lördag 30 november 2013

Samvetslördag

Du har det säkert också ... saker du går omkring och har dåligt samvete för. Saker som du borde göra, men som du helt enkelt inte får gjort. Idag har vi haft en samvetslördag där vi har gjort saker som verkligen var nödvändiga att göra. Efteråt är det skönt. Samtidigt är man lite snopen över hur snabbt det gick att göra det. Och så bannar man sig själv för att man inte gjort det tidigare. Och så tänker vi att nästa år då skall vi minsann vara ute i god tid.

Jo, ja ... vi tog upp bryggan idag. Först var vi tvungen att hacka loss den från isen. Isen var faktiskt så tjock att den höll att gå på en bit. Så här sent har vi aldrig varit ute tidigare. Sista minuten skulle man också kunna kalla det. 

Mitt i allt fick vi syn på våra vattentunnor. Fyllda med is. Äsch! Som tur var gick det att hacka hål med en yxa och tömma ut en del av vattnet. 

Vi har bara väntat på att vi en dag skulle komma ut och se att hararna gnagt av alla våra äppelträd. Oj, vad vi då skulle ha grämt oss. Men vi hann!  
Nu kan vi fira lillajul med gott samvete. Granen är hämtad och skall snart klädas. Första pepparkakorna har bakats. Snart smäller det i dörren när småtomtarna kastar in paket. I kväll skall vi mysa.

fredag 29 november 2013

40

Ja så hände det då att jag blev fyrtio år. Vilken tur! Att jag fick leva så här länge alltså. Hoppas det blir många, långa, sköna år till.

Folk utgår ju från att man skall känna lite medelålderskris kring fyrtio och kanske det är därför som många mogna människor i sina bästa år har försäkrat mig om att det är jätteroligt och spännande att vara 40+. Så det bekymrar mig egentligen inte det minsta. Lite kroppsnoja har jag väl i och för sig. Min löpningsiver har mattats av (klimakteriet?) vilket föranleder att mitt hemliga motto "40 år och i supertrim" kanske inte direkt kan infrias. Nu är det ju i och för sig varken hemligt eller sant längre. Mottot alltså. Men som 40-åring tror jag man bara rycker på axlarna åt sådana världsliga petitesser. Ändå kan jag avslöja att jag igår, dagen till ära hade satt på mig trosor som skar in där bak för att påminna mig om att det minsann inte automatiskt var dags för breda, sköna bomullstrosor. En sak i taget.



tisdag 26 november 2013

Festlokal på Flemmingsbacken


Hallå, hej! Här har ni mej! Det har blivit lite magert med mina inlägg här på bloggen de senaste veckorna. För att vara jag har jag jobbat ovanligt mycket (flera dagar i veckan!) och så har jag ju lite fullt upp med mina fyllerier.

Det har varit ett enda hemlighetsmakeri här på Flemmingsbacken de senaste veckorna. För att ni skall förstå varför måste jag ge er lite bakgrund. 1) Vi har renoverat uthuset, 2) Jag fyller 40 i slutet av november, 3) Jag har varit lite hjärntrött och inte orkat engagera mig i någon fest, 4) Jag har ändå känt att lite vill man kanske fira ... på något sätt, 5) Jag har en underbar man, 6) Jag har en underbart händig man.

Så den underbara, händiga mannen meddelade att det enda jag behövde göra vara att bjuda in mina vänner till fest så skulle han fixa resten. -Och du får inte komma upp på uthusvinden, meddelade han någon gång i oktober. Och så har han fixat och donat kvällarna i ända.

Förra veckan fick jag komma och titta. Det var så fint så jag tänkte bli tokig. På riktigt. Ibland går jag bara upp dit och tittar för att det är så fint. Det är en gudagåva att ha en partner med samma smak som man har själv. Titta!

En festlokal! -Är det något du oroar dig för? frågade Jenk en kväll. Ja, att det skall vara för ljust ...
Därför är det väldig dämpad belysning + att konceptet körs med massor av levande ljus. Därför är bilderna antinge lite dunkla eller väldigt fula pga blixt. Ni får hålla till godo. Tänk er bara att det är så fint så ni håller på att bli tokiga så vet ni precis.

