Nedkopplad

Mina barn håller andan. Jag har nämligen lånat boken Nedkopplad av Susan Maushart från biblioteket. Jag har även läst nästan hela boken, vilket gör att jag kan ge ett omdöme om boken. "Man får vad man tror man får". Boken går helt bra att läsa, men redan innan man börjar vet man vad som med stor sannolikhet kommer att stå i boken. Inga överraskningar. För de som är intresserade av statistik och olika rapporter kommer det här att vara en rolig bok, själv tyckte jag att den blev lite ... tråkig.

Men ämnet i sig är ju intressant -att leva nedkopplad. Bokens författare och hennes tre barn har i ett halvt års tid gjort sitt hem mediafritt. Under ett halvt år har det i deras hus varit förbjudet att använda dator, titta på tv, lyssna på iPod eller använda mobiltelefon. Något som gjort att det tillbringar mera tid tillsammans, spelar spel, börjar musicera, läsa böcker etc.

Den här sommaren är vi "nedkopplade light", vilket innebär att det under helgerna är förbjudet att använda dator eller spela på sin mobiltelefon eller på konsolspel. Våra barn har å andra sidan alltid levt med tidsbegräsningar när det gäller tv-tittande och dator. Men visst märker vi att de gärna skulle tillbringa allt mera tid vid datorn eller framför tv:n om de bara fick.

Jag blev väldigt förvånad när jag för några dagar sedan i en intervju fick frågan om vi är teknikfientliga, eftersom man (enligt intervjuaren) ofta tänker på personer som strävar till självförsörjning som personer som inte tycker om teknik. Det hade jag aldrig tänkt på! Datorer är ju våra jobbredskap och vi tillbringar ändå allt för mycket tid framför dem. Så absolut inte fientliga, snarare kanske ointresserade. Och jag avstår inte från att använda teknik för att jag ser det som ett dåligt alternativ utan kanske snarare för att jag fascineras av att försöka klara mig med mindre el och då finns det t.ex. många gamla "hederliga" köksredskap och trädgårdsgrunkor som man klarar sig med manuellt istället för att köpa apparaterna med de nyaste finesserna.

Men teknik fascinerar och skrämmer. Idag tycker jag nog att det skrämmer mer än det fascinerar. Jag tänker ofta på de radiovågor och trådlösa signaler som går genom våra kroppar varje minut. Ändå tror jag det är viktigt att hänga med. Att kunna röra sig fritt mellan världar. För när vi känner till alla alternativ är det mycket lättare att välja vilken värld som passar oss och i vilka doser.

Ensam

Jag älskar verkligen att bo utan grannar. Att precis när man önskar vandra omkring i nattlinne ut i trädgården. Om det så är mitt i dagen. Ja, vi skulle ju kunna vandra omkring nakna om vi så önskar, men någon måtta får det väl vara.

Trädgårdsbilder

Till och med jag som älskar bokstäver blev smått deprimerad av mitt långa fårinlägg för en stund sedan. Därför kände jag mig manad att i bild (och med lite bokstäver) berätta vad som händer på andra fronter hos oss just nu, nämligen odlingsfronten.

Här ser ni vårt nya kålland. Ifjol tog vi en stor presenning som vi bredde ut över en del av vår äng. Efter en hel sommar/vinter/vår under presenningen hade allt ogräs dött och vi kunde stiga upp ett nytt land. Enkelt och behändigt. Jenk har fräst upp en ram kring landet och denna ram kommer vi att fräsa flera gånger per sommar för att försöka hålla ogräset borta. Så är det bara att flytta på presenningen och låta en ny plätt bli odlingsmark inför kommande behov.

Under väven (för kålflugan och kållarvernas skull) samsas broccoli, huvudkål, blomkål och kålrot samt några jordärtskockor. Vi har täckt in allt utom kålplantorna med färskt gräsklipp. Dels för näring och dels för att hålla ogräset i schack. Enligt min odlingsbibel "Trädgårdspraktikan -odla grönsaker biologiskt" så förhindrar även gräsklippet att kålflugan kan krypa ner och lägga ägg intill kålplantan.

Jenk har nämligen fått "ärva" en ordentlig jordfräs av sin far. Att det är hans stolthet för tillfället kan ses av att det i år gick väldigt snabbt att få fårhuset urstädat. Vips var det förvandlat till ett jordfräsgaraget

Han har inte vilat på sina lagrar precis. Nej här har vi vaknat till ljudet av jordfräs. En del av gamla fårhagen skall läggas i öppen träda för att med tiden bli nytt jordgubbsland. -Men är det inte bättre att täcka med halm från fårhuset och på så sätt få ogräset att dö? frågade jag. Resultatet av att gå sin fru till mötes ser ni längst till höger : )

Våra ympade äppelträd tar sig fint. Snart får de flytta ur växthuset, men ännu stanna en stund i sin kruka.

Trivs gör också min fleråriga koreanska mynta. Snart skall jag börja torka bladen till te.

