torsdag 28 juni 2012

Nedkopplad

Mina barn håller andan. Jag har nämligen lånat boken Nedkopplad av Susan Maushart från biblioteket. Jag har även läst nästan hela boken, vilket gör att jag kan ge ett omdöme om boken. "Man får vad man tror man får". Boken går helt bra att läsa, men redan innan man börjar vet man vad som med stor sannolikhet kommer att stå i boken. Inga överraskningar. För de som är intresserade av statistik och olika rapporter kommer det här att vara en rolig bok, själv tyckte jag att den blev lite ... tråkig.

Men ämnet i sig är ju intressant -att leva nedkopplad. Bokens författare och hennes tre barn har i ett halvt års tid gjort sitt hem mediafritt. Under ett halvt år har det i deras hus varit förbjudet att använda dator, titta på tv, lyssna på iPod eller använda mobiltelefon. Något som gjort att det tillbringar mera tid tillsammans, spelar spel, börjar musicera, läsa böcker etc.

Den här sommaren är vi "nedkopplade light", vilket innebär att det under helgerna är förbjudet att använda dator eller spela på sin mobiltelefon eller på konsolspel. Våra barn har å andra sidan alltid levt med tidsbegräsningar när det gäller tv-tittande och dator. Men visst märker vi att de gärna skulle tillbringa allt mera tid vid datorn eller framför tv:n om de bara fick.

Jag blev väldigt förvånad när jag för några dagar sedan i en intervju fick frågan om vi är teknikfientliga, eftersom man (enligt intervjuaren) ofta tänker på personer som strävar till självförsörjning som personer som inte tycker om teknik. Det hade jag aldrig tänkt på! Datorer är ju våra jobbredskap och vi tillbringar ändå allt för mycket tid framför dem. Så absolut inte fientliga, snarare kanske ointresserade. Och jag avstår inte från att använda teknik för att jag ser det som ett dåligt alternativ utan kanske snarare för att jag fascineras av att försöka klara mig med mindre el och då finns det t.ex. många gamla "hederliga" köksredskap och trädgårdsgrunkor som man klarar sig med manuellt istället för att köpa apparaterna med de nyaste finesserna.

Men teknik fascinerar och skrämmer. Idag tycker jag nog att det skrämmer mer än det fascinerar. Jag tänker ofta på de radiovågor och trådlösa signaler som går genom våra kroppar varje minut. Ändå tror jag det är viktigt att hänga med. Att kunna röra sig fritt mellan världar. För när vi känner till alla alternativ är det mycket lättare att välja vilken värld som passar oss och i vilka doser.

tisdag 26 juni 2012

Ensam

Jag älskar verkligen att bo utan grannar. Att precis när man önskar vandra omkring i nattlinne ut i trädgården. Om det så är mitt i dagen. Ja, vi skulle ju kunna vandra omkring nakna om vi så önskar, men någon måtta får det väl vara.

måndag 25 juni 2012

Trädgårdsbilder


Till och med jag som älskar bokstäver blev smått deprimerad av mitt långa fårinlägg för en stund sedan. Därför kände jag mig manad att i bild (och med lite bokstäver) berätta vad som händer på andra fronter hos oss just nu, nämligen odlingsfronten.



Här ser ni vårt nya kålland. Ifjol tog vi en stor presenning som vi bredde ut över en del av vår äng. Efter en hel sommar/vinter/vår under presenningen hade allt ogräs dött och vi kunde stiga upp ett nytt land. Enkelt och behändigt. Jenk har fräst upp en ram kring landet och denna ram kommer vi att fräsa flera gånger per sommar för att försöka hålla ogräset borta. Så är det bara att flytta på presenningen och låta en ny plätt bli odlingsmark inför kommande behov.



Under väven (för kålflugan och kållarvernas skull) samsas broccoli, huvudkål, blomkål och kålrot samt några jordärtskockor. Vi har täckt in allt utom kålplantorna med färskt gräsklipp. Dels för näring och dels för att hålla ogräset i schack. Enligt min odlingsbibel "Trädgårdspraktikan -odla grönsaker biologiskt" så förhindrar även gräsklippet att kålflugan kan krypa ner och lägga ägg intill kålplantan.


