjuka potatisar samtidigt som jag inte orkade förgro potatisen redan i mars? Då hade det inte gått så här bra. Det säger jag minsann.

tisdag 5 maj 2015

Mördarfrassen Vivi är tillbaka

Vi har tre katter. En av dem är en mördarfrass. Könet och personligheten till trots heter han Vivi.

På kvällarna när jag har lagt mig hoppar han upp i vår säng. Så smyger han fram till mig och stryker sitt huvud mot mitt ansikte. Länge, länge ligger  han på mitt bröst. Men det är enda tiden på dygnet. Annars är han tuff som få.  Vi brukar berätta om den gången han kom vandrandes över plogfårorna med en fasan i munnen.

I morse kom Jenk in och sade att han ville visa något. Han pekade på Vivi som låg orörlig i sågspånet framför vedlidret. -Är hon död? flämtade jag. (Lite paradoxalt kallas nämligen katternas egen Rambo för hon i vårt hus). För det var onekligen en väldig konstig plats att ligga orörlig på. Om än man är en katt.

-Nej hon vaktar sitt senaste byte, svarade Jenk


Stolt visade Vivi upp sitt senaste byte. En fullvuxen hare.

-Shit pomfrit (som Stefan Nilsson skulle ha sagt) vad stora de är!

Mördarfrassen Vivi har levlat upp (som datanörden i huset skulle ha uttryckt det) ...

söndag 3 maj 2015

Manliga och kvinnliga växthus?

Det är söndagsmorgon här på Flemmingsbacken. Grannen kurvar in på gården. Han kommer gåendes med långa steg och något obestämt i blicken. I handen håller han en golvbrunn. Han håller på och bygger växthus till sin fru och nu har han stött på problem.

-Det blir alltid så mycket större och krångligare projekt än vad jag tänkt mig från början, säger han.
-Nu har jag bestämt mig att vi skall ha en golvbrunn i vårt växthus och jag vet inte riktigt hur jag skall göra ...
- Det låter som du är en riktig man, svarar jag.
- Min fru tycker vi skulle bygga något enkelt, fortsätter han med trött blick.

Och precis då känner jag igen mig. Och fast jag är hyper-dyper-allergisk mot manliga och kvinnliga stereotyper kan jag inte låta bli att undra. Är detta vanligt? Kvinnan i huset som vill ha något funktionellt och enkelt. Något som inte tar allt för mycket anspråk av mannens (och deras gemensamma) tid. Och mannen som går in i projektet med hull och hår. Skall det va så skall det va.

Och ett projekt som kvinnan i sitt stilla sinne tänkt sig att de skulle göra tillsammans slutar med att kvinnan gör något annat och mannen sliter i sitt anletes svett. För kvinnan orkar inte med när det blir något helt annat än vad hon ville ha från första början (om än hon sedan med slutresultatet är både glad och tacksam) och mannen känner sig lite sviken och oförstående över att han plötsligt sliter ensam.

Det kan vara så. Jag vet inte.

Vi har ett stort växthus. Ett jättestort.