fredag 27 juli 2012

Bodbygge

För många år sedan fick vi till bröllopspresent en liten summa pengar av min farmor och farfar. För de pengarna köpte vi en bod. Boden var den första byggnaden vi flyttade/byggde på vår tomt. Boden har egentligen inte haft någon funktion utan den har mest stått där som prydnad.

När vintern var som kallast ifjol och vi sprang mellan vedspis och kakelugn började Jenk fundera på hur det skulle vara med en värmepanna där vi kunde elda större mängder ved åt gången. Förnuftig som han är så tänkte han att hur glada pensionärer vi än må bli så kanske vi inte orkar bära ved på samma sätt som vi gör nu. Men en värmepanna? Usch vad ful! Hur skulle den passa in hos oss i vår gamla miljö? Och var skulle den placeras?

I boden så klart! Så Jenk plockade ner boden (det låter som ett tungt jobb och det är det väl också, men för honom gick det i ett huj), så kom betongbilen och pumpade ut ett betonggolv och så var det bara för Jenk att börja plocka upp boden igen.

Allt är planerat för ett pannrum, men än skall den inte få den funktionen. Pannan får installeras sen när vi har behov av den. Nu kommer boden först att användas som honungsrum. Vi kommer att satsa mer på bina nu när Jenk har mera tid. Det här innebär att vi på ett helt annat sätt kan bjuda ut vår honung till försäljning. Men för att göra det måste vi ha ett utrymme att hantera honungen i som uppfyller regler och förordningar. Så det är vad vi har på gång den här veckan. Paragrafryttare, vi är snart redo!

onsdag 25 juli 2012

En klagofri värld

Nu tänkte jag skriva om en bok som jag överhuvudtaget inte har läst. Jag tror faktiskt inte ens att jag kommer att läsa den, men jag gillar bokens budskap väldigt starkt och är sugen på att testa. För en tid sedan bläddrade jag i en gammal tidning som recenserade boken En klagofri värld av Will Bowen.

Pastor Will Bowen arbetar målmedvetet mot en klagofri värld. Hans metod går ut på att alla som vill minska sitt klagande bär ett lila plastarmband. Varje gång du klagar flyttar du över armbandet till andra handleden. Målet är att nå 21 dagar utan att flytta på bandet. Skulle jag klara det? Svårt som tusan skulle det vara. Men kanske efter en tid. Recensionen nämner att de flesta klarar av det efter sisådär ett halvt år. Som belöning blir man mera lycklig och det kan jag nog tänka mig att man blir. Det skulle verkligen vara intressant att få svart på vitt hur mycket jag egentligen klagar och kanske kunna bryta ovanan. För i mångt och mycket är det ju fråga om en ovana. Och när man börjar tänka mera positivt är jag säker på att livet skimrar lite mer. Men orkar jag? Jo, jag tror faktiskt jag skall prova, någon som hänger på?

tisdag 24 juli 2012

Äkta Lokala Varor

För tre år sedan beslöt jag och fem andra kvinnor från Älvbyarna oss för att starta ett torg för Äkta Lokala Varor; Älvtorget. Namnet tyckte vi passade bra, eftersom vi befinner oss bredvid den natursköna Kyro Älv. Vår tanke bakom torget var att det skall vara enkelt att få tag i närodlade, ekologiska produkter på samma gång som besökarna får uppleva glädjen i att handla småskaligt och träffa människor. I byarna där vi bor finns nämligen inte längre någon butik eller annan naturlig plats att spontanträffa människor på.  

Älvtorget togs väl emot och besöks av ca 150-200 personer varje år. Det som är roligt är att många personer utanför våra byar har hittat oss. Och eftersom besökarna kommer på nytt varje år, gillar de tydligen konceptet. I år är det tredje året som torget ordnas och årets datum är 4.8 och 8.9 kl. 10-13. Vill du veta mera om vad som säljs eller få annan information om torget hittar du det på Ekotanternas sida på FB eller på ekotanternas hemsida.