Jordgubbarna har så mycket blom och kartar att det är otroligt. Vi har använt träsaka som gödningsmedel + att de strategiskt ligger väldigt nära våra bikupor.

Att flytta ut majsen till det gamla skruttiga glasväxthuset visade sig vara ett genialiskt drag. Även de växer så det knakar.

Bredvid morotsplantorna har jag planterat tagetes för att förvilla morotsflugan. Samma konst går även att göra med lök (dvs lök + morot eller lök + tagetes). Tagetesen går jätteenkelt att dra upp i växthuset i en enda stor låda. Även morötterna har gallrats. Tyvärr såg hönsen till att de raka raderna är ett minne blott, men morötter lär det bli i alla fall.

Orkar inte längre med denna känslostorm ...

Jag måste börja detta inlägg med en varning; det kommer att bli långt. I bästa terapeutisk anda kommer jag att skriva av mig min vånda över våra får.

Att ha får har gett (och ger) oss så många fina stunder. Jag älskar doften av fårhus när jag kommer in till fåren en vintermorgon. När en tacka har lammat är det ren och skär glädje vi känner över de små lammen och blicken i baggen Bjarnes ögon får mig att smälta. (Kolla här!)  Men denna vår/sommar har fåren även inneburit så mycket ledsamheter, så mycket allvarliga tankar, så mycket huvudbry, så mycket ansvar och så många suckar.

Låt mig ta ett färskt exempel. På midsommarafton kom Jenk inte längre inskuttandes som han tidigare gjort när vi fått lamm, utan lugnt och försiktigt kom han och berättade att det hade hänt en grej som han trodde var bra. Britta hade fött ett lamm ute i skogen. Jo, vi visste nog att det var något på gång (eller snarare anade) och tänkte denna gång verkligen låta naturen ha sin gilla gång. Och Britta och Bjarne nedkom med det lilla lammet Hilda. Britta skötte, slickade, bräkte och framför allt matade duktigt. Vi skulle verkligen inte ha orkat med en till "tvångsamning" eftersom vi ännu går över till hagen för att mata Greta tre gånger per dag. Kan vi verkligen lämna ut dem i skogen? Jo, det skall nog gå bra både fick vi höra och tänkte vi själva. Och det gick det ända tills igår. När jag gick på min Greta-runda hörde jag hur fåren sprang omkring och bräkte inne i skogen. När jag kom dit mötte mig en ängslig Britta -utan lamm! Vi sökte och sökte och sökte. I en timmes tid letade vi och barnen och precis när vi skulle ge upp hittade Jenk henne under en buske. Vid god vigör. Hon återförenades med sin mamma som pussade henne på nosen. Och så fick vi fundera på om vi skulle återföra henne till gamla hagen vid huset. Men att släpa fårskrället tillbaka hem (eller köra henne i skottkärra) var inget vi orkade med då och våra täta kontroller under kvällen visade att såväl mor som dotter höll ihop.

Själv var jag mentalt slut efter denna dag. Jag är nämligen en sådan som lätt tar på mig skulden över att jag kanske har gjort något fel och vill verkligen att alla skall ha det bra. Jag tror min fårdepression började med Estelles död och den rumba som vi upplevde då. En kväll märkte jag att mamma Monika hade en äcklig brun gegga i baken. Livmoderinflammation! tänkte jag och min puls rusade upp i 130. Jag ringde en bekant som har får. -Kolla om hon har feber! fick jag som svar. Och jag mätte för första gången i mitt liv feber i en fårrumpa. 39,2! In på nätet och kolla. Puh, en normal temperatur och Monika åt ju och var vid god vigör. Kunde det vara efterblödningar? Var tvungen att ringa en erfaren fårfarmare. -Äter hon, äter lammen, är de pigga? Jo, jo, jo. -Då är det ingen fara. Jag har 50 tackor ute i fårhuset och jag har ingen aning om hur de ser ut i baken, var hennes svar. Och det är väl det som är problemet, att med några få får så blir man så medveten och man bryr sig så mycket så det blir tungt. Åtminstone för mig.


Alla dessa beslut tar knäcken på mig. Igår såg jag att Bjarne kastade lystna blickar på Monika. Nej! Vi vill inte ha flera lamm nu! -Vi måste nog bygga en skild hage åt Bjarne, konstaterade Jenk. Men skall han då gå ensam där? Får han inte längre tillhöra flockan? Åh, vad synd om honom! Då blir han säkert ilsken och tvär. Och så funderar jag och känner efter och klumpen bara blir större och större i mitt bröst.

