lördag 27 augusti 2016

Skall jag ge dig på nöten?

Man kan tala med Gud på många olika sätt. Mose stod i öknen och pratade med Gud som fanns i en brinnande buske. Jag stod framför min hasselnötsbuske och sade -Gud, varför finns det inga nötter på min hasselnötsbuske. Behövs det månne flera buskar? Gud kanske satt i busken, men han svarade inte. Men detta år upptäckte jag att min buske var full av hasselnötter. Tack, tack!

Jag tycker det är rätt kul att man kan odla egna hasselnötter i Österbotten. Min granne Christine, som kommer från södra Finland, berättade att hennes morfar alltid i pannrummet hängde upp nötterna att torka i hennes mormors gamla nylonstrumpbyxor. Det är bra att men får tips om hur man skall göra.

fredag 26 augusti 2016

Tomatillo -är det så här de smakar?

Jag känner väl att jag behöver ge Tomatillon upprättelse från ifjol. Jag läser nämligen att jag då skrev att den smakade piss. Det är inte sant.

Den hann nog tydligen inte bli helt klar ifjol och eftersom den aldrig ändrar färg är det lite svårt att veta om den är klar. Men i år har den blivit så klar att den släpper från plantan och då är det ju lätt att veta när de är klara att sätta tänderna i. Och det är jättegoda! Påminner väldigt mycket om gyllenbär som är en annan av mina favoriter.

Från att jag ifjol var osäker på om jag skulle låta den få fortsätta ta plats i mitt växthus kommer jag nu garanterat att odla den kommande somrar. Det lär även finnas tomatillo i violett, så kanske man till och med borde utöka odlingen.

Jag läste också på nätet att Tomatillo inte är en frukt som man äter direkt utan använder i Salsa och så vidare. Det tycker jag är fel. Den är som sagt jättegod.

torsdag 25 augusti 2016

Hur gick det för fåglarna?

Förlåt! Flera har frågat hur det gick för de två tornsvaleungarna som vi födde upp för en tid sedan. Det gick inte så bra. Snyft! Och vi som var så säkra på att det skulle gå (flyga) vägen.

De växte och såg pigga och nöjda ut. Vi hade ut dem på gräsmattan och provflög med dem varje dag. Vi hade till och med bort dem på tornsvalepensionat när vi var på semester. Men så en dag efter ca tre veckor, blev de plötsligt väldigt slöa och sedan dog de följande dag.

Kanske vi hade trott fel när vi antog att det svåraste var att få dem att överleva som små. Troligen blev kosten kanske för ensidig eller så kan de inte lära sig flyga i vilt tillstånd och dog av sorg.

No birds in the pannroom anymore.

onsdag 24 augusti 2016

Saltgurka

När jag var lite trodde jag att saltgurka var en speciell gurka som var salt redan när man odlade den. Tyvärr är det inte så. Tidigare år har jag gjort skivad inlagd saltgurka och gurksallad. Gurksalladen står kvar i utekällaren, vilket får mig att inse att vi nog inte äter så mycket gurksallad. Dessutom har jag blivit lite lat och tänkte testa att lägga in hela gurkor i år istället för skivade

 
För några år sedan besökte jag Aspegrens trädgård i Jakobstad och tyckte det var sååå vackert med frilandsgurkor som slingrade sig i stora högar. Vi kan säga att min dröm gick i uppfyllelse i år. Tidigare år har de väl slingrat sig helt okej, men i år har de fått fnatt. Jag har fått frilandsgurkor så det nästan skulle räcka till en hel by. Som tur är funkar de helt bra att äta färska, så det slinker ner en och annan den vägen också. 

Ja, jag har fått fler än de här, men man vill ju inte skryta.

När du lägger in hela gurkor börjar du med att tvätta av dem noga.

Därefter skall de pickas hål i, så att saltet bättre kan tränga in. Jag använde en strumpsticka och pickade för brinnkära livet. 

Sedan skall de ligga i en saltlag i ett dygn. Det var här det eventuellt sket sig lite för mig. Mina låg nämligen i två dygn, men jag tänker att det säkert funkar i alla fall. De skall även täckas med lock, men något sådant stort lock stod inte att finna i vårt hus. Eftersom saltlagen var kall tänkte jag att vad tusan ...

Saltlagen blandas i följande proportioner:
1 dl salt per 1 liter kallt vatten.
Jag löste faktiskt upp vattnet i lite varmt vatten och hällde i det kalla vattnet. Sedan skall gurkorna täckas av vattnet (som ni ser att de gör på bilden, visst)
Och så ställer du hela konkaronkkan att stå på en sval plats i ett dygn


Efter ett dygn i saltlag hälls saltlagen bort och gurkorna får rinna av.