Min uppgift på torget är att sälja färskt, hembakt,ekologiskt bröd. Jag brukar köra på semlor, rågbröd och blomdinkelfoccacia. Därtill säljer vi honung, lite grönsaker och äppelmust. Det är jätteroligt på torget trots att det precis som för bagaren är tidig väckning på torgmorgonen. I fjol kom till och med en man och handlade av mig som hade med sig en riktig "köplista" på bröd han skulle köpa till sin mor. Och varje år har vi en kvinna från Japan som kommer och köper några honungsburkar som hon tar hem som gåva till sin familj i Japan. Så glad man blir när ens produkter uppskattas! I år har Jenk planerat att ta med några av våra kaniner och berätta om "köttkaniner" för intresserade. Ja, planeringen för årets älvtorg är i full gång.

Välkommen att besöka oss! Sprid gärna informationen vidare om du vet av personer som gärna bekantar sig med småskaligt, ekologiskt och lokalproducerat.

måndag 23 juli 2012

Årets första honungsskörd

Dags för årets första honungsskörd. Här är en honungsram fylld med honung. När bina har fyllt ramen täcker de ytan med vax. En ram skall vara till två tredjedelar täckt för att man skall veta att den är klar. Här ser ni att hela ramen är täckt.

Nästa steg är att man avtäcker honungen. Vi använder en avtäckargaffel där Jenk försiktigt avlägsnar bivaxet för att få fram honungen. Vaxet renar jag och använder när jag kokar salva.

 Här ser ni hur den läckra honungen kommer fram. Bina bygger så finurligt så kanterna sluttar lite inåt, vilket gör att honungen inte rinner ut utan hålls i ramen.

Nu sätter man ramarna i en honungsslunga som på hög hastighet roterar runt, vilket får honungen att bokstavligen flyga ur ramarna. Honungen samlas i slungans botten.

 Nu är ramen tom och kan användas på nytt.

Och honungen tappas ur slungan. Honungen är egentligen klar att ätas nu, men om den skulle förvaras obehandlad så skulle den bli väldigt hård. Och eftersom de flesta vill ha sin honung mjuk/halvmjuk så väntar vi nu en stund tills den börjar kristalliseras (tjockna). Då skall den vispas morgon och kväll i några dagars tid. Flytande honung kan man dock inte göra av vår inhemska honung. Det har åtminstone jag för mig. Om en och en halv vecka är honungen på burk. Klar! Den här proceduren återupprepar vi med jämna mellanrum under resten av sommaren.





lördag 21 juli 2012

Vänner, grannar och annat trevligt folk

Vi bor i en kommundel som består av många, pyttesmå byar. Tillsammans är det väl ca 300 personer som bor i "vår" del av världen och precis som det är på landet känner de flesta varandra. En del tycker att det är den här "alla känner alla / de flesta vet allt om varandra" -andan som får dem att lägga benen på ryggen och tänka 'aldrig bo i en liten by', men själv tycker jag det är tryggt och skönt att automatiskt höra till en gemenskap. Att alltid ha någon att hälsa på eller stanna och prata några ord med.

Här skall ni få ett exempel på hur den lilla byagemenskapen fungerar även ute i världen utanför. Min pappa är vedshejk. Istället för att sälja olja säljer han alltså ved. Med sin farmarbil kuskar han runt till "stadsbor" och fyller på deras vedförråd inför vintern. Ibland glömmer han saker.

Igår fick min man ett telefonsamtal från en av våra vänner i grannbyn. -Svärfar diin ji ut å köör me jackon på vedalasse! Så var det bara att bara att ringa upp svärfar och be honom köra in till kanten och titta efter vad han hade bak på vedkärran. -Hur kuna ni veet hede? frågade svärfar. Men så är det när man bor i en liten by. Då vet man nästan allt.

fredag 20 juli 2012

Farbror Frippes skafferi ...

... var namnet på ett barnprogram som jag älskade när jag var barn. Det handlade om en gammal farbror som hade ett helt skafferi fullt mer burkar och när han öppnade burkarna ploppade det ut sagor och filmer. Det om det. Jag måste för övrigt varna dig som läsare att det ligger en ordentlig pensionärsvarning över detta inlägg. Jag har nämligen anlagt ett burkförråd i ett gammalt kylskåp.

