lördag 27 juni 2015

Stuprör -eller att göra det bästa av situationen

Det är väldigt regnig sommar det här. För att göra det bästa av situationen tar vi tillfället i akt och sätter upp nya stuprör. Eller nya är de inte egentligen, men nya för oss i varje fall. Stuprören har suttit på några rävhus i Nykarleby och kostade oss några tior. Vi sparade många sköna hundralappar på den resan. Dessutom fick vi så där skönt handgjorda och skamfilade grejer som vi tycker passar så bra in på vår gård.

Stuprör skall man nämligen ha. Det bevarar sina byggnader, leder bort vattnet från husen och ger dig finfint vatten till dina odlingar. Man kan nästan skryta med att vara självförsörjande på trädgårdsvatten.

Det är lite roligt när man sitter och tittar på ett foto. Då ser man saker som man inte längre ser i vardagen. Ni ser den där lilla, oerhört fula utbyggnaden? Den var något av det första vi byggde när vi flyttade hit. På samma ställe hade det stått ett gammalt mjölklider som vi rev och vi tänkte väl för oss själva att klart vi bygger ett nytt. Konstiga proportioner har det. Det används egentligen inte till något och som ni ser är taket lite undermåligt. Vi har många gånger talat om att vi skall riva det. Men det får stå kvar som en manifestation över dem vi en gång var ... och så orkar vi inte måla om uthusväggen bakom ...

Min farmor sade alltid att det var huvudsaken att man var glad. Då gör det inte så mycket om arbetssäkerheten inte är så god. Ja, det sade hon i och för sig inte.


onsdag 24 juni 2015

En finurlig odlingbok

Många av er känner säkert till Farbror Grön och hans odlingsblogg. Även jag brukar läsa bloggen ibland och blev därför nyfiken när jag fick veta att Johannes tillsammans med sin Theres skrivit en odlingsbok med namnet "Alla fingrar gröna".   Boken är pinfärsk och lanserades nu i juni.

För någon vecka sedan damp boken ner i min postlåda och den gjorde mig helt paff. Pärmen var nämligen i plast. Ni som bor i Finland kan tänka "lanbrukskalender", så kändes den. Väldigt praktiskt må jag säga. Det här är en bok som verkligen kan hänga med ut i trädgården, men ändå ... plast?  Men ser du på baksidan står det Denna vädertåliga plast är återvinningsbar och innehåller inga skadliga ftalater eller andra ämnen på REACH observationslista. Guldstjärna!!

När jag sedan snabbt bläddrar igenom boken förundras jag igen. Det finns väldigt få fotografier. Istället är alla grödor illustrerade med akvareller av Tatiana Shirbidova. Så vackert!  Det är ett nöje att bara titta på bilderna.

Så till innehållet. Jag har läst så många odlingsböcker att jag inte ens kan komma ihåg dem alla. Både i mitt jobb som författare och i min roll som självhushållande odlare. Och jag trodde knappt att det fanns en bok som kunde ge mig något nytt och som skulle kännas nytänkande och annorlunda. Men så fel jag hade.

Alla fingrar gröna är nämligen uppbyggd på ett helt fenomenalt sätt. Boken presenterar 36 grödor (inget speciellt där) och varje gröda börjar med en liten personlig berättelse, vilket gör att man verkligen känner att det finns en berättelse och en tanke med allt som odlas. Sedan delas själv faktadelen in i förkultivering (det mesta sås på förhand), omplantering 1, omplantering 2, omplantering 3, avhärdning, slutplantering, skörd, problem och mattips.

På många av grödorna finns det även med hur du skördar frön av dem och hur du odlar dem i fönster eller hur du övervintrar dem. All information väldigt överskådlig och kortfattat. I slutet av boken finns även en odlingspraktika som beskriver odlingsplatser, jord och näring, förkultivering och att planera sitt odlande.

