onsdag 26 februari 2014

Första bikollen

Nu kanske någon av er undrar vad det är för burar som
Jenk lyfter bort? Vi har nämligen i en del bigårdar haft problem
med hackspettar (kan även ibland vara andra fåglar) som
hackar sönder kuporna. Därav burarna. 
Våren är alltid en spännande tid för biodlaren. Hur många samhällen har månne klarat vintern? Och det är många saker som skall klaffa innan biet landar på årets första blomma. Eftersom vårvintern är ovanligt mild i år (i förrgår hade vi +9 grader) kunde vi göra den första kollen redan i februari.

Vi har inte ännu hunnit kolla alla bigårdar (d.v.s. alla fyra ställen vi har våra kupor på), men så här långt ser allt väldigt bra ut. Det surrar i de flesta. Ja, de är till och med så aktiva att yngsta dottern fick sig ett stick på läppen här om dagen. Jag tröstade henne med att det inte är alla som blir bistungna i februari ...

Här hemma på gården är det tre samhällen som dött. Det var ganska väntat eftersom det var våra experimentsamhällen. På hösten när man sätter in nya drottningar blir det ibland samhällen som blir "över". Samhällen som kanske är för små eller som kommer igång för sent. Många erfarna biodlare häller helt resolut ut dessa, vilket leder till att de dör. Vi försökte komma på sätt att övervintra dem. Ge dem en andra chans helt enkelt. Men än är vi inte tillräckligt kloka tydligen. Problemet är att när det är för få bin i kupan på hösten så drar de in för lite mat i kupan, vilket i sin tur gör att de svälter ihjäl ... Det måste vi klura på.

Och på tal om svälta ihjäl ... nu börjar den andra utmaningen -att få dem att inte svälta ihjäl innan vårens första blommor. Och det här är svårt. Det vi nu gör är att lyfta på lådorna och känna efter hur mycket mat de har kvar, mer än så kan vi nästan inte göra medan det är så här kallt. Vi kan inte börja stödmata dem innan de har varit ut på sin första flygtur. 

På sin första flygtur skiter de nämligen ur sig hela vinterns kakka. Om vi börjar mata dem nu skiter de inne i kupan och det leder vanligtvis till att det blir så många bakterier i kupan att samhället dör. Därför är det bara att vänta, vänta och hoppas att naturen tar hand om det här.


söndag 23 februari 2014

Pelargonräddning

Idag tänkte jag återuppliva mina pelargoner. Hela vintern har de stått i källartrappans norrfönster. De har fått minimalt med vatten och småfrusit. De har fått vila helt enkelt. 

Nu har de fått flytta till köksvärmen. De har klipps ner, vattnats och placerats mot öster.

Ingen sommar utan pelargoner. 

lördag 22 februari 2014

Putsa loppisfynden

I veckan sprang jag omkring på några loppisar i Västerbotten. På ett av dem hittade jag detta lilla fat för en femma. Det såg verkligen inte fräscht ut och jag kan tro att det var anledningen till det billiga priset.

När jag kom hem hällde jag ut lite matsoda i fatet. Ovanpå hällde jag lite äppelcidervinäger, tog ett hushållspapper och gned lätt. 10 sekunder senare såg fatet ut så här. Som nytt!

10 minuter senare fick det tjäna som fat till peston


Pesto=
Häll parmesanost, vitlök, matolja, nötter (pinje- eller valnötter)
och kryddgrönt (t.ex. färsk basilika eller färsk persilja), lite salt  i en hög skål. Ta några tag med
pepparkvarnen. Mixa ihop och häll i mera olja om det bli för torrt. Klart!


tisdag 18 februari 2014

Boktipset: Baka eget hundgodis

Vi har ingen hund. För några år sedan hade vi tre på en och samma gång. Men de dog av ålderdom, en efter en och nu är det rätt skönt att vara utan. Jag har aldrig städat så lite som jag gör nu. Det plus det dåliga samvetet över att lämna hunden ensam gör att vi inte skaffat en ny hund. Men visst skulle det vara kul ... Jag minns att jag någon gång sade att varje hus ständigt borde få uppleva en liten valp.