Minns ni halmen jag plockade i höstas? Jenk gav mig i uppdrag att sy 20 sittkuddar. De blev jättebra! Tyget närmast kameran har en egen liten historia. Jag hittade det väldigt billigt på en loppis här i byn. Jag tänkte sy mig en kjol av det. Det gjorde jag också, men så fick jag höra att det hade varit gardiner i församlingens redskapsskjul på begravningsplan så då fick de av någon konstig anledning bli sittkuddar i stället. Så kan det gå.

Längs väggarna hänger sex stycken lyktor. Väldigt vackra när de lyser och väldigt enkla att bygga. Baksidan på lyktorna är öppen och de övriga sidorna pryds av ett finmaskigt stålnät som stansats fast.

Lyktorna byggde Jenk enligt en gammal modell som fanns här när vi flyttade hit. Det var flera av kvinnorna på min fest som önskade sig likadana av sina män. Ibland tror jag att våra manliga vänner tycker det är besvärligt att Jenk är så duktig på att bygga.

Till present hade jag önskat mig sittbänkar. Bänkar som är lätta att flytta och som enkelt kan användas enligt behov. Jen har byggt bänkarna av virke från vår egen skog. Det här kanske är en lite konstig bild, men jag vill visa att bänkarna inte har en rak yta utan att den sluttar in mot mitten, vilket gör att de är väldigt bekväma att sitta på.

För att få en mera hembyggd, gammaldags och genuin känsla fasas benen av på såväl bord som bänkar. 
Jag har redan tidigare nämnt att Jenk är noga med detaljerna. -Att undvika raka kanter ger ofta en mindre klumpig känsla och ger mera rätta proportioner, är något som skulle kunna komma ur hans mun.
De två borden är konstruerade och byggda så att de enkelt går att plocka isär och ställa undan. Det är perfekt ifall vi vill använda utrymmet med enbart bänkar i.
-Vi kommer aldrig att få det tillräckligt varmt, förfasade jag mig i början av projektet. Det brukar ju vara skitkallt när jag fyller! Våra vänner hade uppmanats att ta varma kläder på sig. -Vad varmt det är här! sade alla och började klä av sig. Jenk tätade alla springor med linull och så satte vi in en byggvärmefläkt ett dygn innan för att värma upp stockarna. Sedan var vädret även på vår sida.
Utifrån ser uthuset helt ut som vanligt, men Jenk har satt in ett fönster på insidan. Det här ger ljus om det behövs och fungerar som extra nödutgång.
När elen har dragits (det har gått ganska många proppar hos oss innan det blev klart, han är onekligen en bättre byggare än elektriker) har trådbundna kablar använts. Det har vi även i vårt hus. Vi köpte helt resolut vanliga kablar och lät dem spinnas in på ett nätspinneri. Taket är bestruket med järnvitriol för att gråna med tiden. Nu har det inte riktigt hunnit för det har varit så kallt, men det kommer att bli lika grått som gammalt trä.

Ja, det var allt för denna gång. Mera om festen sen. Men nu kanske ni förstår att jag är tokig. Trots att det är verkligt svårt att förmedla i bild. Speciellt i mina bilder : )

tisdag 12 november 2013

Att underskatta någon

Är underskatta motsats till värdesätta? Nej, det är det ju inte. När man underskattar någon tror man att den personen har en lägre förmåga att prestera än vad han eller hon sist och slutligen visar att han eller hon har. Ungefär så. Det jag är ute efter är ett ord som visar att jag inte värdesätter en person tillräckligt. Eller det gör jag ju i och för sig. Men jag är rädd att mina handlingar skall signalera att jag inte gör det. Råddigt? Läs följande exempel.