Jag tycker att jag är en rätt rutinerad odlare, men även jag (ha, ha) har fått mycket nya tips och inspiration. Fem stjärnor av fem helt enkelt! Jag vet att boken är nominerad till Årets trädgårdsbok 2015 och jag ropar bara heja, heja!

Pst! Boken går att provläsa här. 

Kommentarsklok

Tack alla ni som kommenterat! Nu vet jag ju att det funkar för de flesta. Och tack även för alla fina ord ni skriver. Och visst är det typiskt, för samtidigt som jag blir jätteglad blir jag jätteskamsen och tänker att tror de månne att jag bara går med håven och fiskar efter beröm? Ja, ni vet så där fånig är man ju och vill absolut inte att någon skall tycka att man tror att man är något. Men klart jag är något. Jag är ju jag!

Och nej, jag har inte tänkt lägga av. Det var inte bristen på kommentarer som jag var trött på, trots att kommentarerna är en stor del av nöjet så fortsätt för all del, utan det är alla Mrs Roberts och olika tekniska grejer som gör att man blir så trött.

Hur som helst. Hillevi sände mig ett mejl och förklarade hur det ligger till. Så nu är jag mycket klokare. Tack Hillevi! Så här skrev hon ...

När det gäller blogspot och kommentering så har problemet funnits i flera månader. Det är Blogspot själva som infört det pga allt spam. Det hjälper alltså inte att bocka av verifiering. Alla som har Blogspot berörs inte sinsemellan och skaffar man som utomstående ett Google-konto är det också problemfritt.

Men har man inget av ovanstående utan t ex ett Wordpress-konto, så måste man verifiera. Det är inte gjort i en handvändning: först måste man bevisa att man inte är en robot genom att kryssa i en ruta. Därpå ska man fylla i ett fält med - om man har tur - några siffror (brukar vara gatuskyltar) annars ska man kryssa i vilka av nio bilder som t ex är hamburgare... och de bilderna är ofta otydliga. Därpå ska man bekräfta. Sen tänker blogger ett tag och så, med lite tur, får man en grön  ok-bock i en ruta. Efter det kan man publicera sin kommentar! Tjohej!
Alla kan ju dock skaffa ett google-konto och slipper då ovanstående fars. Det lite dumma där är bara att den egna bloggadressen i t ex wordpress först nås med ett extraklick (om man fyllt i den infon vid skapandet, vill säga).

söndag 21 juni 2015

Lyllos dig i Sverige

Jag blev tipsad om en dokumentär som heter Bieffekten och som handlar om problemet med att pollinerare försvinner i rasande fart. Dokumentären sändes i SVT den 16.6 när jag härjade omkring på Åland och tittade på fotboll. Och som sagt jag hörde att den var väldigt bra.

Nu är det så olyckligt att man bara kan titta på dokumentären om man bor i Sverige. Gör det! Om inte annat för min skull. Lyllos dig!

Här kommer länken till programmet. 

Testa att kommentera!

Jag tycker att det har blivit tyst på bloggen. Det tycker jag. Trodde småsurt att det hörde till tidens melodi, att man mest tog emot utan att ge tillbaka. Att man glatt läste det som andra delade med sig och underhöll ens liv med utan att orka visa att man fanns. Inget illa ment, så gör ofta jag. Men många gånger har jag tänkt att man borde visa sin uppskattning över den andras ord genom ett litet hej.

Men så fick jag ett mejl av Klara (Tack!) som berättade att det är stört omöjligt att kommentera på bloggen. Det var smörgåsar som skulle klickas i och ord som skulle klippas ut och klistras i någon ruta. Jag trodde knappt mina ögon. Jag har ju inte ändrat något det senaste året.

Nu har jag tagit bort kruxet med ordverifiering i mina inställningar och hoppas att det här gör det enklare för er. Tyvärr fanns det ingen ruta med smörgåsar ...

Kanske leder det här till att alla robotar jublar och kastar sig över min blogg. I och för sig så kommer de ju ändå. Eller vad man skall kalla alla Fru Roberts som inför Gud vill bevittna om vilken oerhört bra låneinrättning företag x är och hur den har hjälpt henne in en svår tid av livet.