Jenk vill göra sig av med fåren. Han tycker att vi inte längre har någon direkt nytta av dem. Att de tar så mycket mer än de ger. I början betade de upp vår tomt, nu är det fixat och vi har ingen egen mark att ha dem på. Såväl vårar och höstar har vi varit tvungna att två gånger per dag slå färskt gräs åt dem och det tar både tid och ork. Och så skall det höbärgas eller köpas hö. Även det ett jobb. Men vi får ju kött! Jo, men det får vi också av våra kalkoner och våra kaniner och det kräver betydligt mindre jobb. Så Jenk vill absolut att vi skall ta en paus. Och eftersom det är han som gör grovjobbet med fåren tycker jag att det är han som får bestämma. Han ser det som att vi går vidare i våra tankar om självförsörjning. Att vi har hittat ett enklare sätt att klara oss. Jag ser det som ett nederlag. Att vi inte klarade av våra får. Att vi var för lata, för bekväma, för kallsinninga.

Och det kanske skulle vara enklare om det inte skulle vara för Bjarne. Bjarne, min ögonsten, mitt felsteg och mitt nuvarande problem. I höstas lånade vi bara Bjarne för att han skulle betäcka våra får. Det visade sig att vi inte kunde lämna tillbaka honom. Han var den finaste och snällaste "bäss" vi någonsin hade mött. Så vi köpte honom för en dyr peng. Han är nämligen ett riktigt fint lantrasavelsdjur. Vi kamoflerade vårt beslut med att han skulle få betäcka våra tackor i framtiden, men egentligen var nog för att vi ville ge honom ett gott liv här hos oss. Och nu blir det inte så. Vi har försökt lägga ut våra krokar för om någon vill köpa honom, men inte ett napp. För Bjarne är för fin för att slaktas. Bjarne måste få ett nytt, bra hem. Någon som är villig att betala för en fin, präktig bäss. Den snällaste i hela världen.

Och klumpen den växer i mitt bröst. Vi skall sluta med får.

Rabarbersaft

Nu är det dags att skörda det sista av rabarberna, åtminstone här hos oss. Då brukar jag passa på att göra sommarens första saft, tillika vår favoritsaft heta, varma sommardagar. Den är väldigt enkel och en perfekt start på saftsäsongen. Plocka, skala och tärna rabarber. Lägg rabarbern i en stor bunke, skiva ner 3-4 citroner eller spruta i citronsaft. Häll över socker (på ca 2 kg rabarber brukar jag lägga lite mindre än 1 kg socker). Koka upp vatten och häll det varma vattnet över rabarberblandningen. Låt stå i ett dygn. Sila av saften. Klart! Saften går bra att frysa i plastflaskor.

Örtsalt

Idag har jag fixat eget örtsalt av grejer från vår egen gård. När det gäller örtsalt är det lite av principen "man tager vad man haver" som gäller och denna gång blev det persilja, oregano, gräslök, blad från lök och vitlök, ett blad pepparrot, nässlor och kirskål som hamnade i kvarnen.

Örtsaltet tänker jag använda i matlagning och så hittade jag även tipset att med örtsalt, olja och pressad citron fixa till en god salladsdressing. Instruktioner för hur du gör ditt eget örtsalt hittar du här. Jag torkade mitt på svag värme i ugnen. Det tog ganska lång tid och det känns lite hemskt att ha på ugnen under så lång tid, men nu när jag vet att det funkar planerar jag att sätta på varmluftsugnen och torka många plåtar samtidigt. Farväl till butiksbuljong!

Att inse sina begränsningar

Jag tyckte faktiskt att jag hade blivit lite bättre på att fixa min blogg. Trots att det fortfarande är benämningen "ugly blog" som karakteriserar verket, har jag fått in flera inlägg med mer än en bild (!). Jag har suttit och knåpat och blivit varm om hjärtat när jag lyckats ändra textfont i texten och rubrikerna.  Ja, jag har känt att jag lyckats lösa på blogspots "färdig mall-aktiga" fingrar runt min hals en aning. Och så ser man Lundagårds inslag från gården och man känner att ja, man har en bit att gå : )

Men åh vad roligt det är när någon som kan fotografera ser ens liv genom sin kameralins. De senaste åren har jag haft förmånen att träffa människor som filmat och fotograferat hemma hos oss och varje gång jag ser resultatet tänker jag -Åh, vad fint vi har det! Och nu låter det ju som skryt, men det är det inte utan snarare en vetskap om att jag om jag skulle se bilderna eller tv-programmen utan att veta vem som bor där så skulle tänka -Åh, så där skulle jag också gärna vilja ha det. Och så är det jag som bor där! Det behöver  inte betyda att alla andra tycker det är jättefint, men det har ingen betydelse för det är ju vi som bor här och för oss är det här platsen på jorden!

Den dagen Aja besökte oss (Aja på Lundagård) pratade vi faktiskt om vilka bloggar vi tycker om. Aja vill se massor av bilder. Jag vill läsa texter. Aja kan sitta och titta länge på en bild och söka inspiration. Jag skrollar snabbt ner för att läsa vad det står och blir ofta irriterad för att jag vill läsa mera. Ja, vi är väldigt olika och det är väl därför vi trivs och jobbar så bra tillsammans. Och även därför vi har så väldigt olika bloggar : )

Ps. Här ser man också lite vyer från Flemmingsbacken