Jag har börjat fundera på julklappar. Min svägerska bor utomlands. Hon tycker om att läsa och naturligtvis har hon en begränsad tillgång till svenska böcker. Jag läser massor. Mina skåp är fulla av lästa pocketböcker. Böcker som jag tyckt om och som jag gärna skulle ge vidare. Ibland brukar jag sända mina böcker till henne. Bara så där. Inga problem. Men nu är det ju jul. Och hon skall få en julklapp. Och då tänker jag att hon säkert gärna vill ha en bra bok. Och då känner jag dumt nog att boken borde vara ny. Och det är ju skitdumt. För själva bokens innehåll är samma. Läsupplevelsen är troligtvis samma och så länge sidorna inte är fulla av snor eller smörgåsklet är ju synintrycket ändå ganska lika.

Men jag känner att om jag ger henne en hög med begagnade böcker (ger jag begagnat kan jag ju ge så många fler än om jag köper nytt) så kanske det signalerar att jag inte tycker hon är värd en ny bok. Tänk om jag ger hennes barn och min bror nya saker och så får hon något som är begagnat. Vad tänker hon då? Jag tycker ju om henne! Samtidigt är det ju så sjukt att allt måste vara nytt. Att värdet i en produkt ligger i att den är sprillans ny. Speciellt när det är jul. Här kommer liksom uttrycket 'det är tanken bakom som räknas' i en ny dager.

Kanske jag underskattar henne. Kanske hon inte alls tänker så. Kanske det bara är mina spöken som fladdrar med lakanen.

söndag 10 november 2013

Minska på köttet

Vi vet ju alla att vi borde äta mindre kött. Dels för miljöns skull och dels för vår egen skull. Men kött är ju rätt gott och jag har förstått att en del tampas med familjemedlemmar som vägrar sluta äta kött. För oss var det en utmaning att börja äta mera vegetariskt, men det gick.

En bra början på att minska mängden kött är att helt enkelt att minska på mängden. Inte utesluta köttet utan äta mindre. Då är köttsoppa ett perfekt alternativ. Eller grytor där du tillsammans med köttet slänger ner en massa annat gott; svamp, linser, kikärter, nötter ...

I samband med att vi började mala vårt eget kött började vi även automatiskt äta mindre kött. Vi satte helt enkelt en mindre mängd kött i påsarna och gott och väl räckte det i alla fall. För det är ju så med de flesta av oss -finns det så äter vi. Finns det inte så äter vi något annat : )

fredag 8 november 2013

Menskoppen

Visst är det fånigt? Det har tagit flera månader, ja nästan år innan jag kom mig för att skriva det här inlägget. Bara av den enkla anledningen att det handlar om mens. Något som väldigt många av mina läsare har och som är världens mest naturliga grej. Ändå känns det så pinsamt på något vis. Men som jag avslöjade i mitt förra inlägg är jag ju en mogen kvinna i mina bästa år och då behöver jag ju inte längre känna så.

Därför tänkte jag tipsa om världens bästa mensskydd för de av er som ännu inte har provat  menskoppen. Jag har använt min i många år och jag skulle aldrig byta. Med menskoppen märker jag knappt att jag har mens. Min kropp mår jättebra. Ingen svamp i mina skogar! Jag kan utan problem simma året om, varje dag om jag så önskar. Jag behöver inte sätta pengar eller energi på andra mensskydd utan det här passar helt enkelt mig som hand i handske eller menskopp i ... om man säger så.

Mera information om menskoppen hittar du t.ex. här och nej jag är inte sponsorerad av någon. Men min menskopp köpte jag här. Patriot uti fingerspetsarna!

onsdag 6 november 2013

Ge mig tid

I början av året fyllde en av mina vänner år. Precis som jag brukar sände jag iväg ett grattis-sms. Det var först några dagar senare som jag slogs av tanken att hon inte bara fyllde år. Hon fyllde jämna år! Borde jag ha ordnat med en fest? Borde jag ha köpt en fin present på den rätta dagen? Borde jag ha gjort något speciellt? Och jag som hade glömt bort. För att minimera skadan (eller snarare släta över) ringde jag upp och frågade hur det kändes att ha blivit gammal. Berättade att jag ville bjuda henne på restaurang. Bara hon och jag. Inga barn. Inga män. Bara vi. Hon fick säga var och när det passade.