För några veckor sedan gav vår kombinerade kylskåp/frysbox upp, vilket resulterade i att vi hastigt och lustigt köpte ett nytt kylskåp.  Många dagar utan kylskåp mitt i varma sommaren är nämligen inget som rekommenderas.

Och så stod vårt gamla kylskåp där ute på gräsmattan och grät. Det väntade med bävan i kylfacken på sin tur till återvinningsstationen. Det hörde hur frun i huset föreslog för sin man att de skulle bära in det i uthuset, för den lilla frysen fungerade ju. Hoppet tändes i dess söndringa kompressor eller var det nu var som felet satt. Men mannen tyckte att det bara var att samla på sig skrot. Resolut stegade han iväg för att sätta för bilkärran. Under tiden stod frun och en sista gång öppnade dörrarna i kylskåpet. Nu när skåpet var tomt såg hon enkelt hur många finurliga fack som skåpet faktiskt hade. Fack som enkelt kunde sortera det ena och det andra. Och varför kunde inte ett gammalt kylskåp fungera som en förvaringspryl på samma sätt som en annan inköpt hylla. Frun log förföriskt och sa att här skall inte köras bort några gamla skåp. Här skall bäras in. För här skall fixas ett burkförråd. Mannen suckade och gav med sig. Frun skurade och putsade. Radade och fyllde. Tittade och log. Vad bra det blev! Ett varmt kylskåp fullt av glasburkar i olika storlekar och utseende. Tänk vilken fröjd att gå ut och inventera. Vad vill jag sätta äppelmoset med konjakssmak i? Hur många stora burkar har jag till vitlöksgurkorna? Vilka pyttenuttiga burkar passar till örtsaltet?

Och det gamla kylskåpet drog en lättnadens suck och med alla sina varma kylslingor omfamnade skåpet alla de vackra burkarna som placerades rad på rad.

Vårt glädjehus

För några år sedan, på den berömda Juthbackamarknaden, hittade Jenk några fönster som han tyckte om. (Han har en konstig förkärlek för fönster) Fönstren fanns i Kokkola och när han åkte för att hämta dem hittade han fler och fler fönster som han föll för. Resultatet blev ett orangeri. Huset är alltså byggt för att hans vackra fönster skall ha något att pryda. Här sitter vi och äter varma sommardagar, eftersom det sällan blir för varmt här. Vi har även planterat en vinranka som förhoppningsvis kommer att slingra sig kring bjälkarna i taket och vinklasar kommer frestande att hänga ner över matbordet. Vi har även installerat en gammal gjutjärnskammin (också den från Kokkola faktiskt) som vi eldar i vår och höst.

För det har visat sig att vårt orangeri är perfekt för att upprätthålla vårt sociala liv. Det är så enkelt att kravlöst bjuda hem vänner på en kaffe och pratstund när orangeriet finns. För nu behöver vi ju inte längre STÄDA huset! Utan det räcker med att hålla vårt lilla orangeri i skick. Under våra höns- och trädgårdskvällar var det också kaffe och fri samvaro (det begreppet låter så ordentligt och fint tycker jag) i orangeriet. Och nu på sommaren brukar jag ensam äta min frukost här ute. I orangeriet finns en stor hög med böcker kring odling och livsfilosofi. Dem bläddrar jag i ibland och tänker att livet är värt att levas.

torsdag 19 juli 2012

Vingården tar form

Jenk blev rastlös och började ta sig an projekt "Vingård Flemmingsbacken", ett projekt vars namn kan te sig lite smålustigt med tanke på att vi än bara har två vinrankor. Men allt börjar med drömmar och visioner