Så kan ni inte försöka kommentera och se om det lyckas. Och om det inte lyckas får ni gärna höra av er via e-post så att jag vet om att problemet kvarstår. Och finns det någon som vet hur jag bäst löser det här får ni även gärna höra av er. Jag måste medge att sådana här saker tar bort rätt mycket av glädjen med att blogga.

Robotar vik hädan! Även du Mrs Roberts!

onsdag 17 juni 2015

Det imperfekt perfekta

Ett gammalt hus i en gammal omgivning skall inte vara perfekt. Det skall vara så där skönt imperfekt så som det perfekta i sin frånvaro bara kan vara. För tänk vad man annars skulle gå miste om. 
Blomsterhavet bredvid den rostiga cykeln

Det vildvuxna vallmohavet under äppelträdet

Doften av någon enstaka liljekonvalj vid norrväggen

Gräsmattan som inte kan klippas på grund av alla förgätmigej. 


Stigen från växthuset upp till huset. Kantad av den skiraste vita blomma. Troligtvis någon gång en blomma som planterats av en varsam hand och med tiden fått ta över skogen.

Jag älskar det imperfekta. 

måndag 15 juni 2015

Badande hönor





Det finns nästan ingenting som en höna tycker mer om än att sandbada. Därför är det synd att man sällan ser att hönornas rasthagar ger möjlighet till sandbad. Trots att man ofta pratar om "sandbad" har jag märkt att torr jord är snäppet bättre. Så går dina höns inhägnade, ge dem denna möjlighet. Då trivs de finfint samtidigt som det håller bort en del ohyra hos hönsen.

Eftersom våra höns går lösa tar de sig friheter att bada där de känner för det. Vi försöker samsas om rabatterna, en del försvarar jag tappert, medan jag med andra redan har gett upp hoppet. Här under mina äppelträd brukade (notera imperfekt) det växa ringblommor. Nu är det rena rama playan.

Kvickroten (eller långroten som den kallas här) ger den rätta känslan av vassrugg. 

fredag 12 juni 2015

Ny favoritblogg!

Ja, jag har följt den en tid, men inte kommit mig för att skriva om den, men nu vill jag dela med mig av den underbara bloggen 'Ut i spenaten'

Den ger mig härliga flashbacks till alla känslor jag hade när allt började. När allt var nytt och allt var spännande. När man förundrades över livet och vilken tur man haft. Visst kan jag känna även så nuförtiden, men tyvärr blir mycket rutin och man blir lite hemmablind. Men ibland sprakar det till även nu, man nyper sig i armen och tänker en tacksam tanke.

Men åter till bloggen "Ut i spenaten". Det är roligt att ha möjlighet att följa med en blogg ända från början och skapa sig en bild över det liv som levs just där. Ta dig en titt!

onsdag 10 juni 2015

Så morötter -andra försöket

Det lär inte bli svårt att gallra morötter i år med tanke på att de har grott så dåligt. Däremot var det betydligt värre att hitta de små plantorna i ogräset. Det har varit en så kall och regnig försommar här så det tar bort en del av odlingsglädjen. Morötterna som var en av de grödor som jag med gott samvete fick ner i jorden och under väven och som jag sneglat på alltid när stressen över allt som jag ännu inte hunnit med blivit för stor har alltså MISSLYCKATS! Det är med god tur endast hälften av mina morötter som har grott.

Men inte blir man mätt av att sörja. Det är bara att så på nytt och hoppas att de hinner bli klara. Morötter växer ju långt in på hösten så med lite tur borde det funka bra.

Och nu tänkte jag testa något som jag fick höra för några veckor sedan. På byskolans vårmarknad kom en kvinna fram till mig och sade att hon hade en hälsning till mig från hennes svägerska i Sverige. Tack för det! Hälsningen gällde hur man skulle så morötter utan att behöva rensa ogräs. Låter ju perfekt!