Jenk har nämligen fått "ärva" en ordentlig jordfräs av sin far. Att det är hans stolthet för tillfället kan ses av att det i år gick väldigt snabbt att få fårhuset urstädat. Vips var det förvandlat till ett jordfräsgaraget

Han har inte vilat på sina lagrar precis. Nej här har vi vaknat till ljudet av jordfräs. En del av gamla fårhagen skall läggas i öppen träda för att med tiden bli nytt jordgubbsland. -Men är det inte bättre att täcka med halm från fårhuset och på så sätt få ogräset att dö? frågade jag. Resultatet av att gå sin fru till mötes ser ni längst till höger : )

Våra ympade äppelträd tar sig fint. Snart får de flytta ur växthuset, men ännu stanna en stund i sin kruka.

Trivs gör också min fleråriga koreanska mynta. Snart skall jag börja torka bladen till te.
Jordgubbarna har så mycket blom och kartar att det är otroligt. Vi har använt träsaka som gödningsmedel + att de strategiskt ligger väldigt nära våra bikupor.
Att flytta ut majsen till det gamla skruttiga glasväxthuset visade sig vara ett genialiskt drag. Även de växer så det knakar.

Bredvid morotsplantorna har jag planterat tagetes för att förvilla morotsflugan. Samma konst går även att göra med lök (dvs lök + morot eller lök + tagetes). Tagetesen går jätteenkelt att dra upp i växthuset i en enda stor låda. Även morötterna har gallrats. Tyvärr såg hönsen till att de raka raderna är ett minne blott, men morötter lär det bli i alla fall.

Orkar inte längre med denna känslostorm ...

Jag måste börja detta inlägg med en varning; det kommer att bli långt. I bästa terapeutisk anda kommer jag att skriva av mig min vånda över våra får.

Att ha får har gett (och ger) oss så många fina stunder. Jag älskar doften av fårhus när jag kommer in till fåren en vintermorgon. När en tacka har lammat är det ren och skär glädje vi känner över de små lammen och blicken i baggen Bjarnes ögon får mig att smälta. (Kolla här!)  Men denna vår/sommar har fåren även inneburit så mycket ledsamheter, så mycket allvarliga tankar, så mycket huvudbry, så mycket ansvar och så många suckar.

Låt mig ta ett färskt exempel. På midsommarafton kom Jenk inte längre inskuttandes som han tidigare gjort när vi fått lamm, utan lugnt och försiktigt kom han och berättade att det hade hänt en grej som han trodde var bra. Britta hade fött ett lamm ute i skogen. Jo, vi visste nog att det var något på gång (eller snarare anade) och tänkte denna gång verkligen låta naturen ha sin gilla gång. Och Britta och Bjarne nedkom med det lilla lammet Hilda. Britta skötte, slickade, bräkte och framför allt matade duktigt. Vi skulle verkligen inte ha orkat med en till "tvångsamning" eftersom vi ännu går över till hagen för att mata Greta tre gånger per dag. Kan vi verkligen lämna ut dem i skogen? Jo, det skall nog gå bra både fick vi höra och tänkte vi själva. Och det gick det ända tills igår. När jag gick på min Greta-runda hörde jag hur fåren sprang omkring och bräkte inne i skogen. När jag kom dit mötte mig en ängslig Britta -utan lamm! Vi sökte och sökte och sökte. I en timmes tid letade vi och barnen och precis när vi skulle ge upp hittade Jenk henne under en buske. Vid god vigör. Hon återförenades med sin mamma som pussade henne på nosen. Och så fick vi fundera på om vi skulle återföra henne till gamla hagen vid huset. Men att släpa fårskrället tillbaka hem (eller köra henne i skottkärra) var inget vi orkade med då och våra täta kontroller under kvällen visade att såväl mor som dotter höll ihop.

Själv var jag mentalt slut efter denna dag. Jag är nämligen en sådan som lätt tar på mig skulden över att jag kanske har gjort något fel och vill verkligen att alla skall ha det bra. Jag tror min fårdepression började med Estelles död och den rumba som vi upplevde då. En kväll märkte jag att mamma Monika hade en äcklig brun gegga i baken. Livmoderinflammation! tänkte jag och min puls rusade upp i 130. Jag ringde en bekant som har får. -Kolla om hon har feber! fick jag som svar. Och jag mätte för första gången i mitt liv feber i en fårrumpa. 39,2! In på nätet och kolla. Puh, en normal temperatur och Monika åt ju och var vid god vigör. Kunde det vara efterblödningar? Var tvungen att ringa en erfaren fårfarmare. -Äter hon, äter lammen, är de pigga? Jo, jo, jo. -Då är det ingen fara. Jag har 50 tackor ute i fårhuset och jag har ingen aning om hur de ser ut i baken, var hennes svar. Och det är väl det som är problemet, att med några få får så blir man så medveten och man bryr sig så mycket så det blir tungt. Åtminstone för mig.


