lördag 30 april 2016

Odla perenna grönsaker

Min sista föreläsningsanteckning från trädgårdsmässan handlar om att odla fleråriga grönsaker. Föredragshållare var Permakultur Stjärnsund. Från deras föredrag tar jag med mig tre saker

1) Myskmalvan är en av de godaste blommor vi kan äta ur vår trädgård
2) Kärleksörten kan bra användas i sallad (visste jag i och för sig redan)
3) Vi kan kompensera våra koldioxidutsläpp bland annat genom hur vi sköter vår trädgård, t.ex. om vi gräver/vänder jorden eller inte.

De presenterade även sin nya Fleråriga grönsaker. Upptäck, odla, njut skriven av Annevi Sjöberg och Philipp Weiss. Kolla in om du är intresserad av att äta sådant du kanske redan odlar, men inte visste att du kunde äta.

fredag 29 april 2016

Åkes tomatklubb

Efter att Åke (äntligen) hade lämnat scenen var jag tvungen att gå fram och prata lite med honom. Han kallas ju nämligen även för Tomatkungen.

För fyra år sedan var jag och höll en föreläsning i Nykarleby. Året innan hade de haft Åke som föreläsare och efter sig hade han lämnat några påsar tomatfrön som jag fick. Det var så jag kom över tomatsorten Yantarnyi som är en av mina favoriter. Förra hösten när danska bonderöven Frank var här bad han om att få en Yantarnyi-tomat och nu inbillar jag mig att även han odlar den.

Så jag var helt enkelt tvungen att gå fram och tacka för fröna. Och då passade han på att göra reklam för sin tomatklubb. Klubben är öppen för alla så är du intresserad kan du kolla in den här.  Så här fint står det på första sidan:

Tomatklubben har funnits sedan 1998. Bli medlem du också i Åkes fantastiska tomatklubb.Där får du information om odling, skötsel, hälsoeffekter, historia och dessutom har du chansen att köpa frön till över 500 olika sorter tomater.
Tydligen ett måste för alla tomatfrälsta personer.



Pepp-grupp!!! Vem vill vara med?

Jag kommer att starta en grupp vars uppgift är att peppa och pusha oss medlemmar att nå dit vi vill. 

En grupp där vi delar med oss av med och motgångar, där vi hurrar och tröstar och där vi helt enkelt finns till för att gjuta lite jävlar anamma i varandra.

De enda kraven som finns för att vara med i gruppen är att du har ett driv framåt, att du har något du vill förändra, att du vill ge och vågar ta emot och att du förstår att det som sägs i gruppen stannar i gruppen.

På första träffen diskuterar vi hur vi vill utvecklas som grupp, men tanken är att träffas ungefär varannan månad.

Pris 20 € / gång 
I priset ingår något för magen,  något för hjärnan och en plats för rumpan. Priset innehåller även ett förberett program för kvällen och administration av gruppen. Det enda du behöver ta med dig är dig själv och dina drömmar.


Anmäl dig genom att sända ett mejl till mig där du berättar varför du vill vara med i gruppen.  Begränsat antal platser. 

torsdag 28 april 2016

Odla Kiwi och Aprikoser

Nästa man som steg upp på trädgårdsmässans scen och trollband publiken var Åke Truedsson. Eftersom jag äger flera av hans odlingsböcker var det roligt att höra på honom, för den mannen kunde prata. Tillställningens konferencier fick till sist nästa visa fingret åt honom för att få honom att gå av scenen.

Efter hans föreläsning är jag jättetaggad att odla kiwi. Det lär nämligen vara hur enkelt och skönt som helst att låta dem klättra i växthusets tak, sträcka upp handen och plocka en mogen kiwi som äts med skal och allt. Sorterna Tina och Tage skall man tydligen satsa på eftersom de är tidigast.