Först rensar man jorden fri från ogräs. 

Sedan brer man ut en (1) tidningssida och vattnar. 

Sedan brer man ut jord och vattnar. Sedan sår man.

Eftersom det nu inte skall komma något ogräs i min odling (peppar, peppar) blev jag lite wild and crazy och beslöt mig för att inte så i raka rader utan lite huller om buller. 

På med mera jord. Vattna. Vänta. Och det där gröna som syns i mitten på bilden är tyvärr ett missat ogräs och inte en rekordsnabb morotsplanta.

Nu väntar jag i alla fall mest av allt på varmare väder.

10.6. Mulet. + 12 grader. Man får åtminstone vara tacksam för det där plustecknet. 

söndag 7 juni 2015

Spindeln och meningen med livet

Jag fortsätter med att klura på meningen med livet ...

Jag kan inte påstå att jag inte skulle tänka på detta rätt ofta. Vad är min uppgift i livet? Är jag den jag är ämnad att vara? Vad är min roll i helheten?

För några dagar sedan sådde jag ärter. När jag grävde upp jorden med min lilla planteringsspade föll mina ögon plötsligt på en spindel som gick och bar på en stor vit kula av frigolit. Jag tittade en stund på spindeln och insåg att det inte alls var en kula av frigolit utan en stor kula med ägg. Spindeln ville föra sina ägg i trygghet.

För att hjälpa till satte jag spindeln i planteringsspade för att placera den i ett skyddande buskage. Jag trodde nämligen att äggkulan satt fast på spindeln. Men det gjorde den inte och plötsligt såg jag hur äggkulan trillade ner. Jag kände mig helt värdelös! Vad hade jag gjort?

Efter lite pillande satte jag ner spindeln, fångade upp kulan och lyckades placera kulan så nära spindeln så att den hittade den igen. Spindeln omfamnade kulan och började mödosamt släpa iväg med den.

Jag kände mig lycklig över att inte ha orsakat en spindelkatastrof. Och jag kände mig tacksam över att ha sett vad som hade hänt och tacksam över att jag inte struntade i det med en axelryckning. Och efter en stund började jag fundera på att kanske det var en av mina meningar i livet. Att rädda spindlar? Vad vet jag?

Hur som helst började jag inse att vi ofta tänker att vår uppgift är väldigt stor, men en del av oss kanske bara finns till för att i rätt ögonblick rädda någon annan. T.ex. en spindel.

lördag 6 juni 2015

-Maten är klar

Ibland när man går omkring och vilar upp sig kan man onekligen känna sig lite meninglös. Vad bidrar man egentligen med här i livet? Vad åstadkommer man egentligen med den tid man har?

För en tid sedan läste jag att en amerikansk tidskrift bett sina läsare skicka in den mening de fann mest tröstande, den de helst ville och behövde höra. Det kom in tusentals resultat och de tre som hamnade högst upp på listan var följande:

1. Jag älskar dig
2. Jag förlåter dig
3. Maten är klar

Hos oss är maten klar två gånger per dag ...

torsdag 4 juni 2015

Fin i håret






En av mina outnyttjade resurser är mitt hår. Det är rätt långt, rätt tjockt och rätt självlockigt. Ändå hänger det mest där och slänger. Vill jag inte det skall trilla i ögonen sätts det i en slarvig hästsvans.
Så jag beslöt mig för att bjuda in min svägerska Silvia Österåker tillsammans med några långhåriga vänner på en hårkväll hos oss. Silvia är frisör och perukmakare och brinner verkligen för hår!

Åh, vilken rolig kväll det här blev och vad mycket vi lärde oss! Både frisyrer och vad olika saker skall användas till.

Min klara favorit är denna frisyr som dessutom lämpligt nog kallas "bondmoran". Vårt mål för kvällen var att lära oss frisyrer som vi enkelt kan fixa själva på max en kvart. Den här tog fem minuter.