Alla dessa beslut tar knäcken på mig. Igår såg jag att Bjarne kastade lystna blickar på Monika. Nej! Vi vill inte ha flera lamm nu! -Vi måste nog bygga en skild hage åt Bjarne, konstaterade Jenk. Men skall han då gå ensam där? Får han inte längre tillhöra flockan? Åh, vad synd om honom! Då blir han säkert ilsken och tvär. Och så funderar jag och känner efter och klumpen bara blir större och större i mitt bröst.

Jenk vill göra sig av med fåren. Han tycker att vi inte längre har någon direkt nytta av dem. Att de tar så mycket mer än de ger. I början betade de upp vår tomt, nu är det fixat och vi har ingen egen mark att ha dem på. Såväl vårar och höstar har vi varit tvungna att två gånger per dag slå färskt gräs åt dem och det tar både tid och ork. Och så skall det höbärgas eller köpas hö. Även det ett jobb. Men vi får ju kött! Jo, men det får vi också av våra kalkoner och våra kaniner och det kräver betydligt mindre jobb. Så Jenk vill absolut att vi skall ta en paus. Och eftersom det är han som gör grovjobbet med fåren tycker jag att det är han som får bestämma. Han ser det som att vi går vidare i våra tankar om självförsörjning. Att vi har hittat ett enklare sätt att klara oss. Jag ser det som ett nederlag. Att vi inte klarade av våra får. Att vi var för lata, för bekväma, för kallsinninga.

Och det kanske skulle vara enklare om det inte skulle vara för Bjarne. Bjarne, min ögonsten, mitt felsteg och mitt nuvarande problem. I höstas lånade vi bara Bjarne för att han skulle betäcka våra får. Det visade sig att vi inte kunde lämna tillbaka honom. Han var den finaste och snällaste "bäss" vi någonsin hade mött. Så vi köpte honom för en dyr peng. Han är nämligen ett riktigt fint lantrasavelsdjur. Vi kamoflerade vårt beslut med att han skulle få betäcka våra tackor i framtiden, men egentligen var nog för att vi ville ge honom ett gott liv här hos oss. Och nu blir det inte så. Vi har försökt lägga ut våra krokar för om någon vill köpa honom, men inte ett napp. För Bjarne är för fin för att slaktas. Bjarne måste få ett nytt, bra hem. Någon som är villig att betala för en fin, präktig bäss. Den snällaste i hela världen.

Och klumpen den växer i mitt bröst. Vi skall sluta med får.

torsdag 21 juni 2012

Rabarbersaft

Nu är det dags att skörda det sista av rabarberna, åtminstone här hos oss. Då brukar jag passa på att göra sommarens första saft, tillika vår favoritsaft heta, varma sommardagar. Den är väldigt enkel och en perfekt start på saftsäsongen. Plocka, skala och tärna rabarber. Lägg rabarbern i en stor bunke, skiva ner 3-4 citroner eller spruta i citronsaft. Häll över socker (på ca 2 kg rabarber brukar jag lägga lite mindre än 1 kg socker). Koka upp vatten och häll det varma vattnet över rabarberblandningen. Låt stå i ett dygn. Sila av saften. Klart! Saften går bra att frysa i plastflaskor.

onsdag 20 juni 2012

Örtsalt

Idag har jag fixat eget örtsalt av grejer från vår egen gård. När det gäller örtsalt är det lite av principen "man tager vad man haver" som gäller och denna gång blev det persilja, oregano, gräslök, blad från lök och vitlök, ett blad pepparrot, nässlor och kirskål som hamnade i kvarnen.

Örtsaltet tänker jag använda i matlagning och så hittade jag även tipset att med örtsalt, olja och pressad citron fixa till en god salladsdressing. Instruktioner för hur du gör ditt eget örtsalt hittar du här. Jag torkade mitt på svag värme i ugnen. Det tog ganska lång tid och det känns lite hemskt att ha på ugnen under så lång tid, men nu när jag vet att det funkar planerar jag att sätta på varmluftsugnen och torka många plåtar samtidigt. Farväl till butiksbuljong!

