fredag 30 november 2012

Ljus

Visst är det mysigt att tända ljus? Och mysigare är det att tända ljus med gott samvete. Ljus kan tillverkas av många olika material och jag tänker inte gå in på dem alla här, men det enklaste rådet om man vill tänka på miljön är väl att undvika ljus tillverkade av paraffin, eftersom det härstammar från olja. Istället brukar jag köra med stearinljus. Dessutom tycker jag att de brinner mycket vackrare.

En annan sak som jag brukar försöka tänka på är gravljus. Istället för de plastade gravljus som säljs har jag för något år sedan investerat (nåja, de var ju inte så dyra) i gravljus i glas. Det återanvänder jag från gång till gång, byter bara ut ljusen inuti. Då går det bra att använda vanliga ljus, eftersom lyktan är så tät. Ja, det var denna gångs ovärderliga information.

torsdag 29 november 2012

Bastutunna och bivax

Vi har köpt en gammal bastutunna. Jag visste inte ens att det fanns sådana, men de har tydligen använts till att koka kläder i "förr i världen" eller helt enkelt till att värma vatten i. Man eldar inne i tunnan och så värms den rostfria behållaren upp. Vi fick den jättebilligt, för den var lite bucklig, men eftersom vi skall använda den till att koka bivax i gör det inte så mycket.

Nu när vi blir "biodlare på riktigt" har vi en hel del gamla vaxramar som skall smältas ner. Lite vatten sätts i botten av tunnan och så skrapas ramarna ner. Jenk var så vänlig att upplysa mig om att det är bra att smälta bivax utomhus, eftersom det är ganska brandfarligt. Tack för denna information efter fler år av inomhusarbete!

Den uppkokade sörjan silas. Den bruna geggamojan är döda bin och gamla puppor. Ingen skön syn, men totalt ofarlig : ) Det som rinner genom silduken är bivax blandat med lite vatten.

Bivaxet stelnar ovanpå vattnet och sedan är det bara att plocka upp vaxkakan som nu kan sparas nästan i evighet. Voilá en vaxkaka på 4,7 kg. När den nu sedan används så skär vi en bit och renar det en gång till genom att den här gången hälla det t.ex genom strumpbyxor. En del skall bli till salva, en del byter vi till andra grejer och så kanske man kunde testa på att göra bivaxljus.



onsdag 28 november 2012

Jenk vs Bananfluga 1-0

Ibland får vi enormt med bananflugor i vårt kök. Vi har provat det mesta, men sällan varit riktigt nöjda. Ända tills vi funderade över varför de heter bananflugor ... En gammal banan i en flugfångare visade sig vara lösningen på våra problem. Fungerar garanterat bäst hittills.

måndag 26 november 2012

Så trött

Just nu är jag så trött på att stycka kött. Det är inget normaltillstånd. Jag styckar kött ganska sällan. För något år sedan i princip aldrig. Jag minns när jag flyttade hemifrån vid 18-års ålder. Då hade jag aldrig skärt i rått kött tidigare och tänkte nästan spy när jag skulle fixa till mat. Man mognar med åren.

Men just den här morgonen är jag så innerligt trött på att stycka kött. En halv älgkalv väntar på kniven. Årets sista. Bara att hugga igång. I tre års tid har vi nu varje år köpt en halv älgkalv från en jaktlag. Det är ganska dyrt, men det är så gott kött och jag tycker vi äter det med relativt gott samvete. Älgkött är vår vardagslyx.

Katten Nisse tycker älgstyckningen är årets bästa dag.

torsdag 22 november 2012

Detta evinnerliga paketerande

Har ni börjat handla julklappar än? Jag är nästan klar : )

Att planera, köpa eller fixa julklappar har jag ingenting emot. Det som däremot går mig på nerverna är att paketera. För något år sedan tillbringade jag och Jenk säkert flera timmar med att paketera alla klappar till familj, släkt och vänner. Då gick propparna! Dessutom blir det ju både dyrt och miljövådligt med allt papper. Visst kunde man tänka sig att man paketerar i brunt papper och pyntar paketet med diverse kottar och annat naturmaterial, men det orkar jag inte med så jag löste problemet så här:

Jag gick in på närmaste loppis och köpte massvis med gamla juldukar/gardiner/löpare etc. Så sydde jag paketpåsar i olika storlekar. Nu går paketeringen som en dans. In med presenten, fast med rosetten. Inte behöver vi efter julklappsöppningen städa undan massor av papper heller, nej vi samlar ihop våra påsar, lägger dem längst in i garderoben och sparar dem till nästa år.