Vi hade också som krav att det inte skulle krävas en massa hårtånger (är det tånger i plural undrar jag) eller hårvårdsprodukter.

Knepet bakom en lyckad uppsättning är ett otvättat hår. Inte massor med sprej och skum. Det låter ju som min melodi.
Vi hade även önskat oss att få lära oss vad alla hårgrejer i affären används till. Vi medelålders kvinnor kände oss lite passé om vi säger så.

Det bästa av allt var att vi förutom att lära oss det fick lära oss hur vi enkelt fixar egna -av gamla strumpbyxor och vadd. Enligt Silvia är de här mycket bättre eftersom du helt kan skapa dem enligt ditt hår i den storlek du behöver.


Inne i min "bondmora" gömmer sig bland annat denna skapelse. Det är en strumpbyxa med vadd, som dessutom klätts in med ditt eget hår som du fixerat med ett hårnät. På så vis kan du få fram exakt din egen hårfärg, vilket gör att det inte är en katastrof om den skymtar genom och håret gör att ditt eget hår lätt fäster sig kring denna.

Åtminstone jag får varje morgon massor med hår i min hårborste så att samla hår blir för mig inget problem. Annars kan man be att få hem sitt hår när man besöker frissan.

Att själv börja tillverka dylika skapelser måste jag erkänna skulle ha tagit mig emot, men när en frissa med specialinriktning peruker och teater säger att de är mycket bättre än de man köper i affären och att de på teatern bara använder dessa så är det en helt annan sak.

På en timme lärde vi oss allt från äkta fiskbensflätor, fuskiga vattenfallsflätor,
inbakade och utbakade flätor, slarviga knutar och svinryggar. Vi lärde oss att sommarens trend är det naturliga och lagom hafsiga. Så rätt för oss kändes det som. Jag vet inte hur många gånger jag under kvällen hörde. -Aha, är det så där man gör!

Tycker du det här låter kul så ordna en hårkväll! Lätt som en plätt!

tisdag 2 juni 2015

När det drabbar de unga

Bidöden har du säkert hört om. Du har säkert också hört att man tror det beror på växtgifter, monokulturer och nedsatt immunförsvar som gör att bina inte längre klarar av t.ex. olika kvalster.

Det jag inte tror ni har hört om är följande. I ett bisamhälle finns det en klar hieraki och man skall genomgå en hel del uppgifter för att kvalificera som flygarbi. Det är kupor som skall städas, larver som skall matas och drottningar som skall skötas. Med tiden får man som bi göra ett flygprov och klarar man det får man börja göra det finaste i bikupan -samla mat. Så här är det när det sker på binas villkor.

Det man nu har märkt är att eftersom antalet flygarbin minskar tvingas bisamhällena att sända ut sina arbetarbin i allt yngre ålder. Och eftersom bina inte hunnit utvecklas tillräckligt för denna uppgift så är det många som inte hittar tillbaka till kupan.

Visst är det sorgligt? Vi förstör naturen så att de som lämpar sig för uppgiften dör. För att då överhuvudtaget klara sig och få in tillräckligt med mat till kupan är samhället tvungna att skicka ut de mindre lämpade och eftersom de inte klarar av det blir resultatet mindre mat och färre antal bin.

Världen skulle må bra mycket bättre utan oss. Så är det bara.

måndag 1 juni 2015

Man kan inte tänka på allt

 
För en tid sedan köpte vi en ny bil. Det vi då inte tänkte på är att vit inte är någon bra bilfärg för en biodlare.

En solig dag efter många dagars regn och rusk är bina väldigt bajsnödiga. Då flyger de ut för att göra nummer två (om det gör nummer ett vet jag överhuvudtaget inte). Och av någon konstig anledning vill de helst bajsa på vitt. 

Så ser ni en vit bil full med gula prickar har den inte kört genom ett maskrosfält. Nej, den har blivit utsatt för en bajsattack. 

Att en biodlare inte skall hänga ut vita lakan utomhus har vi läst oss till, men det där med vit bil hade vi missat.