Hur som helst när jag var till bibban sist föll mina ögon på denna bok. Jag bläddrade i den och tyckte den såg bra och enkel ut. Därför tipsar jag. Fram för ekologiskt och egenhändigt fixat även till hunden!

måndag 17 februari 2014

Slå det här om ni kan!

Jenk är en flitig man. Han bygger och grejar dagarna i ända. Flit är en dygd borde det stå på hans gravsten. Men hur flitig han faktiskt är fick vi en påminnelse om för några dagar sedan. 

Då skulle nämligen Jenk besöka polisstationen för att ansöka om ett nytt pass. Nuförtiden innebär ju en passansökan automatiskt att fingeravtryck på såväl höger som vänster pekfinger skall ges. Även för flitiga män. Tanten bakom disken påstod att Jenks fingeravtryck blev för suddiga och anklagade Jenk för att ha smutsiga fingrar. Fram kom trasa och rengöringsmedel. Puts, puts, puts. Nytt försök. 

Även efter en grundlig tvagning var fingeravtrycken för suddiga. Och tanten kunde konstatera att Jenks fingertoppar är så nötta att fingeravtryck inte kan ges. Så nu har Jenk en anmärkning i polisregistret. Där står att läsa att till skillnad från de flesta människor är hans fingeravtryck tagna från hans långfingrar ... 

söndag 16 februari 2014

Hemgjord pasta

Ni kanske undrar vad det blev av mina pastadrömmar? Eller undrar och undrar ... säkert har ni annat att fundera på än det, men hur som helst har jag gjort slag i saken och gjort egen pasta hela tre gånger. Som recept har jag använt Vickis pastarecept som hon delade med sig av här på bloggen. 

Nu har jag ju inte erfarenhet av andra recept än Vickis så jag kan inte uttala mig om huruvida det är ett lätt recept eller inte i jämförelse med andra recept , men jag tyckte det var enkelt att "baka" efter.

Jag gjorde dubbel sats och det räckte exakt till fem personer. Och jag har konstaterat att en pastamaskin klarar man sig bra utan. Det som tar tid är att knåda degen. Jag försökte att göra det i min bakmaskin, men åtminstone för mig lyckades det inte.  Och tid och tid ... 10 minuter + 5 minuter så det är ju inte direkt arbetsdrygt.

Här ser ni även den rundstav som jag inhandlade på berådan av Sandra på bloggen Dalmatian Mom. Den använde jag alltså för att kavla ut degen och det gick snabbt och enkelt. 
Jag hade då tänkt göra tagliatelle och eftersom min mamma visste att jag var sugen på att göra egen pasta hade hon köpt mig en träkavel jag kunde använda till att "skära ut" pastan. Det funkade tyvärr inte alls. Jag hade ganska brått när jag gjorde pastan så jag hann inte testa och trixa så mycket och skall pröva kaveln igen när jag har mera tid.

Istället gjorde jag som Vicki tipsade om och rullade ihop och skar. Funkade bra första gången jag testade. Andra gången rullade jag för tätt och det var väldigt svårt att rulla upp dem.

Det som jag tyckte var svårast med att fixa egen pasta var att få alla moment att klicka. Eftersom det rör sig om färsk pasta känns det som den torkar ganska snabbt och man vill få den i kastrullen GENAST! Men var sätter man all pasta innan den kokas? Första gången hängde jag den över en rundstav. Vilket i och för sig funkade förutom att staven föll i golvet två gånger och vår pasta därför blev kryddad med lite obestämbara kryddor. Andra gången satte jag det i en skål, men det klibbade ihop sig lite för mycket. Övning ger säkert färdighet.

Det som är så typiskt jag är att jag har gjort pastan sådana kvällar när barnen haft TIDIGA fotbollsturer, vilket gjort att min stressnivå varit relativt hög.

Men resultatet? Jo, alla tyckte det var väldigt gott. -De här kan du alltid börja göra tyckte dottern och jag pustade och stånkade inombords. Nej, så svårt och krångligt var det inte och duktighetskänslan man kände medan man höll på var rätt så hög må jag erkänna.

Det kräver mycket mindre förberedelse och tankeverksamhet än att t.ex. komma ihåg att ta upp kött ur frysen ...

Efter två gånger kände jag mig så säker på mig själv så att jag vågade mig på att göra ravioli. Inte heller det var krångligt. Här har jag fyllt raviolin med ricotta, parmesan, ägg och spenat.