Jag är även sugen på att försöka mig på ett aprikosträd. Det har jag i och för sig varit ända sedan jag läste boken "Från aprikos till äpple" av Christina Högardh-Ihr. Här står nämligen att aprikosträd är mycket härdiga och kan klara sträng kyla ända ner till trettio minusgrader. Problemet är dock ofta att de blommar så tidigt på våren så att pollinerande insekter ännu inte hunnit vakna. Men där borde vi ju ha ett guldläge, eftersom vi kan placera en bikupa rätt under trädet. Vår gård är även rätt varmt placerad, som gamla bondstugor vanligtvis är.  Nu undrar jag var jag hittar ett sådant. Tipsa gärna om ni vet!

Sedan berättade Åke om att Risentas nyponskalmjöl är en gåva från gudarna. Hans 15-åriga katt som skulle avlivas började äta nyponskalmjöl och i år dog den 25 år gammal efter att ha trillat ner för en trappa. Han hade även börja ge nyponskalmjöl till sin gamla och skraltiga hund. Den började springa så snabbt att den blev överkörd. Ja, det fanns så många mirakel(?)berättelser om nyponskalmjöl att jag var tvungen att plocka åt mig en påse i affären, ha ha. Så nu är kanske olyckan nära. I höst fixar jag på äkta självhushållningsvis eget nyponskalmjöl.




onsdag 27 april 2016

Blåbärstry

Efter att jag på trädgårdsmässan lyssnat på Leif Blomqvist från Blomqvist plantskola har jag bestämt mig för att börja odla blåbärstry.

Det som är spännande med herr Blomqvist är att han reser mycket t.ex. i Ryssland och tar hem gamla, härdiga sorter för vårt klimat.

Blåbärstryn är väldigt lättodlad och rätt tålig. I mina öron ger den även rätt stora skördar, beroende på sort mellan 3-6 kg per planta.

Vill du läsa mer om blåbärstry kan du läsa här. Själv styr jag snart kosan mot plantskolan i Lepplax.

tisdag 26 april 2016

Har växter en själ?

Förra veckan var  jag en vända till trädgårdsmässan i Stockholm för att prata självhushållning. Naturligtvis passade jag på att lyssna på många andra duktiga och inspirerande föreläsare och tänkte nu i några dagars tid berätta om vad jag fick för nya tankar.

Först ut är Elin Unnes med sin nya bok Herbariet, som står på min "att läsa"-lista. Någon som har läst den? Vad tyckte ni?

Elin var rolig att lyssna på, kanske främst för att hon var så oförutsägbar. Ibland pratade hon om en sak för att sedan glatt komma in på något annat. Hon hade en väldig energi och ibland glömde hon nästan att andas : )

Tanken som lämnade kvar hos mig var följande eftersom den för mig var så otänkbar, d.v.s. jag hade inte tänkt tanken tidigare:

1) Det finns många växter som vi människor med framgång har använt som medicinalväxter under en lång tid. Hur visste vi om att de kunde användas och mot vad de skulle användas till?
2) Kan växter kommunicera? Med varandra, med oss? På ett medvetet eller omedvetet plan? Kan vi lyssna till växter?
3) För att man skall kunna kommunicera måste man ha en själ. Har växter en själ?
4) Hur får man reda på om växter har en själ? Om man utgår från att allt som har en själ har en aura kan man försöka fånga växternas eventuella aura på en aurafoto. Flummigt? Javisst, men spännande!
5) I sin bok Herbariet består bokens fotografier av aurafotografier av växter, för visst gick det enligt Elin att fotografera "auran". Om den överhuvudtaget finns alltså. Det må lämnas osagt här.

Egentligen handlar boken om det här :
Herbariet är en vetenskapssagobok och odlingsmanual om läkeväxter från slingerkrasse och salvia till mjöldryga och malört. En bok som reder ut både hur man utvinner hydrolat ur lavendelblommor, hur man gör egen absint, och huruvida växter kan se, höra och läsa dina tankar.

Men det jag tar till mig är att se på växterna på ett lite annorlunda sätt.




tisdag 19 april 2016

Två dagar kvar

Två dagar kvar tills jag skall få hålla låda på nordens största trädgårdsmässa "Nordiska trädgårdar" i Stockholm. Åh, som jag har väntat och längtat. Biljetten är utskriven, klänningen är utvald och presentationen är skriven.

Om du är på väg på mässan och vill komma och lyssna håller jag mina föredrag på torsdag kl. 14 och fredag kl. 11. Och om du är där kan du väl komma och säga hej. Det är alltid så roligt.