Sedan är det dags för ättikslagen.

På 2 kg frilandsgurkor kokar du en lag enligt följande

2,5 dl ättika
7,5 dl vatten
2,5 dl socker

Varva gurkorna med 40 g färsk pepparrot, 2 färska chili, 20 dillkronor och 2 msk gult senapsfrö.
Man kan redan nu lägga gurkorna i rena glasburkar, men jag tänkte förvara mina i en stor hink. Därför får de ligga här en stund till.

Häll den varma ättikslagen över gurkorna, täck och låt stå 1 dygn. Efter 1 dygn silar du återigen upp lagen i en kastrull, kokar upp den och upprepar proceduren.

Sätt lock på burkarna och förvara svalt. De är klara efter ca 1 vecka och låter du burkarna stå svalt håller de sig flera månader.



fredag 19 augusti 2016

Min nya bok på Adlibris

För sex år sedan kom jag ut med min första bok. Eller mina två första böcker rättare sagt, eftersom det blev två stycken det första året. Sedan dess har det blivit hör och häpna sju böcker! Det är knappt att jag förstår det själv.

Förutom att jag har haft möjligheten att hålla på med det jag tycker väldigt mycket om -att skriva- har jag även fått ta del av många personers bokdrömmar. Jag insåg att det finns många som drömmer om att skriva en bok och titt som tätt brukar jag få frågan hur man egentligen gör. Ja, kanske inte precis när man skriver, men när man väl vill få texten utgiven.

För alla er med bokdrömmar samlade jag alla mina erfarenheter, tips och lärdomar i boken Publicera mera! Bokutgivning på eget förlag. Boken kan man köpa direkt av mig eller via Adlibris. 

Det var allt från förlaget idag, tack och hej!

Detta är handboken för dig som vill ge ut böcker på eget förlag. Boken tar upp allt från hur du gör upp en budget och prissätter boken till hur du startar ett förlag och beställer ett ISBN-nummer. Tips på hur du bäst marknadsför din bok, söker om finansiering eller hittar de bästa försäljningskanalerna ryms även med mellan pärmarna.Maria Österåker har sex böcker i bagaget, varav tre utgivna på eget förlag. Maria har även en examen inom ekonomi och har jobbat som företagsutvecklare inom den kreativa branschen.

torsdag 18 augusti 2016

Veteranbilar på Flemmingsbacken


För en tid sedan hade vi hela gården full av veteranbilar. Det var nämligen Korsholms veteranbilsförening som kom ut på besök. Varje onsdag åker de ut på en åktur och denna vecka var det vår tur att få ett besök. Vi tog dem på en guidad rundtur i bigården, så fick de fylla på sina vinterförråd med honung och till sist fick de smaska på färska sockermunkar i vårt café.

Det var trevligare än trevligast och det hoppas jag att även de tyckte. Det tror jag faktiskt för det var andra året i rad de kom hit och detta år var de dubbelt så många som året innan. Ja, de var så många att jag förskräckt började räkna huvuden när de anlände. Skulle sockermunkarna räcka? Men det gjorde de.

Man märker att man börjar bli äldre när man förvånat tittade på en del av bilarna och för sig själv tänker -Men det här kan väl inte vara en veteranbil? Det var ju inte så länge sedan man körde med de här ...

Försynt frågar man hur gammal bilen måste vara för att registreras som veteranbil och får höra att gränsen ligger på 30 år.

tisdag 16 augusti 2016

Självförsörjande på schalottenlök -från år till år?

Det som jag tycker väldigt mycket om med vitlöken är att det är så enkelt att bli självförsörjande på utsäde. När det gäller den gula löken är det ju lite annorlunda och många av oss köper säkert sättlök varje vår. Så även jag. Det blir jättedyrt tycker jag! Och jo, jag försökte faktiskt i vår så min egen sättlök från frö, men det var ett skrattretande experiment. Så misslyckat!

Men så hörde jag att man kanske kunde tänka lite likadant med schalottenlök. Som med vitlöken menar jag. Att man kunde förvara klyftorna över vintern och använda dem som sättlök på våren och eftersom en sättlök ger många schalottenlökar så borde man ju efter en tid vara självhushållande på både schalottenlök och utsäde. Någon som provat?

Enligt denna tråd vore det möjligt.

måndag 15 augusti 2016

Nu finns jag på Instagram!