Och så åkte vi på restaurang. Och vi pratade och vi pratade. Det var så skönt. Ingen som avbröt. Ingen som bestämde programmet. Min vän sade att det var så skönt att hinna med varandra. Vid en stor fest hinner man ju ofta inte med.

För det är ju liksom så, att även jag skall hinna med att fylla jämna år ännu i år. Nu förstår jag att de flesta tror att det är 30, men nej, nej det är det inte fast det gläder mig att ni direkt tänkte på det. Och fast ingen tror att jag fyller 50 så dementerar jag det för säkerhets skull också.

Jag har alltid sagt att när jag fyller 40 år skall jag ha en stor fest för att jag älskar fester. Nu är det ju så att med åldern blir man mera vis. Vad skönt! Och jag insåg plötsligt att jag inte alls älskar stora fester. För om jag ordnar fest vet jag att jag under festen kommer att oroa mig för att inte alla trivs. Jag vet också att jag kommer att känna mig väldigt tom efteråt och jag vet att jag kommer att ha dåligt samvete för att jag inte hann prata och umgås med alla på festen. Så jag skall inte ordna någon stor fest. Jag vill inte bränna av allt krut på en och samma gång.

Med min vän och vårt restaurangbesök i minnet önskar jag mig istället att de som tycker om mig ger mig av sin tid. Att de gör mitt fyrtionde år roligt hela tiden. Att de tar sig tid att umgås med mig -prata och skratta.

Jag skulle helt enkelt bli tokglad om någon gav mig följande:
-Nästa lördag kommer jag och hämtar dig kl. 10 på morgonen och så åker vi på en roadtrip tillsammans. Vi åker och tittar på helt sjuka saker och så skrattar vi och äter medhavd matsäck.
-På lördag får du och Jenk snoffsa till er, då vill vi bjuda på parmiddag. Utan barn!
-Jag vet ju hur mycket du tycker om att filosofera kring livet. Jag bjuder dig med på en spännande föreläsning och sedan efteråt tar vi en drink och pratar vidare.
-Vad gör du ikväll? Jag hämtar dig om en halvtimme. Kom hem till mig, jag har samlat ihop några roliga människor så talar vi hela natten.
-Skall vi gå en vandringsled tillsammans nästa vecka?
-Om en timme hämtar jag dig så åker vi på bio tillsammans.
-Jag vet att du gärna vill lära dig att brodera i ylle. Skall vi lära oss tillsammans. Jag ger dig och mig en kurs tillsammans.

Eller något annat. Folk frågar vad jag vill ha när jag fyller. Jag har jättesvårt att komma på något som jag behöver. Så ge mig tid.

Slakt och jakt

På söndagsmorgonen när jag vaknade hade jag ett textmeddelande från grannen. Det löd så här:
E era hönor ok? Sånt oljud...fast nu blev d tyst...hm.
Ut fladdrade jag naken med bara en jacka som skylde min bara kropp (förlåt för den bilden). Inte ett liv på gården. Alla hönor väck. Utom tre unghöns som förskräckta tryckte i ett hörn. Katten Vivi stirrade stint på mig med burrig svans. Och jag tror inte det var min nakenhet som generade henne. Något hade hänt.

Med tiden hittade vi dem här och där. Några tryckte i en buske, några under ett uthus. En hade krupit in under en sten. Så småningom vågade de sig fram och vi räknade in dem. Ingen saknades, vad vi kunde se. Hela dagen slog vi våra lovar kring hönshuset så att inkräktaren inte vågade sig tillbaka. Vi bestämde att när vi väl får in dem i hönshuset kommer de inte ut på en stund.

Därför var vi tvungen att ta itu med problem nummer två. Tupparna! Vi har massor av tuppar och skall de hållas instängda håller det inte i längden (eller ens i korten). Så när mörkret föll blev det tuppslakt. Sex tuppar på raken. De minsta får ännu leva någon vecka.