Orsaken till varför jag åker hem på fredag kväll är att sonen envisas med (nej, han envisas minsann inte och inte vi heller så jag vet inte vem som fick till det här) att bli konfirmerad på söndag. Som förälder tycker jag nästan det hör till att man visar upp sig i kyrkan då. Tills dess förtränger jag effektivt att vi skall ordna konfirmationskaffe för 25 personer och att jag borde vara hemma och feja, baka och stryka. Det blir nog bra det här!

torsdag 14 april 2016

En endaste en

Känslan av att komma hem efter fyra dagars resa och upptäcka att endast en av mina 50 gyllenbärsplantor har överlevt ...

Känslan av att som mamma istället för att smeka dottern över kinden och säga -Vad jag har saknat dig, med darrande röst utbrista -Har du inte vattnat mina plantor?

Den känslan håller en vaken nästan hela natten. Vilken av dem? Båda så klart.

Ps. 1) Det var den enda uppgiften hon hade. 2) Det stod på ett papper som låg på köksbordet VARJE dag. 3) Jag var rätt stolt över mina plantor ...

måndag 11 april 2016

Första bisysslan för våren

En av de första bisysslorna vi gör på våren är att putsa lådornas bottnar från döda bin. Bin dör alltid under hösten och våren och det är alltså dessa bin som städas bort. Detta görs när det varit så fint väder så länge så att vi är säkra på att alla bina varit ute på sin rensningsflygtur, d.v.s. varit ute och bajsat. Om man stör dem innan dess kan de bli så oroliga att de bajsar inne i kupan och det är ju inte så roligt vare för dem som skall bo i kupan eller för vi som skall äta deras honung.

Samtidigt som den erfarna biodlaren lyfter upp kupan känner hen på kupans vikt huruvida det finns mat kvar i kupan eller om det blir dags att stödmata. Än ser allt bra ut och inga bin har dött av hunger i vinter. 
Det är varje år spännande att se vilka bisamhällen som klarat sig och vilka som dött. I år har vi faktiskt ganska många bisamhällen som strukit med. Och det är konstigt, på vissa ställen har nästan hälften av samhällena strukit med (vilket är väldigt mycket), medan det i andra bigårdar inte har dött ett enda.

Det som är väldigt konstigt är att en del kupor är helt tomma. Alltså inte ett enda bi syns till, varken dött eller levande. Kupan är full av mat, d.v.s. de har dragit in vintermaten och laddat för vintern och sedan bara försvunnit. Precis som en strumpa i tvättmaskinen.

Vi kommer nog aldrig att förstå oss helt på bin. 

Det här är den syn som man vill möta när man lyfter på locket en solig och varm dag. Bin som lever och frodas. Nu får vi hoppas på en tidig vår så att de snabbt hittar blommor att besöka. Arbetet med bina är igång!



söndag 10 april 2016

Jag, morfar och Veikars goes Norge

Klas Sundholm er 89 år, men er fortsatt sprek. Med lette steg piler han over myren, konstaterer at dette er hans beste tranebærsesong noensinne og at årets første kuldeperiode har gjort bærene søte og gode. Dessuten deler han generøst ut av dagens innhøsting. Selv er han jo her igjen allerede i morgen.

Här kan du se resultatet av Bella Linde och Lena Granefelts reportageresa till Veikars, världens centrum lika mycket som någon annan plats i världen. 

lördag 9 april 2016

Cancer än en gång

Ibland får jag bloggkommentarer som gäller inlägg som jag skrev för rätt länge sedan. Det är roligt eftersom det får mig att läsa mina inlägg på nytt och återupptäcka mina tankar om saker och ting. Ibland håller de sträck flera år efteråt, andra gånger har jag lärt mig mer och förändrat mitt tankesätt. Så var det till exempel gällande detta inlägg om cancer jag skrev för 2 ½ år sedan.