Jag har ju länge gått och funderat på att man borde finnas på Instagram. För det sade Underbara Clara under en föreläsning jag var på i våras. Så det så. Orsakerna till varför jag inte varit det är dock flera

1) Mina barn har förbjudit mig
2) Min gamla telefon tog så dåliga foton, men den vägrade gå sönder
3) Jag fick en gång höra att jag är så dålig fotograf

Men nu tusan skiter jag i ungarna och den fräcka feedbacken. Jag tänker instagramma mig sönder och samman. Så vill ni följa mig så hittar ni mig på levmerpamindre.

Jag har hållit på någon vecka och tycker det är jättekul! I motsats till bloggen är det så enkelt att knäppa en bild (och Gud det finns ju filter) och sätta ut direkt.

Men bloggen fortsätter naturligtvis också. Skillnaden mellan bloggen och Instagram är att jag på bloggen kan brodera ut mig i text och kommer att fortsätta fokusera på livet på landet på ett kanske mer tipsaktigt sätt med ett självhushållningsperspektiv i bakfickan, medan jag på Instagram kommer att sätta ut fler bilder ur vår vardag, vad jag ser med mina ögon när jag vandrar omkring här och mer ögonblicksbilder. Jag har tänkt mig att man kan följa båda utan att det blir tårta på tårta. Det hoppas jag i alla fall. Ni får väl testa helt enkelt!

Sandexperimentet -hur gick det?


Ni kanske minns att jag i våras bestämde mig för att testa att odla två av mina tomatplantor i enbart sand? Hur gick det, kanske ni undrar. Det gick jättebra! Se till exempel på detta biffiga exemplar av tomaten Brandywine.

På båda plantorna (två olika sorter) som enbart växt i sand och de de övriga plantorna som växt antingen direkt i jord eller i jordfylld kruka ser man ingen skillnad. De har blivit gödda på samma sätt, d.v.s. med gräsklipp, guldvatten och nässelvatten.

Jag har nu bestämt mig för att undan för undan byta ut fler jordfyllda krukor till sandfyllda krukor. Sand behöver nämligen inte bytas eftersom den inte överför jordbundna sjukdomar (och sandbundna sjukdomar har jag aldrig hört om), vilket skulle underlätta växthusodlingen rätt mycket.

Maria-Svärfar
1-0

onsdag 10 augusti 2016

Brev till statsministern

För en tid sedan fanns det i nyheterna en uppmaning av de finlandssvenska författarna Mazzarella och Fagerholm att skriva och skicka pappersbrev till statsministern Juha Sipilä. Anledningen är det missnöje de känner med Finlands flyktingpolitik. Här är mitt brev.


Låt Finland hjälpa

Min farmor och farfar pratade ofta om kriget. Man kan nästan säga att berättelserna om kriget delvis har format mig till den jag är.

Av min farfars berättelser är det två berättelser som jag speciellt kommer ihåg. Jag minns hur hemskt jag som barn tyckte det var när farfar berättade om hur han som soldat efter ett bombanfall kom in i en stad, fann ett raserat bombskydd och längst in hittade en pappa med sin son i famnen. Den lilla familjen hade kvävts ihjäl. Jag minns även lyckan i kroppen när jag hörde farfar berätta om hur han i sin pansarvagn blev beskjuten på en liten grusväg, fick kasta sig ut, sköts i benet och fick rulla ner i diket och spela död. Trots att han, ibland med tårar i ögonen, berättade om känslan av att höra fienden passera några meter ifrån medan kroppen skrek av smärta kände jag blott och enbart lycka. Han klarade sig. Han satt bredvid mig. Att han sedan kunde klassas som krigsinvalid, med en haltande gång blev för mig något exotiskt. Min älskade farfar.
Min farmor brukade berätta om frihetskriget. Hur hennes far en vinternatt hämtades och fördes till ett fångläger. Hon berättade om hur hennes mamma fått veta vilket datum fångarna skulle flyttas från fånglägret till tåget som skulle ta dem bort från byn. Hon berättade om hur hennes mamma och min farmor gick ner till vägen för att få en syn av mannen/pappan och hon berättade om hur grannarna fick hålla fast henne när hon skrikandes – Pappa, pappa! försökte ta sig loss och rusa till honom. Min älskade farmor.
Nästan varje gång avslutade farmor sin berättelse – Jag hoppas att ni aldrig behöver vara med om det vi upplevt. Och ingen annan heller.

Jag får ibland höra att det är vårt Finland, att våra förfäder stridit för vårt land och att det tillhör enbart oss. Men åtminstone min farmor och farfar stred inte för ett sådant land. Min farmor och farfar stred för att ingen skall behöva kvävas ihjäl tillsammans med sin familj, att inget barn skall tvingas se sin förälder föras bort och att ingen skall behöva såras i krig.