Det känns dock som att slåss mot väderkvarnar. Upp efter uthusets södervägg där vi tänkte att vinrankorna skulle trivas finfint finns det nämligen massor av åkervinda. Att utrota dem är väl nog intill omöjligt, men vi gör ett försök. Det är i sådana här situationer som den mest ekologiska människa börjar tänka på gift som ett alternativ ... Fyra skottkärror med rötter körde vi bort och eftersom vi är tvungna att ta det i etapper så lär de väl hinna sprida sig igen.

onsdag 18 juli 2012

Sommarfajitas

Sommar innebär ju för många av oss att vi får förmånen att kocka mat två gånger per dag till våra barn. Åtminstone här tryter inspirationen ibland och det känns som mina barn skulle riskera skörbjugg med den enkla kost deras mor orkar uppbåda. Nåja, snart drar ju självförsörjningsmånaden igång och då skall jag vitaminisera upp dem till tänderna.

I går orkade jag faktiskt slänga ihop något som jag tyckte var väldigt gott och framför allt väldigt enkelt. Tänker man i självförsörjningstermer så går det även att gör nästan enbart av saker man har själv. Varsågod, en sommarfajitas!

Fyllning: Paprika (gärna grillad i ugn, men det orkade jag inte med så mina fajitas innehöll rå paprika), kokt nypotatis, skinka (kan uteslutas), tomater, rödlök, dill. Dessutom blandade jag ihop en krämig tzaziki, med riven gurka, turkisk youghurt, vitlök, svartpeppar, honung och örtsalt. Tzazikin bredde jag ut på tortillabröden, så på med några skinkskivor, klippte dill över, strödde ut resten av ingredienserna och vek ihop.

Vill du ta upp saker och ting ytterligare en nivå bakar du egna vetetortillabröd (12 st):
6 dl vetemjöl, 1 tsk bakpulver, 3/4 tsk salt, 2 dl kallt vatten, 2 msk rapsolja
Blanda snabbt ihop alla ingredienser till en smidig deg. Dela degen i 12 bitar och forma till bullar som du kavlar ut och steker/gräddar i gjutjärnspanna utan fett. Se till att de inte blir för hårda, dvs att du gräddar dem för länge. Lägg dem under en lätt fuktad handduk.

lördag 14 juli 2012

Surdegsbak

Jag är verkligen ingen person som är lämpad för surdegsbak. Tålamodet är för kort. Men nu står likväl en surdeg på jäsning och en surdegsgrund står och förbereder sig ovanpå kylskåpet. Vad har hänt? Jo, igår besökte jag för första gången Malins café och shop i Malax och fick provsmaka hennes skorpor gjorda på surdeg. Åh, vad gott! Av överblivet surdegsbröd gör hon skorpor genom att pensla dem med smör, strö på lite socker och kanel och rosta dem i ugnen. Enligt utsago vallfärdar folk efter hennes skorpor. Men jag vill ju själv. Därav mitt surdegsbak.

Dessutom fick jag för några dagar sedan av min mor en påse quick-fix surdeg från Sverige. En påse vars innehåll skall blandas ihop med jäst och mjöl och så har man egna surdegsbröd på 4 timmar. Låter som något som passar mig, trots att det är lite fusk.  Är väldigt glad att jag läste följande inlägg av Maja som driver bloggen Husmorskolan (rekommenderas!) där hon beskriver hur hon av en motsvarande snabbprodukt tog en degbitsklump och började odla egen surdegsgrund och hur hon lyckades utan besvär. Tänk, det hade fabrikören inte tänkt ut att man skulle ta deras snabbpaket och sedan odla fram deg efter deg. Nej, det vill nog att man skall köpa en påse varje gång.

Så det skall jag också prova. Undrar hur länge surdegsivern håller i sig denna gång. Sist dog både ivern och surdegsgrunden ganska snabbt ...

fredag 13 juli 2012

Honungsdrömmar

Våra nyanskaffade bin har varit flitiga i sommar. Bilådorna blir fler och fler. De två understa lådorna är lådor där bina bor, lägger ägg och drar upp sina larver till nya bin. Lådorna ovanpå är "skattlådor" där de samlar honung. Skattlådorna bygger man på vartefter bina samlar honung. Snart börjar det bli dags för den första skörden.