Visst tänker jag på cancer ibland, vi har som sagt rätt mycket cancer i min släkt, men jag oroar mig inte längre lika mycket. Konstigt nog känner jag idag att jag har mera kontroll. Jag har även börjat tänka att cancer inte är något man får, eftersom jag faktiskt tror att de flesta av oss ibland får/har det i vår kropp, utan snarare är något man utvecklar. Cancer har kanske funnits och kommer troligen att finnas i min kropp. Om den utvecklas till något min kropp inte kan hantera är en annan sak.

Det här skriver jag inte för att trampa någon på tårna eller för att föra fram en sanning. Jag har inte studerat, läst forskningsrapporter eller följt cancerdebatten. Det här är inte något jag objektivt vet utan något jag  subjektivt känner inom mig. Och den känslan har jag fått av att ta till mig saker som för mig känts rätt. Känslan av att något subjektivt känns rätt är ofta något som andra fnyser åt och som bland en del är ett bevis för att personens åsikter gällande fenomenet kan idiotförklaras. Ja, personen i sig kan idiotförklaras. Det spelar ingen roll. Jag oroar mig längre inte lika mycket för att utveckla cancer och om jag gör det ser jag det inte längre som något av det värsta som kan hända mig. Jo, det känns som något av det värsta som kunde hända mina barn, men inte det värsta som kunde hända mig själv. Långt ifrån.

Vad har hänt för att mina tankar och känslor kring cancer har ändrats sedan jag skrev inlägget för 2 ½ år sedan?

Jag har börjat tänka proaktivt. Det började när jag första gången testade kroppsscanning. Jag minns att jag för min behandlare berättade om min oro för cancer och hon såg på mig och sade att -"Så som din kropp mår idag utvecklar den inte cancer." Det var då jag övergick från att tänka att cancer är något man får till att tänka att cancer är något man utvecklar. Jag försöker känna efter hur min kropp mår och en gång per år scannar jag den för att se om jag känt efter rätt.

Idag försöker jag äta så att min kropp är i ett tillstånd där den själv kan ta hand om eventuella cancerceller som dyker upp. När kroppen mår bra, läker den det mesta. Så tror jag. Fortsättningsvis går jag inte på någon diet och kommer troligtvis aldrig att göra det heller. Men jag dricker betydligt mer vatten än vad jag gjorde tidigare, till frukost dricker jag en smoothie (med frukt, bär, grönkål, kakaonibs, hampa, alger, molkosan, växtprotein , fibrer och ekologisk yoghurt),  jag äter kött rätt sällan och dricker inte längre mjölk som matdryck. Jag tar ytterst sällan medicin, men vitaminer har jag inget emot att slänga in om jag känner att det behövs.

Eftersom jag tror att min kropp tar hand om mig om jag tar hand om min kropp känner jag inte längre ett behov av att tänka på och undersöka eventuell cancer. Jag tror att cellstress påverkar cancer och försöker medvetet leva ett liv där jag tycker om mig själv och minskar på min oro (lätt att skriva, svårare att följa).

Och en av mina vänner fick cancer. Och hon sade nej till strålbehandling och kemoterapi. Hon åkte till Schweiz. Och hon satt bland blommor och fjärilar. Hon serverades näringsrik mat direkt till ett restaurangbord, där hon varje måltid hade andra personer att prata med. Fokus låg på livet, inte på döden. Hon fick feberterapi, hon behandlades med mistel och med stora mängder C-vitamin. Och hon blev frisk. Hennes cancervärden blev normala. Ett år efter att hon fick sin cancerdiagnos hade hon vernissage på sin utställning i Tokyo. Min vän har gjort en resa och med henne på resan har jag haft förmånen att vara med på ett hörn. Ja, det har varit en verklig förmån för det har gjort att jag inte längre är rädd. Jag vet att det finns alternativ och framför allt finns det hopp!

Hennes läkare i Finland försökte många gånger övertala henne att ta sitt förnuft tillfånga, men den där känslan vet ni ... den där känslan av att man gör rätt ... den var så stark. Och jag känner att cancerbehandlingen börjar lyftas fram i ett annat ljus. För en tid sedan såg jag dokumentären Food matters och där lyftes bland annat superdoser av C-vitamin fram som en lika effektiv behandling mot cancer som kemoterapi, men utan biverkningar. Det kändes bra.