Det är inte bara vår skyldighet att se till att vi inte behöver uppleva krig. Det är även vår skyldighet att se till att inte heller någon annan behöver uppleva krig.

Att ge av sin egen frihet är inte att göra den mindre, det är att göra den större. Låt Finland hjälpa!

Maria Österåker, Österbotten

Vill du själv skriva några rader kan du skicka dem till

Statsminister Juha Sipilä
Statsrådet, Helsingfors
PB 23
00023 STATSRÅDET

måndag 8 augusti 2016

Den stora drönarslakten

I ett bisamhälle finns det tre olika typer av bin 1) Drottningen (befruktad hona), 2) Arbetarbin (obefruktade honor) och 3) Drönare (manliga bin). Drottningen kan när hon lägger sina ägg välja mellan att lägga ett befruktat ägg (som blir till en ny drottning eller till ett arbetarbin) eller ett obefruktat ägg (som blir till en drönare). Om ett arbetarbi skulle få för sig att lägga ägg, som de ibland gör om samhället saknar drottning, kan hon endast lägga obefruktade ägg, vilka blir till drönare och eftersom samhället efter en tid på så sätt endast skulle innehålla hanar går ett samhälle utan drottning under. 

Drönarna är större än arbetarbina och på bilden ser du att cellerna med drönarbin liksom buktar ut för att de skall ha rum. Dessa kallas för puckelyngel. På bilden ser du även att en del av drönarna håller på att krypa ut och du ser även en fullt utkrupen drönare. 

Drönarens enda uppgift (som vi människor känner till) är att befrukta drottningen och eftersom hon bara behöver befruktas en enda gång under sin livstid kan det hända att arbetarbina tycker att de i det stora hela mest är till besvär. De är stora och kräver rätt mycket mat. Ingen man vill skall ligga på soffan över vintern med andra ord. Vid den här tidpunkten på året börjar därför den stora drönarslakten när arbetarbina sticker ihjäl alla drönare ( drönare har ingen gadd) och slänger ut den ur kupan. Slashasar göra sig icke besvär. Kom ihåg det! 

söndag 7 augusti 2016

Saskatoon bär

Idag har vi varit på självplock av Saskatoon till Bacca gård i Petsmo, Korsholm. Det var ett sant nöje för mera lättplockade bär har jag nog inte varit med om. På mindre än en timme hade jag och Jenk plockat 9 kg.

Eftersom bären anses tillhöra kategorin "superfood" (vilka bär gör inte det) frös jag de flesta hela för att använda i efterrätter och dagliga smoothies, men en del kokade jag till sylt tillsammans med dagens skörd av trädgårdshallon. Sylten fick en väldigt god och speciell smak, nästan som körsbär.

Bor du i närheten av Bacca gård tycker jag verkligen att du skall åka dit och plocka. Det finns garanterat så att det räcker till alla.

lördag 6 augusti 2016

En hök i handen

Igår hände något väldigt underligt. Det känns näst intill magiskt när jag tänker på det så här efteråt. De som följt bloggen vet att vi i många år har haft problem med en duvhök som har tagit våra höns. Under årens lopp är det säkert mer än tio hönor som har strukit med.

Vi har funderat på att fånga fanskapet, att skjuta fanskapet och att förgifta fanskapet. Men vi är rätt fredliga av oss så vi har aldrig gjort något åt det. Dessutom är ju duvhökar fridlysta.

I går när jag gick till växthuset låg det plötsligt en hök på stigen framför mig. Den låg kanske en meter ifrån mig på rygg, med benen i vädret, och stirrade på mig. Det kändes nästan som att någon där uppe sade -Varsågod, här har du din hök. När fågeln tittat på mig flög den vingligt iväg och störtade ner i en sädesåker.

Jag tänkte på vilket gyllene tillfälle jag hade att helt sonika slå ihjäl den, men som sagt jag är en rätt fredlig person. Det vi dock gjorde var att stega ut i sädesfältet, grabba tag i fågeln, slänga in den i en kattbur och låta den åka iväg på en biltur innan den släpptes i det fria. Och så hoppades vi på att fågeln skulle få ett lyckligt liv och inte hitta till vår gård igen.

Livet kändes magiskt. Ända tills jag skulle skriva detta inlägg och googlade på bilder och insåg att duvhökar inte ser ut så här. Och jag riktigt hör hur någon där uppe gapskrattande utbrister -Det var ju bara en futtig sparvhök!

Sparvhökar är inte farliga för hönor. Tur att jag är en rätt fredlig person.