Det senaste året sparades såväl nerver som miljö i detta hus.

onsdag 21 november 2012

Bloggutnämnelse

Jag har fått en bloggutnämnelse av Maggie. Vad kul! Tack! Till saken hör att jag i min tur skall ge utmärkelsen vidare till fem bloggar som jag tycker mycket om och kommentera varför jag läser dem. Det är nu det blev lite svårt tycker jag. Inte för att jag inte gärna skulle slussa mina läsare vidare till bloggar jag tycker om, men man tycker ju om dem för olika saker. Som att jag läser bloggen kanske främst av den anledningen att jag känner de personer som skriver bloggen. Helt enkelt av den anledningen att det är kul för att jag känner dem, inte alltid för ämnet de skriver om. En del bloggar hittar jag och läser en stund, sedan tröttnar jag och tar paus. Flera av bloggarna som jag är inne och kikar på har redan fått den här utmärkelsen så då känns det ju lite dumt att ge dem en ny. Hur gör de då? Jag har valt att alltid länka till bloggar jag tycker om i mina inlägg. Ni får dem på det viset istället. Så varför inte låta oss göra detta tillsammans? Kommentera gärna med adressen till din egen blogg eller en blogg du gärna läser så får vi lite mera bloggar att nosa reda på. Tack för att du delar med dig av ditt förslag!

tisdag 20 november 2012

Hur värma huset?


Termometern börjar sakteliga krypa neråt och vi vet vad vi har att vänta oss. Precis som varje år den här tiden börjar Jenk fundera på det här med uppvärmning av huset. Även här vill vi försöka klara oss med så lite köpt el och värme som möjligt. Som det är nu har vi golvvärme i två badrum och ett litet kök, helt enkelt av den anledningen att vi har golvklinkers i de rummen. För övrig klarar vi värmen genom att elda i två gamla kakelugnar och en vedspis. Så har vi förstås också möjlighet att sätta in elektriska värmeelement om det blir jättekallt, men det gör vi nästan aldrig.

Det här sättet att elda upp vårt hus funkar relativt bra, eftersom vi är hemma nästan hela dagarna och kan hålla fyr i spisen, men visst blir man ibland trött på att ständigt peta in en pinne i brasan + all ved som skall kånkas in. Dessutom är ju Jenk ingenjör vilket konstigt nog resulterar i att han ständigt befinner sig i ett tillstånd av skissande, funderande, räknande, planerande, byggande, konstruerande. Vi byggde ju om vår gamla bod till ett utrymme där vi skulle kunna sätta in en stor värmepanna och via en kulvert få in värme i huset. Då främst med tanke på att kunna elda effektivt och med tanke på att vi om några tiotals år kanske inte längre orkar klyva och bära på samma sätt som nu. Men den boden blev ju plötsligt till honungeri, när Jenk beslöt sig för att bli yrkesbiodlare. Men nu har vi nya planer på gång. Vi skall lägga in en kökspanna.

Det säger i och för sig mig inte så mycket, eftersom det är jätteovanligt, vad vi känner till i alla fall, att ha en kökspanna här i Finland. Medan jag förstått att det är mycket vanligare i Sverige. Jag har aldrig sett en kökspanna faktiskt. Jag är lite rädd för att de är väldigt fula, men det som är skönt med Jenk är att han är väldigt estetiskt lagd, varför det sällan brukar dyka upp fula saker i vårt hus.