Det här är vad jag känner nu. Undrar vad jag tänker om 2 ½ år. Den som lever får se. Känslan av att kunna släppa sin oro är dock väldigt, väldigt skön.


fredag 8 april 2016

Jag och Kaj delar våra bästa odlingstips

Älvbyarna (där jag bor) har startat en egen kursgård. Tillsammans med min vän Kaj får jag äran att vara en av de första föreläsarna. Vi kommer att prata om våra bästa odlingserfarenheter (utan att smussla med våra misslyckanden) och inspirera med våra tankar om att ur egen trädgård få mat på våra fat.

Kursen är på svenska och det finns mycket tid till att ställa frågor och diskutera. Vi tror ju konstigt nog inte att vi är de enda som kan odla. Jag kommer att sälja min självhushållningsbok och blir mina tomatplantor och gyllenbär så stora att jag vågar visa upp dem säljer jag även en del tomatplantor av de sorter jag gillar allra mest.

Välkommen med! Men kom ihåg att anmäla dig eftersom platserna är begränsade.

torsdag 7 april 2016

Batatexperimentet -uppföljning

Det blev ju väldigt tyst om mitt experiment med att odla batat. Orsaken är att det inte har hänt någonting! Inte det minsta började min batat att gro och jag undrar om det beror på att den befann sig i ett rätt kallt utrymme (ca 15 grader) eller om den på något vis var behandlad så att den inte skall börja gro. I och för sig var det en ekologisk batat så jag hoppas verkligen inte att det senare är orsaken.

Jag funderar på att testa en annan grej, nämligen att få fram batatplantor genom att skära sönder en batat och sätta den i jorden precis som när jag förgror potatis. Få se om jag orkar få ändan är vagnen.

Hur går de för er andra batatodlare? Bättre lycka än jag?

onsdag 6 april 2016

En dag med Aja

Förra veckan åkte jag ut till min vän Aja på Lundagård. Tanken var att vi skulle prata jobb (lite) och umgås (mycket). Det höll vi i och för sig rätt bra, men vad jag inte hade förväntat mig var att komma hem med detta fotografi.

Men plötsligt när jag berättade om att manuset till min kommande bok Publicera mera! började vara klart och att jag skulle behöva tänka på att få till en pärmbild hoppade Aja till. -Vi kan ju fotografera en pärmbild bums, utbrister Aja. Och så gjorde vi det.

Ajas hus är som ett enormt rekvisitaförråd. Tänk att hon på nolltid trollade fram en svart hatt, en rävboa, en uppstoppad ? med avbiten nos, skrivfjädrar och till och med en gammal skolplansch föreställande ett tryckeri. En mer spontan och kreativ vän än Aja får man leta efter.

En liten, liten meningsskiljaktighet hade vi dock - de röda brillorna utan glas.   -Jättekul! utbrast Aja. -Hmmm, mumlade jag. Brillorna var så vinda och sneda så det var omöjligt att få dem att hållas bakom båda öronen. -Men det ger ju bara ett intressant intryck, påstod Aja. -Undrar det jag, undrade jag. Så nu sitter jag och funderar på om jag skall våga använda bilden som pärmbild eller om jag kör på en minimalistisk svartvit pärm med elegant font. Mitt i prick eller too much liksom ...

Publicera mera! Ja, det är en bok om konsten att ge ut böcker på eget förlag och hjälper dig med allt du behöver veta om du vill satsa på egenutgivning. Den beskriver allt från vad du behöver veta när du kontaktar ett tryckeri, hur du skriver stipendieansökningar, hur du räknar ut bokens pris, hur du gör upp en budget, hur du räknar ut break-even i ditt bokprojekt, hur du marknadsför och säljer boken till hur du beställer ett ISBN-nummer eller fixar till en EAN-kod.