Och jag vet att jag brukar propagera för att om man en gång avlivar ett friskt djur skall man även äta upp det. Denna gång blev det inte så. Tupparna kändes små och vi var inte på humör för att plocka tupparna. Så de fick istället agera lockbete i våra lånade mårdhundsfällor. Två stycken fällor har vi gillrat upp. Så nu vet jag inte om jag hoppas på att fällan förblir tom eller på att en mårdhund en vacker morgon stirrar på mig genom gallret. Fortsättning följer. Kanske.


tisdag 5 november 2013

Snopet

Visst blir man lite snopen ... när de flesta surdegssemlor som jäst i kallskafferiet över natten saknar sina solrosfrön. Smågulligt och småäckligt på samma gång. Bara att konstatera att det är den tiden på året när musfällorna skall fram. Seså katter! Visa vad ni går för!

måndag 4 november 2013

Ett avslutat kapitel

Nu är kaninfarmen definitivt avslutad.
Förra helgen slaktade vi de tre kaniner som fanns kvar av vår en gång så storslagna kaninfarm. De flesta kaniner har sålts levande och på slutet gav vi bort de mest tama kaninerna gratis. Det kändes bäst så. Vilket säger en hel del om att kaninslakt och kaninfarm inte var något för oss. 
Jag ville verkligen att allt skulle bort genast. Vädret har fortsättningsvis varit vackert hos oss, vilket gjorde att jag städade alla kaninburar. Det kändes som en mental reningsprocess. Jag städade, sopade och skrapade. Bort med skiten. Kanindyngan och halmen fick bli höstgödning i våra odlingslådor så var även den saken ur världen.

Jag saknar dem inte det minsta. Det är bara skönt att inte titta på dem i sina burar. För som jag skrivit tidigare, jag har svårt med djur i bur. 

När det var klart tog jag itu med alla avgnagda käppar som lämnat efter kaninerna. Stora hopar lite här och där. Skit i hörnen har jag inga problem med, men oreda på tomten eller inne i huset får mig att må dåligt. Kanske all positiv energi liksom fastnar i denna bölla. 

Så jag hämtade vår tredjedels flishack och satte igång. Ja, jag hämtade ju hela grunkan, men en tredjedel ägs av oss, en tredjedel av min bror och en tredjedel av mina föräldrar. Perfekt att man kan köpa tillsammans. Vissa saker behöver man ju inte så ofta. Jag släpade pinnar och körde ner dem i flishacken allt vad tyget höll. Det kändes som ett perfekt avslut.

Hacket strödde jag under våra vinbärsbuskar. Innan jag bredde ut det passade jag på att gödsla med träaska. Perfekt för vinbärsbuskar!

Så inbillar jag mig att jag skapade ett alldeles eget litet kretslopp. Och för kaninerna, ja för dem finns det inte längre något hopp. 



lördag 2 november 2013

Värmeljusjakten

Jag tycker att vår avfallsförbränningsanläggning Stormossen har tagit ett så trevligt initiativ. De har för lågstadieelever skapat en tävling som går ut på att i tre månaders tid samla så många tomma aluminiumhöljen för värmeljus som möjligt. Den klass som har flest ljus i medeltal per elev vinner en resa med buss för att titta på deras anläggning. Sedan får hela klassen äta pizza och gå på bio.

Yngsta dottern tycker det här är jättespännande och går in för det med liv och lust. Skolan har kopierat upp ett infopapper och det har hon kopierat upp i egna exemplar. På varje lapp skriver hon med en handstil som bara små söta 8-åringar har 'Hej! Vill du hjälpa mig i tävlingen? Sätt dina tomma värmeljus i vår postlåda. Tack!' Lapparna delar hon ut till våra grannar. Hennes storebror har inte en chans. Här gäller det att snabbt muta in sitt revir.

Ps. För du återvinner väl värmeljusens höljen? I metallinsamlingen med dem!