Här är tanken att vår kökspanna skall komma. För några år sedan gick Jenk på murarkurs och skall nu mura om vår spis så att det liksom blir i vinkel. På ena sidan blir det fortsättningsvis vedspis (den överger jag aldrig!) och på andra sidan en kökspanna. Så söker vi med ljus och lykta efter gamla, vackra värmelement. För kökspannan är ju vattenmantlad, vilket innebär att vattnet värms upp och lagras i en ackumulerande varmvattentank (som får ett eget lite värmeisolerat rum på utsidan av huset) för att sedan via rör gå ut till husets element. Vi kommer även att tänka på att de rum där vi har golvvärme värms upp extra mycket, för att få ner elförbrukningen där. Och så får vi eget varmvatten. Plus att vi på sommaren kör systemet med solpaneler. (Även här är jag lite skeptisk. Är inte även de väldigt fula?). Ytterligare en fördel är att ifall vi köper en ny panna minskas utsläppen rejält jämfört med ur vedspisen, men det är lite svårt att hitta någon snygg.

Vi har nämligen relativt fri tillgång till ved. Dels har vi köpt ett pyttelitet skogsskifte för att hålla oss med ved och dels brukar Jenk få gallra och ta ved ur skog som behöver gallras. Ved mot jobb liksom.
Det kommer säkert att bli fler rapporter vartefter projektet framskrider, men är det någon som läser bloggen och använder en kökspanna så får ni gärna höra av er med tips och råd.

måndag 19 november 2012

Ingen reko räka

Vi är så dåliga på att äta fisk. Som självförsörjare vore det ju ypperligt att dra upp sin egen mat och visst har vi en son som älskar att fiska, samtidigt som vi bor några hundra meter från Kyro Älv. Men de gäddor han drar upp där blir till kattmat. Jag är så dåligt på att fixa till fisk och så inbillar jag mig att de smakar dy.

Men fisk är ju hälsosamt så därför försöker jag servera fisk eller skaldjur någon gång i veckan. Sällan dock med gott samvete. Och nu blir det dåliga samvetet ännu värre! Om man äter räkor från tropiska kustområden (Gör jag det? Ingen aning. Och redan det säger ju någonting om mig ...) så ger en portion på 100 gram räkor lika mycket klimatförstörande koldioxid som förbränningen av 90 liter bensin. 100 GRAM! Och då har man inte räknat med energin i fodret man ger dem vid odlingarna eller transporten av skaldjuren. Gör man det så är det ur miljöhänseende mycket, mycket värre att äta räkor än att äta kött.

Och nu fick jag så dåligt samvete så jag var tvungen att gräva fram en påse räkor ur frysen och titta. Se där! Ursprungsland Norge! Puh! Men ändå fick jag mig en liten tankeställare över att det kanske inte är så miljösmart ändå. Eller är det någon som vet?

Och så viskar den lilla akademiska forskaren i mig att man måste ange källa annars är det liksom ingen vits. Ok då. Allt om vetenskap 4/12 s.18. (Vi är nämligen väldigt vetenskapliga av oss just nu i vår familj ...)

söndag 18 november 2012

Tomatbröd

Jag visste det, jag visste det! Att jag skulle komma på en lämplig användning för såväl mina röda grytor som mina torkade tomater. Svaret är tomatbröd! Ett av de godaste bröd jag bakat. Jag har modifierat ett recept på olivbröd som du för övrigt hittar här. Trots att detta bröd innehåller mycket surdeg går det relativt snabbt att baka. Att det gräddas i en järngryta gör även brödet jättevackert. Sedan jag lärde mig att alltid mäta temperaturen inne i brödet och låta det gräddas tills mätaren visar 98 grader får jag nästan alltid ett perfekt gräddat bröd.