För några dagar sedan lärde jag mig att det är den första, rinnande honungen som är mest hälsosam. Den innehåller alla värdefulla mineraler och vitaminer. Sedan när man vispar den så försvinner en del. Om man inte vispar honungen blir honungen till sin konsistens skarp i sin burk istället för den vanliga mjuka honungen. De flesta kunder vill ha mjuk honung, men enligt "honungsförståsigpåare" är alltså den skarpa honungen hälsosammare. Jag lärde mig också att man alltid, alltid skall köpa inhemsk honung, eftersom den honung som kommer via östländer i en del fall är kinesisk honung, en honung som innehåller en del gifter som egentligen är förbjudna i EU. Varför ingen tar itu med detta med hårdhanskarna är för att det redan nu är brist på honung i världen och man inte ännu mera vill driva upp konsumentpriset på honungen. Ett knep som man håller på med för att få ner produktionskostnaderna (inte i Finland) är att man matar bina med sockerlösning istället för att de själva på naturligt sätt måste "söka mat". Detta gör att näringsinnehållet i honungen naturligtvis sjunker. Sant eller inte vet jag ej, men extra bra känns det ju att ha egen.

Vi har tagit avläggare av de två bisamhällena vi köpte i våras. Det här betyder att vi delar samhällena och vips har fyra samhällen istället för två. Två extra drottningar köps in och planteras in i de nya samhällena. Våra grannars bin har även varit enormt svärmningsbenägna denna sommar. Fyra gånger har de svärmat. Det här har gjort att de inte längre hade lådor att sätta sina nya bisvärmar i, vilket gjorde att vi fick fånga in och ta hem en av deras svärmar. Även den ser ut att lyckas. I våras började vi med två bisamhällen och nu har i plötsligt fem. Det är spännande med bin!

torsdag 12 juli 2012

Vingård på Flemmingsbacken?

För några dagar sedan var jag och Jenk till en äldre man för att hämta två bidrottningar. När vi steg ur bilen gick jag förundrat fram till hans uthusvägg och tittade på de frodiga växter som likt humle klättrade upp efter väggarna. -Är det vinrankor? frågade jag mannen. -Jo, vi har hur många som helst. Plockar säkert 40-50 kg varje år, svarade han.

Och så berättade han att varje vår klipper han torra kvistar av sina vinrankor. Kvistar som han tar in och ställer i vatten. Kvistarna får blad och rötter och efter någon månad är de klara att planteras ut. -Hur enkelt som helst! Kanske du anlägger en egen vingård, skämtade farbrorn. Själv var jag helt i extas. Är det så enkelt? Samtidigt som jag tänker efter och konstaterar att varför skulle det inte vara det? Farbrorn gick in efter två plantor som han gav mig och tro mig det här är bara början på min vingård. Jag planerar redan hur jag mot uthusets sydsida skall gräva, plantera och odla.

Ibland möter vi sådana personer som vi blir helt saliga av att få lära oss saker av. Länge, länge gick jag och hörde på när han berättade om blommor och bin i just bemärkelsen äppelträd, äppelsorter, äppelympning, vinrankor, bin och jacuzzin (!) Tror bestämt att jag snart måste hälsa på igen.