Den är samtidigt ett projekt där jag själv tar steget längre i min egen bokutgivningsprocessen och testar saker som jag aldrig gjort tidigare (t.ex. sitter och ler hysteriskt med sneda, röda brillor utan glas). Därför får det ta sin tid, men jag räknar med att den skall vara ute till försäljning innan sommaren. Och ja, jag kommer att ge ut den på eget förlag. Det skulle ju kännas lite konstigt annars, med tanke på bokens innehåll.

söndag 3 april 2016

Lathet är en dygd -så förvarar jag lök och vitlök


Jag fick en fråga hur jag lagrar mina vitlökar för att få dem att hålla över vintern. Svaret är torrt och varmt. Om det är optimalt kan jag inte svära på, men det funkar för mig.
Ibland kan det vara en dygd att vara lat. Att skörda vitlöken, slänga ner dem i en korg, ställa in dem i det varma pannrummet för att de skall torka och sedan "glömma" bort dem.

Vill du läsa lite mer ingående instruktioner om hur vitlök skall odlas och förvaras kan du t.ex. läsa här. 

Löken är det nästan ännu värre med. Den hänger än på tork inne i pannrummet där värmen verkligen är rätt hög. Och visst har en del torkat, men största delen är finfina.

Och jag har bara latat mig. Åh, vad skönt. Man skall verkligen inte göra saker och ting så invecklade.
Men hör du till dem som inte njuter av att bara ligga på sina lagrar och låta saker och ting sköta sig av sig självt kan du läsa om lökodling och förvaring här. 

fredag 1 april 2016

Boktipset: Skillnadens trädgård

Egentligen har jag slutat läsa trädgårdsböcker, eftersom jag samlat på mig de jag behöver och rätt kaxigt börjat tycka att jag kan det mesta jag behöver kunna. (Jag har tidigare skrivit om mina favoriter: Rätt ur jorden, Stefans lilla gröna och Runåbergs fröer).

Men så föll ögonen på den nyutkomna boken "Skillnadens trädgård" av Sara Bäckmo. Sara med sin blogg med samma namn som boken har jag förstått är känd för rätt många odlingsintresserade människor, men för mig var hon en ny bekantskap. Ja, det var faktiskt så att jag lärde känna henne lite grann utan att riktigt veta vem hon var och då blev jag ju lite nyfiken på att kolla in hennes bok. Trots att jag inte anser mig behöva läsa trädgårdsböcker, ha ha.

Och det var ju tur för jag skulle säga att Skillnadens trädgård är en rätt annorlunda trädgårds- och odlingsbok. Sist och slutligen lär man inte sig så himla mycket (jämfört med många andra odlingsböcker), men man inspireras desto mera. Och det är ju som jag brukar säga mycket viktigare att du känner lusten spritta i odlingsfingrarna än att du exakt vet hur du skall göra. För lusten är liksom en förutsättning för allt det andra.

Det jag tar med mig från boken är en del sköna formuleringar:
- Frön är tillåtande
-Det är inte mängden gödsel som indikerar tillståndet i jorden, utan istället mängden mask som syns i myllan.
-Det fina med en trädgård är att hur det än blir med saker och ting så kommer det alltid en ny vår

-Varje grönsak är en del av en önskan
-Ibland måste en gräva både i backen och i sig själv för att hitta tillbaka till det jordade. 


Och en känsla för att utveckla mitt eget odlande:
-jag borde verkligen fundera på att förlänga säsongen för mitt odlande. Allt från att förså i betydligt större utsträckning till att så sorter som klarar kallt klimat bättre. 
-vad är loganbär?
- jag borde odla betydligt flera sorter av samma sort (ja ni förstår vad jag menar) så att den vegetariska maten kan bli roligare.
-jag borde testa att göra en enkel odlingsbädd på gräsmattan
-Hur tusan skall jag få tag i mer gräsklipp att gödsla med? Om jag dessutom förvandlar en del av gräsmattan till en odlingsbädd. Hmm, måste klura på det. 


Och ja, boken har matt papper och fina bilder och snygg layout och allt det där andra som jag tycker så mycket om : ) Tycker du om att läsa trädgårdsböcker i berättande jag-form tror jag att du kommer att tycka om boken. Det är inte ett uppslagsverk eller en bok där du lär dig allt du behöver veta utan mer en bok där man lär sig mellan raderna och en bok man tar fram under vintern när man längtar till odlingssäsongen. I och för sig odlar ju Sara nästan året om ...