Raviolin skars ut och pressades ihop med en gaffel. De höll ihop jättebra och det som är en fördel är ju att när man väl kommer så långt att man skall koka pastan så går det på nolltid.

Raviolin serverade jag denna gång tillsammans med en matig sallad, men jag kan tänka mig att den även är perfekt i en vegetarisk soppa.

Så nu kan jag även fixa egen pasta. Hur lätt som helst!

fredag 14 februari 2014

Bröd på en höft

Något jag gärna skulle vilja kunna är att laga mat på en höft. Ni vet 'höfta' ... slänga i lite grejer utan att mäta upp och följa något recept. Jag blir visserligen bättre och bättre på det, men än är det långt tills jag kan smaka av en gryta eller sås och direkt känna att -Det behövs en gnutta socker eller här skulle det passa bra med dragon.

Det jag däremot lärde mig i förrgår var att baka surdegsbröd på en höft. Några dagar innan hade jag varit på lunch med vännen Annika och bett henne berätta om hur hon bakar surdegsbröd. Hon är en sådan där "ja, jag brukar sätta i en gnutta jäst, några matskedar surdeg ... och så väntar jag tills det börjar bubbla". Och jag känner ett stort behov av att slita fram penna och papper och göra ett recept.

Men inget recept här inte. På bilden ser ni mitt första nerslängda bröd. Det blev surt och gott. En riktig favorit. Dessutom står sig surdegsbröd i många dagar utan att bli torrt och tråkigt. Plus att det känns bra för magen, trots att detta recept är bakat på väldigt mycket ljust mjöl (spelt). Hur jag gjorde? Ungefär så här:

Jag blandade ihop 3 msk surdeg (ungefär) med 2 dl ljummet vatten, 2 dl rågmjöl och en jästbit av en ärtas storlek. Så fick det stå tills det började bubbla. Hur länge det här tar beror på hur varmt du har i rummet, hur pigg surdeg du har etc.

Sedan blandade jag i ett paket speltmjöl, mera vätska och ca 15 g jäst (här använde jag ögonmått så det kan ha varit allt från 10-20), salt, olivolja valnötter, honung och kummin. Grejen är liksom att inte mäta upp något utan bara lita på att du känner och ser när det är passlig konsistens.

Så knådade jag allt en rejäl stund och lät det jäsa övertäckt i några timmar. Med jämna mellanrum gick jag och vände upp degen (rörde om lite försiktigt). När degen kändes stor och pösig tog jag upp den på mjölat bakbord och formade två limpor som jag satte i en form. Den här formen har Annika vikt ihop av ett hönsnät. Med bakplåtspapper i funkar den finfint. Inga dyra jäskorgar här inte. Så fick de jäsa lite till och sedan skjuts in i ugnen på 200 grader tills de mäter 98 grader inne i brödet. Vid den här tidpunkten hade jag blivit tvungen att rusa iväg på föräldramöte så dottern skötte gräddningen och jag har således ingen aning om hur länge det tog.

Det kändes så fint att ha lyckats med att baka på känsla. Prova! Det är ju absolut inga dyra ingredienser så det är bara humöret som lider om du misslyckas.

onsdag 12 februari 2014

Alla kan göra något

Igår läste jag i vår dagstidning Vasabladet en lite notis som gjorde mig förvånansvärt glad. Rubriken löd "Lagerarbetare stoppar juice".  Någon hade läst en rapport från Finnwatch i vilken det beskrevs under vilka eländiga förhållande ananasjuice av en mängd olika märken produceras. Denna någon har reagerat, pratat om det, skapat opinion och fått andra med sig. Vilket i sin tur ledde till att en stor mängd lagerarbetarna från flera stora butikskedjor i tre dagar vägrade hantera denna juice. I praktiken innebär det här att ingen juice transporteras till butikerna. Tomt på hyllan.

Plus att det resulterar i en notis i tidningen. Och förhoppningsvis flera medvetna konsumenter. Alla kan göra något. Ibland gäller det bara att våga reagera.

tisdag 11 februari 2014

Städdag hos hönsen

Det känns som jag vilselett er här på bloggen med att jag bara går omkring och fördriver dagarna med att baka, koka mat, sy vantar och annat mysigt. Men jag gör också riktigt skitgöra. Åtminstone ibland. Ungefär med sex veckors mellanrum brukar vi städa ur hönshuset. Igår var en sådan dag. 