Marias tomatbröd (2 st)

700 g ljummet vatten
15 g jäst
1030 g dinkelmjöl (speltmjöl) annars vetemjöl/graham
2 msk olivolja
300 rågsurdeg
15 g salt
2 dl torkade tomater
1 msk oregano

Smula jästen i vattnet och tillsätt resten av ingredienserna
Arbeta ihop i assistent i 5 minuter
Täck med plastfolie och låt jäsa minst 2 h
Baka ut två limpor på väl mjölat bord
Sätt två gjutjärnsgrytor utan lock i ugnen och värm den till 250 grader
Sätt brödet i grytan, på med locket och grädda i 40-50 minuter tills brödet är 98 grader.
Om du bara har en gryta så sätter du det andra brödet i kylskåpet medan det första gräddas.

Struvor

Min mamma brukar berätta att det i min hemby finns en gammal kvinna som är expert på att baka struvor. Och då menar jag inte de finska struvorna, som liknar nudelbon och som vi äter på första maj utan de där svenska struvorna som kan ha formen av en stjärna, en blomma eller en fjäril. Jag hade aldrig ätit sådana och faktiskt aldrig sett dem på riktigt heller, bara hört mamma berätta om Astrids goda struvor.

På mina loppisrundor i Sverige höll jag länge upp ögonen och till sist hittade jag ett struvjärn med tre former för 10 kronor. Nu skulle jag prova på. Men hur skulle jag göra? En morgon besökte jag tanten Ingeborg i ett annat ärende och frågade om hon kunde baka struvor. Nej, det hade hon aldrig gjort, men när jag beskrev hur de såg ut kom hon plötsligt på att hade hon månne inte sett en sådan bild i boken Sju sorters kakor. Och så grävde hon en stund och där var ju receptet med bildbeskrivning och allt : ) Så nu har jag lånat boken och bakat mina första struvor. Det var jätteroligt, enkelt och gott!

Struvor ur boken Sju sorters kakor

1 äggula
2 msk socker
2 dl kaffegrädde
2 dl vetemjöl


Fritering : kokosfett eller olja
Garnering: strösocker


Blanda samman alla ingredienser och rör till en jämn smet. Häll den i en skål som har endast något större diameter än struvjärnet (oj det missade jag tydligen. Gick bra ändå)
Värm fettet till 180 grader. Lägg i struvjärnet och låt det värmas med.

Ta upp järnet och låt det rinna av. Doppa det i smeten (obs! inte hela utan bara ytan)
Håll det över friteringsgrytan en stund och doppa den sedan i oljan. Fritera struvan guldgul, ca 1 minut

Lossa struvan från järnet med en gaffel och låt den rinna av på hushållspapper. Doppa struvorna i socker.

lördag 17 november 2012

Självförtroende och självkänsla

Det finns egentligen nästan ingenting i världen som jag inte tror att jag skulle klara av om jag skulle ge mig den på det. Frågan är väl vem jag är om jag inte gör någonting av allt det här jag vet jag klarar av?

För mig är detta skillnaden mellan mitt självförtroende och min självkänsla. Jag är född och uppvuxen med ett enormt självförtroende. Det är sällan jag känner att jag inte skulle kunna lika bra som alla andra, under de förutsättningar som de andra har. På senare år har jag börjat tänka på hur det är med den kära självkänslan. Jo, visst finns den där, men når på inga villkor samma höga höjder som mitt självförtroende. Trots att det finns många som jag vet tycker om och älskar mig. Jag undrar om det är möjligt att ha en maxnivå av båda (som det nu skulle vara nödvändigt att ens eftersträva det). Har man enormt bra självförtroende så tror jag att man automatiskt är ganska tävlingsinriktad och ständigt vill förbättra det man gör, inte för att man är tvungen utan för att man känner att man kan. Man ger sig själv så många möjligheter, eftersom ingenting är omöjligt och då blir ju nivån till att inte göra något alls av det man ser sig själv klara av stort. Vad är jag då om jag inte presterar? Om jag inte gör det som jag tror andra förväntar sig att jag skall göra eller som jag kanske först och främst förväntar av mig själv?