onsdag 11 juli 2012

Nya vindar på Flemmingsbacken



För ganska exakt två år sedan sade jag upp mig för att börja göra det jag tycker allra mest om –prata och skriva. Ja och för att få mera tid med mig själv, kärleken, livet och familjen.  Hela den historien kan du bland annat läsa om här. Nu är det min mans tur. Och frågar ni mig är han snäppet vassare än mig.  Jag sade upp mig för att starta eget företag, han har haft eget företag och slutar helt enkelt jobba. Åtminstone för en stund, tills han hinner känna efter vad han vill jobba med.
Han har pratat om det här i flera år och alltid slutat funderingarna med att han skall sluta sedan när han vet vad han skall börja göra sen, men det kom han aldrig på, vilket resulterade i att arbetet gick i sina gamla hjulspår.  -Men tänk inte att du skall sluta för att göra någonting, tänk dig att du slutar för att göra ingenting, sade hans kloka fru. Och med det målet gick det betydligt enklare.
För jag vet av egen erfarenhet att när man får tid att tänka och känna efter, då kommer idéerna. Så nu tar jag det med ro att ha en man som för tillfället inte jobbar med någonting. Det unnar jag honom så gärna. Ja, han jobbar ju med våra bin, våra kaniner, våra kalkoner etc och för mig räcker det här. Ser han till att vi har mat på bordet (rent konkret) så kan jag se till att vi klarar oss med det övriga.
Vad som fick honom att ta steget? För några månader sedan domnade han bort i ena armen. Efter diverse undersökningar märkte de att han hade en lindrig förslitningsskada i nacken. Inget allvarligt. Armen började fungera som vanligt och det skulle helt bra ha gått att jobba på som vanligt. Men samtidigt, varför då? Om hans jobb framför datorn har gjort att han har fått en lindrig förslitningsskada är det väl egentligen ganska idiotiskt att fortsätta på samma sätt många år till. För att kanske ha ont när man blir pensionär. Kanske inte längre kunna göra det man drömmer om.  Nej, vi vill leva nu. Inte sen. Jo sen också förstås ...



tisdag 10 juli 2012

Nya kalkoner

För några veckor sedan köpte vi sju stycken nya kalkoner. Kalkonkött kommer att bli en stor del av det kött som vi äter i vinter. Vi har nu testätit köttet och tycker att det är gott och kalkoner är också väldigt enkla djur att hushålla med, trots att vi var lite tveksamma i början. De har en stor utebur som de vandrar omkring i, men mest av allt tycker de om att ligga tillsammans och betrakta livet. Konstigt nog är de nästan enklare nu när vi har en större flock (tidigare i våras hade vi tre stycken, men de är slaktade nu). Dessutom tycker vi att det blir väldigt billigt kött. En sexveckors kalkon kostar 7,50 euro och så behövs det kalkonfoder och säd.  När kalkonen är slaktfärdig ( vid 14-16 veckor) får man mellan tre till sju kilo kött beroende på storlek och kön. Så ett vettigt inslag i vår självförsörjningsiver utgör kalkonerna just nu.

måndag 9 juli 2012

Släng inte bort ...

... salladen. På midsommar hade jag köpt färdiga salladskrukor i affären, eftersom min sallad i trädgården inte var så långt hunnen. När det endast var den ledsna lilla avklippta stumpen kvar kom jag på idén att plantera ut rotklumpen och se; någon vecka senare var den så här fin! Nästan som magi : )

onsdag 4 juli 2012

Torken

Här torkar jag gräslök inför vintern.

Visst äger jag en torkapparat med el. Jag har sett fina torkkorgar som går att köpa. Men det enklaste sättet är väl ändå att bre ut ett tidningspapper på golvet i vessan, där under lägsta hyllan i skåpet. Hälla ut vad man vill få torrt och låta golvvärmen göra sitt. Den finns ju ändå där. Ibland gör man saker och ting så krångliga och tror att man behöver så många saker som enkom finns till för just det ändamålet man har framför sig. När en vrå i vessan är allt man behöver.

tisdag 3 juli 2012

Höbärgning

Nu när beslutet är taget att vi inte kommer att ha våra får över vintern blir ju behovet av hö betydligt mindre. Därför har vi i år bestämt oss för ett äkta handarbete - vi slår höet för hand, vi störar det och kastar in det som löshö på vår lilla höskulle. Och vad snabbt det går när kvantiteterna inte är så stora. Vad gott det doftar och vilken fröjd det är att titta på en svettig karl där musklerna spelar under huden.

Tänk vad bra det måste ha varit förr i tiden att ha en livskamrat som var duktig att arbeta. Idag är det ju nästan en förbannelse. Nåja, för mycket och för litet skämmer allt ...