Vädret var milt och hönsen tyckte det var helt okej att gå utanför hemmets lugna vrå. Vanligtvis tycker de inte om snö, men med denna fart på vädret finns det snart ingen snö alls här hos oss. 

Så ut med skiten bara! Lägg märke till den nyfikna hönan i vänstra hörnet. Allt skall betraktas och begrundas. Åtminstone om man är höna. 

Den rena dyngan förvarar jag på en gammal vaxduk i växthuset. Här får den brinna ihop och i vår när jag planterar om t.ex. mina tomater har jag en finfin dynga att gödsla med.

Golvet och "kakkahyllan" täcker jag med spån. Spånet köper vi i tätpackade balar i affären och det är jättepraktiskt. Äkta naturmaterial som doftar gott och som suger vätska bra.

Tidigare prövade vi med halm, men usch! Nu går det som en dans att rengöra. 

Golvspånet kör jag ut i en hög på åkern. Min tanke är att jag i sommar skall ta det dyngblandade spånet, forma det till en drivbänk och odla något smaskigt i det. Eller så orkar jag inte. Och då får det bara ligga där och förmultna.


Utanför växer skaran nyfikna hönor. Vad gör hon där inne?

Det är verkligen lön för mödan när man ser hur hönorna går in, tittar sig runt och börjar prata med varandra. Jag tror faktiskt att de tycker det är fint. 



Och så över till någon helt annat. På kvällen när jag skulle koka ägg hittade jag plötsligt det här ägget bland alla andra. Är det ett tecken? Från vem? Man har ju hört om Jesusbilder på alla möjliga och omöjliga ställen, men det här tycker jag nog liknar något annat. Over and out. 

måndag 10 februari 2014

Maria på TV

För alla er som ännu inte fått nog av hur jag ser ut eller av att höra vad jag tycker om saker och ting finns det ännu mera att frossa i. Ibland har någon frågat om jag inte kan blogga lite om vårt hus och hur det ser ut inne. Men ... jag är så dålig på att fotografera och det är ibland så svårt att se det fina i vardagsstöket. Dessutom finns det ju inredningsbloggar så det förslår och dem orkar jag i min tur aldrig läsa. Jag visar endast upp mitt hem i TV, ha ha.

Maria på TV! Programmet finns i sin helhet ute på Arenan ikväll (må 10.2), men vill man bara titta på mig, vilket jag kan tänka sig att man vill så är ju detta klipp endast tillägnat mig helt perfekt!

fredag 7 februari 2014

Boktipset: Den franska bagaren

Jag blev så glad när jag fick syn på boken Den franska bagaren av Sébastien Boudet på bibban. Den här boken läste jag om i en tidning för rätt så länge sedan och tänkte att det där säkert är en bok att tycka om.

För det första är det en väldigt vacker bok. Vackra bilder och illustrationer. Tjock härlig pärm. Matt papper ... allt vad jag brukar begära av en bok utseendemässigt. Texten är även väldigt bra skriven och personligt hållen. Fint.

Boken börjar med att beskriva surdeg, surdegsbak och allmän bakkonst. Jag lär mig massor. Boken beskriver på ett lättfattligt sätt saker som många andra bakböcker glömmer bort eller hastar över på några få rader. Ett klart plus här alltså! Jag förundras över att han skriver att en surdeg kan innehålla många olika mjöl. Det har jag aldrig läst tidigare. Jag förstår plötsligt vad autolys egentligen är. Och jag lär mig att jag genom att mjöla degen ovanpå kan få brödet att behålla mera vatten och således bli mera saftigt.

Men sedan när jag kommer över till receptdelen av boken (och det är inte bara brödrecept som behandlas utan även söta bakverk och franska maträtter) så tappar jag snabbt mitt intresse. För enligt mig är recepten rätt krångliga. Grejen är väl den att vi både när vi bakar och lagar mat skall ha en uppsjö av tålamod, men jag orkar inte baka ett bröd som tar flera dagar. Eller förbereda en maträtt flera dagar efter varandra. Må vara att det sedan smakar godare när man väntat och längtat.