Att säga upp mig och börja leva mer på mindre har helt klart stärkt min självkänsla. Snopet har jag märkt att när jag har börjat göra mindre av det som jag trodde förväntades av mig, blev jag mycket av det som jag länge strävat efter att bli. Jag har märkt att jag klarar helt andra saker. Saker som inte förknippas med direkta prestaioner och duktighetsstämpel. Jag möter många glada och fina människor ändå, som tycker om mig så här. Jag kan påverka på mitt sätt. Jag kan känna att det är tillräckligt. Att allt inte behöver vara så mycket. Att mycket kan vara lite. Att visheten kommer med åren. Skönt!

fredag 16 november 2012

Honungsvaccin

...kanske inte finns, men nästan. I ett nummer av Allt om vetenskap (4/12) läser Jenk fascinerat att forskare vid Finlands  Allergi- och Astmaförbund har visat att ett regelbundet intag av lokalproducerad honung, som innehåller små mängder av det björkpollen som finns hemmavid, har en allergidämpande effekt, nästan i likhet med den vaccination med allergena ämnen som pollenallergiker erbjuds. För bäst effekt krävs cirka en tesked om dagen i minst fyra månader. Så är du pollenallergiker, rädd för sprutor och bor nära oss så kan vi som honungsproducenter ge dig ett alternativ : )

torsdag 15 november 2012

Monika och Lena

För nästan ett år sedan fick jag en föreläsningsförfrågan från en kvinna i Småland. I Torsås med omnejd skulle de starta upp ett projekt som heter Bygdens marknad och de ville ha hjälp med bland annat marknadsföring och prissätting. Nemas problemas.

Direkt Monika kontaktade mig kände jag att den här kvinnan vill jag träffa. På något konstigt sätt kände jag att hon var en människa som jag skulle lära mig mycket av. Ibland är det ju bara så att en del människor behöver vi träffa för att gå vidare. För två veckor sedan var det andra gången jag besökte Monika och Lena. För jag hade rätt. När jag för ungefär ett år sedan satt i deras kök kunde jag ha stannat hur länge som helst, lyssnat hur länge som helst, smakat hur länge som helst. Jag var helt enkelt tvungen att åka tillbaks. Och så hamnade jag i deras kök än en gång och pratade, skrattade, åt och drack. Sög åt mig ny kunskap som en torr svamp.

För Monika och Lena är självhushållare ut i fingerspetsare. Bredvid dem känner jag mig som en novis, men på ett bra sätt. En novis med känslan av att oj vad mycket det ännu finns att upptäcka. Precis som jag, har de levt ett helt annat liv, men för tio år sedan valde de att ändra riktning. Med dem kan jag dela mina våndor över djuren och med dem kan jag berätta om mina tankar och misstag och få hjälp. Jag kommer här på bloggen att dela med mig av en del av den inspiration jag kände när jag mörka nätter låg i deras bäddsoffa och hörde vinet på jäsning pluppa till i mörkret. För er som inte kan vänta vill jag tipsa om såväl Monikas som Lenas blogg.

Bok på köpet

Snart närmar vi oss den tidpunkt på året när givmildheten formligen exploderar. Nu tycker jag ju i och för sig att vi kunde sprida ut givmildheten i vardagen över hela året, men visst är det väl kul med jul.

Har du någon som du vill ge min bok "Lev mer på mindre" till? Eller brukar du vanligtvis bara få tråkiga paket och vill ge boken till dig själv? Eller önska den av din man/fru/mor/far/syster/bror ...? Ja, då blir jag ju naturligtvis glad. (Jag är nog ganska glad ändå, så känn ingen press meddelade den usla försäljaren).

I november och oktober sänder jag alla (så långt som lagret räcker eller vad det nu brukar heta) som direkt av mig beställer boken "Lev mer på mindre" den lilla boken "Att våga" på köpet. Den kan du ge till någon som du vet går och drömmer om att förändra sitt liv, men inte riktigt kommer till skott.