Jag stod min farmor och farfar väldigt nära och åååh vad jag retade mig på att farfar ibland fick något drömmande i blicken och uttalade frasen "Elsa var nog en kvinna som var duktig att arbeta". Kunde han fasiken inte ha hittat på något mera romantiskt att säga om sin trogna fru? Tog han henne bara för hennes flit och styrka?
Men när jag tittar på min man som skickligt hanterar lien, höräfsan och högaffeln, då förstår jag plötsligt vad farfar menar. Det finns en österbottnisk dikt som heter "Ti arbeit ilag" (att arbeta tillsammans) av Lars Huldén och för mig är det en kärleksförklaring så god som någon.

Hä ä in lykko
tå an kan arrbeit i laag
mä tem såm an höör ihåop mää.
Papp såm ä håssbond,
mamm såm ä mattmåor,
båånin tå di byri dåga ti naa,
[*]
gambäfåltji så läng ti
levär å årk.
Såm tå an höibärga
på i uutsjifft förr i väädin.
Mitt i daain kuna mattmåor kåma
peedand mä maatin.
Tå sesstist vi allihåop i ladun åsta äta.
Tå va vi allihåop.
Vi va vi tå.



måndag 2 juli 2012

Kloka hem

I senaste numret av tidningen Kloka hem finns ett tolvsidigt reportage om oss, våra tankar och min senaste bok. Det är en konstig känsla att sitta och bläddra och se sig själv bland alla vackra hus, tips för energismartare torp och nya poolmodeller. Det har ju hänt helt sjukt mycket för mig och min familj de senaste fem åren. Inte konstigt att man blir nyfiken på vad som kommer att hända härnäst.

Förtröstan

För några år sedan skrev jag boken "Kvinnor och Kakor längs Kyro älv" där jag intervjuade gamla tanter kring deras liv och den livsvisdom de vill förmedla till oss yngre. När jag sedan för mig själv summerade mina möten och ett av mitt livs roligaste projekt kom jag fram till att alla tanter kände en stor förtröstan. I många fall en förtröstan på Gud eller på sin man, men i allmänhet en stor förtröstan på livet. En vetskap om att saker och ting ordnar sig.

Att tro på att saker och ting ordnar sig på bästa sätt är verkligen något jag försöker lära mig. Att sluta oroa mig. Att inte älta, tänka hur det skulle ha blivit om jag gjort si eller så, att gräma mig, att sätta allt ansvar för att mitt liv skall lyckas på mig själv. Jo, jag försöker. Det är inte lätt. Jag är till min natur en person som tycker om att känna kontroll och jag sätter en hemskt stor press på mig själv. Att det är jag som skall fixa mitt eget liv. För att jag kan. Och visst kan jag, men ibland orkar jag inte. Ibland vill jag bara ta paus och ändå känna att det blir nog bra det här.

För visst brukar saker och ting ordna sig. Så även denna gång. Efter att jag hade skrivit om min oro och vånda med bässen Bjarne här på bloggen hörde en läsare av sig. De behövde en bäss. Och jag kände att jag vågade lägga Bjarnes öde i hennes händer. Det kändes så rätt. Jag kände henne inte, men på samma gång kändes det nästan som att jag gjorde det. Så skönt. Vi hade även en annan köpare på Bjarne. En köpare som skulle ha betalt mer, men vi valde att sälja honom billigare och på så vis köpa oss lite samvetsro. Att inte behöva tänka om han får det bra. För det tror vi att han får.

Idag skall de hämta Bjarne. Han skall få en egen hage med några små bässlamm att ta hand om. Så småningom skall han få uppvakta deras tackor och göra sin del av överenskommelsen. Och så hoppas jag verkligen att han lever upp till mina löften om att han är världens snällaste bäss. Min fina, fina Bjarne, vad det kommer att bli tomt utan dig. På ett sätt känns det som fel beslut att sluta med får, för de passar så bra in här hos oss, åtminstone i teorin. Men samtidigt känns det rätt att ta en paus, i praktiken är vi rätt trötta på de tankar och bekymmer som vi har upplevt med våra får den senaste tiden. Och Bjarne får det bra ... än en gång har saker och ting fixat sig!