Så boken är vacker och textdelen väl läsvärd, men recepten funkar inte för mig. Därför tänker jag inte köpa boken. Jag har tillräckligt med kokböcker som jag aldrig använder.

Sébastien har för övrigt en blogg som jag inte har läst, men som kanske någon av er är intresserade av.

onsdag 5 februari 2014

Medicinsk mat

Vi är många som tycker att ekologisk mat är dyr. Även jag. Men att någonting är dyrt behöver inte automatiskt innebära att det inte skulle vara prisvärt. Det gäller bara att sätta in rätt värden i priset. Jag brukar tänka så här när jag tycker att något ekologiskt livsmedel är dyrt: 'Jag köper inte mat, jag köper medicin'. För om jag sätter pengar på bra mat, så att min hälsa bibehålls, ja då behöver jag inte sätta pengar på medicin för att bli frisk. Och vad sätter man sist och slutligen hellre pengar på? Inget svårt dilemma.

Jag läste för någon dag sedan Sébastian Boudets bok Den franske bagaren. Där fick jag läsa den mest underbara betraktelse av att vi är vad vi äter ...

Ett av mina starkaste minnen var när hon (läraren) en dag kom in i klassrummet klädd till en trollkarl och sa: 'Jag är en trollkarl, jag kan förvandla en morot till en kanin'. I hennes vänstra hand hade hon en morot och i den högra höll hon en söt, vit kanin i öronen. Klassen bröt ut i skratt, men fröken behöll sitt allvar. Hon satte ner kaninen på katedern och la moroten bredvid och kaninen började genast att äta moroten. -Taadaa! sa fröken. -Se, jag har förvandlat en morot till en kanin!

Medicin är dyrt. Låt även din mat få kosta. Producerar du en del av din egen mat, har du bättre råd att köpa ordentligt det du en gång köper. Allt hänger ihop. Som vanligt.





söndag 2 februari 2014

Jag vill ju bara se världen ...

Ifjol läste jag ett blogginlägg som fick mig att må lite dåligt. Inte spydåligt, men gnagande samvetsdåligt. Inlägget handlade om att leva miljömedvetet och anamma en hållbar livsstil. En av kommentarerna lät ungefär så här "Jag blir så oerhört trött på alla skenheliga människor som säger sig värna om miljön, handla ekologiskt och tänka hållbart för att sedan ta hela familjen och åka på en charterresa tillsammans. Vilken bluff!"

Vår familj har haft den stora möjligheten att många gånger få resa tillsammans till spännande länder. Jag är så oerhört glad att jag haft chansen att visa världen för våra barn och de här resorna och våra minnen är något vi ofta pratar om. I mina jobb har jag även haft förmånen att uppleva många länder och platser och är det något jag tycker om så är det att resa. Nu gör vi det i och för sig mera sällan, eftersom det dels är svårt att praktiskt få inbokat en resa i allas vår vardag och dels för att det blir rätt så dyrt med en familj där barnen betalar fullt pris på det mesta. Men än är kommande resor något vi pratar om rätt så ofta. Drömmer oss bort. Men nu för tiden gör jag inte det här med samma glädje eller med gott samvete. Titt som tätt ser jag uttryck som "Tänk på det här ni som flyger iväg till solen" och så är det någon isbjörn som drunknar. Typ!

Igår läste jag Ninettes blogg där hon uppmanade sina läsare att tänka på vad de vill göra innan de dör. Och jag funderade och funderade och kom inte på något annat än att jag ville resa. Jag vill se världen! Det är min dröm! Att resa. Mina föräldrar har valt att göra just det här. Och jag gläds verkligen med dem när de strittar iväg till Kina, Dubai, Equador, Galapagos, Kambodja ... och tänker att det där vill jag också kunna se fram emot när jag blir äldre.

Men på mina axlar sitter en ängel och en djävul. Den ena säger att jag skall hålla tillbaka mina drömmar och inte bara tänka på mig själv. Att det är fel när världen dör. Att det ger lika stora upplevelser att åka till Umeå (vilket det i och för sig kan göra). På andra axeln sitter en djävul och frågar vad det sist och slutligen har för betydelse om du åker? Alla andra gör det ju. Inte kommer de att sluta. De kommer att se världen, men inte du ...