Ett smakprov på boken "Lev mer" hittar du här och boken "Att våga" hittar du i elektronisk format här. Beställer gör du enkelt genom att sända mig ett mail på adressen till höger. Skriv vad du beställer och din adress. Så dimper böckerna ner i postlådan tillsammans med ett bankgiro. Enkelt och behändigt. Jag vill redan nu påpeka att böckerna förpackas ekologiskt, d.v.s. i returmaterial så förpackningen är inte alltid världens snyggaste, men den fyller sin funktion och tär inte så mycket på miljön : )

Priset för boken "Lev mer på mindre" är 36 € (ca 310 SEK) och då ingår porto i priset. Vill du ha den signerad med en liten hälsning är det bara att meddela så funkar även det bra : )

God Jul!

onsdag 14 november 2012

Marias fråga

Vem har det svårare, kvinnan som vill bli chef eller mannen som vill bli barnmorska?

Vad hände med fåren?

De som följt bloggen en tid, vet att det varit ett fårelände utan like här på Flemmingsbacken. Ja, eller egentligen vet ni väl inte allt, för jag har inte orkat skriva ...

Det började i våras när Jenk meddelade att han var trött på rollen som fårbonde. Det gav ganska lite tyckte han och tog desto mer. Jag fick en liten kris för jag hade börjat förlika mig med identiteten som småskalig fårfarmare. Doften av får och hö när jag kalla morgnar tassar ut till fårhuset. De lena öronen, de irriterande bräkningarna. Men så kom sommaren och mitt försvar bröts ner bit för bit. Först trampades en liten lammunge ihjäl av sin mamma, sedan fick jag skiljas från min älsklingsbagge Bjarne, så blev det tvångsamning av Greta i tre månader, så fick Britta utslag i ansiktet och skulle smörjas, smörjas och smörjas för att till sist avlivas. Samma dag som hon avlivades fick vi se att ett av lammen hade fått samma utslag. Grannen rådfrågade en expert på fårsjukdomar (eftersom deras lamm även drabbats) och fick veta att de troligtvis ätit Johannesört (!). När vi tog hem dem och fortsatte smörja med tea-tree olja och ringblomssalva blev det bra.

Så försvann Greta. Efter ett dygn såg Jenk två små klövar och en liten svansstump som stack fram under en sten. Han drog fram ett medvetslöst får som vi trodde var bortom all räddning. Men efter att ha sprutat in vatten i munnen på henne piggnade hon till. Ingen vet hur hon sluppit dit och det var ren tur att hon hittades.

Åh, vad jag våndats. Åh, vad många klumpar i magen fåren har orsakat mig denna sommar. Gör vi rätt? Mår de bra? En massa energi har jag satt på fåren. Ja, det har tidvis känts väldigt, väldigt tungt. Så mot slutet av sommaren kunde jag inte vänta tills sommaren var över och slaktaren skulle göra entré. Och nu är det tyst och stilla i fårhuset.

Den fina, fina baggen Bjarne han fick ett nytt hem. Jag känner stor tacksamhet över att det löstes så bra. Faktiskt här via bloggen : )  Vi slaktade två tackor och ett bässlamm. De båda lammtjejerna hade vi inte hjärta att slakta. När äppelträden fått sina vintergaller och allt ur trädgårdslandet hade skördats då tog vi upp grinden till fårhagen och så fick de fritt ströva omkring hemma hos oss. Vi hörde oss runt om någon billigt ville köpa två små tjejer (ja, lammen då, inte våra egna) och nästan direkt fick vi napp. Så nu tillbringar de vintern några kilometer härifrån. Nästa sommar skall de få en egen ö att beta av. Även det känns jättebra. Och vi har FF. FÅRFRITT!

Trodde inte jag skulle säga att det är skönt, men skönt det är precis vad det är. Allt har sin tid ...

måndag 5 november 2012

Släckt var det här

I helgen har jag och äldsta dottern sovit på hotell i Helsingfors. Det känns lyxigt att kunna kombinera jobb med enskild tid med ett av barnen. (Förra helgen var det sonens tur). När vi gick genom hotellkorridoren såg min 13-åriga dottern en golvlampa som stod och spred lite stämning. -Tänk vad onödigt det är att den där står och lyser, utbrast hon och stängde resolut av den. Ännu ett dygn senare var den släckt när vi gick förbi. Fina, fina dottern som trots sina suckar och stönar innerst inne tar till sig vad hennes föräldrar tycker. Och som på sitt tonårsvis visar att alla kan göra något. Det fick mig att tänka att om vi alla i t.ex. en veckas tid skulle gå omkring och släcka lampor som vi tyckte det var onödigt att de lyste. Ja då skulle vi spara en helsikes massa el.

Och så måste jag också bara få tillägga en annan grej som jag ofta tänker på. Nästan alltid när jag kommer in i ett hotellrum står tv:n på och så står det Bästa Maria Österåker, välkommen till ....  Kan de sätta på tv:n från receptionen eller står den alltid på och de bara ändrar namnet? Eller den står ju förstås inte alltid på eftersom jag stänger av den, men sätter typ städerskan på den när hon lämnar rummet och så står den på tills gästen kommer. Vilket slöseri med el! Måste komma mig för att fråga ...

lördag 3 november 2012

MATA INTE GRISEN!

Ibland lämnar man verkligen att stå med munnen öppen. Som idag när jag höll en kort "föreläsning" om hållbar utveckling ur ett mikroperspektiv (finare omskrivning av vårt självförsörjningstänk) och en kvinna efteråt kom fram och berättade att hon flera dagar hade försökt nå mig via mail. Det hon ville berätta var att jag var kriminell.

Nåja, så dramatiskt kanske hon inte uttryckte sig, men kriminell är jag enligt finsk lag. Kvinnan hade läst min bok och sett bilden på vår byagris. På bilden ser man hur barnen matar grisen med matrester. Hon uppmanade mig att inte visa bilden i föreläsningssammanhang (det gjorde jag inte heller vill lilla jag försvarsmässigt påpeka) eftersom det var förbjudet att mata grisar med matrester. -Men det kan väl ändå inte gälla när det är egna matrester man matar till egna grisar, som man själv slaktar och äter upp själv? Jo,  så var det och kvinnan jobbade på Evira ( Livsmedelsverket i Finland) så hon visste vad hon pratade om. I Ryssland finns nämligen den fruktade afrikanska svinfebern och den kan spridas via kött. Så om smittan finns i kött (vad äter vi egentligen?) och vi ger det till våra grisar så kan de få sjukdomen.

Jag påpekade att på bilden ser man bara ett ynka litet salladsblad på en tallrik. Då log hon och gick. Missförstå mig inte, jag tyckte det var jättebra och intressant att hon kom och påvisade min kriminalitet. Jag hade verkligen ingen aning. Det är säkert massor med förbjudna saker jag gör utan att veta om det tänker jag lite tufft. Men att få människor att slå in på den kriminella banan är ju inget man har tänkt sig. Men ändå... Lite sjukt är det ju.

Känner ändå ett behov av att utropa. MATA INTE GRISEN!!!!  Såja, nu har jag gjort min samhälleliga plikt.

Vår byagris är sedan länge slaktad och uppäten. Därför kan jag inte fotografera honom. Ni får istället beundra Aja Lunds fina bild på hen. Fler bilder finns naturligtvis på Lundagårds blogg.

torsdag 1 november 2012

Kaninungar

Det prasslar i höet. Vi vet att något är där, men vi vågar inte titta. Spänt går vi och väntar medan det som prasslar blir större och större och till sist ger de sig till känna. Kaninungarna! Eivor har fått ca sju ungar och Viola tror vi har fått åtminstone åtta.

Tror säger vi eftersom vi inte vågar titta så noga och sprida vår lukt i boet.  Eftersom vi försöker fixa en så bra tillvaro som möjligt för våra kaniner, med stora burar där de själv kan välja mellan att vara ute eller inne är det inte världens enklaste att få jättetama kaniner. När vi kommer in, skuttar de ut och tvärt om. Men så skall det väl få vara. Men snart, snart vågar vi nog ta i dem. Söt, sötare, sötast. God, godare, godast? Ja, det återstår verkligen att se om vi ror i land med det här...