Att inse sina begränsningar

Jag tyckte faktiskt att jag hade blivit lite bättre på att fixa min blogg. Trots att det fortfarande är benämningen "ugly blog" som karakteriserar verket, har jag fått in flera inlägg med mer än en bild (!). Jag har suttit och knåpat och blivit varm om hjärtat när jag lyckats ändra textfont i texten och rubrikerna.  Ja, jag har känt att jag lyckats lösa på blogspots "färdig mall-aktiga" fingrar runt min hals en aning. Och så ser man Lundagårds inslag från gården och man känner att ja, man har en bit att gå : )

Men åh vad roligt det är när någon som kan fotografera ser ens liv genom sin kameralins. De senaste åren har jag haft förmånen att träffa människor som filmat och fotograferat hemma hos oss och varje gång jag ser resultatet tänker jag -Åh, vad fint vi har det! Och nu låter det ju som skryt, men det är det inte utan snarare en vetskap om att jag om jag skulle se bilderna eller tv-programmen utan att veta vem som bor där så skulle tänka -Åh, så där skulle jag också gärna vilja ha det. Och så är det jag som bor där! Det behöver  inte betyda att alla andra tycker det är jättefint, men det har ingen betydelse för det är ju vi som bor här och för oss är det här platsen på jorden!

Den dagen Aja besökte oss (Aja på Lundagård) pratade vi faktiskt om vilka bloggar vi tycker om. Aja vill se massor av bilder. Jag vill läsa texter. Aja kan sitta och titta länge på en bild och söka inspiration. Jag skrollar snabbt ner för att läsa vad det står och blir ofta irriterad för att jag vill läsa mera. Ja, vi är väldigt olika och det är väl därför vi trivs och jobbar så bra tillsammans. Och även därför vi har så väldigt olika bloggar : )

Ps. Här ser man också lite vyer från Flemmingsbacken

måndag 18 juni 2012

Kaninfarm

Vi har köpt kaniner. Tre gulliga, nyfikna, små kaniner som tycker om maskrosblad och att bli kliade bakom öronen. Tanterna Viola och Stina, samt farbrorn Olof. -Oj, vad ni kommer att få många ungar, fnissar våra vänner och tittar på oss som det är vissa elementära delar av livet som vi inte har förstått. -Ni måste ju kastrera hanen, sade uppfödaren och vi nickade och höll fingrarna i kors bakom ryggen.  För vi vill ha många kaniner. Vi skall starta kaninfarm!

Vi skall äta upp dem! Ja, inte Viola, Stina och Olof. De är barnens kaniner. Men deras avkommor. Jo, jag vet. Det låter hemskt. Och jag kan inte förstå att jag har blivit en människa som överväger att slakta och äta kaniner, men så är det. Vi har planerat att ta två kullar per kaninmamma per år. De kan få fler, men vi tänker inte pressa dem så hårt. Då får vi i grova slängar 40 kaniner att slakta per år. Rasen vi har tagit är en fransk vädur och det är en köttkanin som ursprungligen (och även än) används som mat. Det blir ungefär lika mycket kött som på en kyckling inbillar jag mig.

Det är faktiskt inte ens ett år sedan jag för första gången kom i kontakt med en man som slaktade kaniner och jag tänkte att han har nog en skruv lös. Plötsligt är man där själv och rättfärdigar sitt tänkande med att det är väldigt miljövänlig mat man tar fram. Kaniner äter gräs, gräs och gräs. De växer snabbt, de förökar sig bra och ger man dem en stor bur att hoppa och skutta i ute på gröngräset så har de ett bra liv. Det är viktiga argument för mig varför vi skulle överväga att äta kaninkött istället för nöt-, gris- eller till och med fårkött.

Visst är det synd om dem när de måste slaktas, men det måste ju alla djur som vi äter. Och visst är det även synd om många "gårdskaniner" som sitter i sina små gallerburar år ut och år in?

Nu är det så här. Vi har kaniner. Vi tänker äta upp dem. Jag tror att det blir mums.

lördag 16 juni 2012

Motgångar

Jenk kom precis in och berättade att han är så sjuk i kroppen. För att avreagera sig hade han grävt upp ett nytt trädgårdsland så jorden flugit nästan ända till grannen denna arla morgonstund. Orsaken var att troligen en räv ätit upp vår ena kalkon. Det är nu man förbannar sig själv för att de har varit ute nattetid, men en kalkon hatar att lyftas och en kalkon går inte in själv och vi ville ju ge dem möjligheten att få ströva fritt. Vi tänkte att en kalkon är ju så stor och vi har aldrig haft en räv tidigare på besök. Om det nu var en räv ... Man blir klokare av varje motgång. Det som gör saken ännu mera onödigt var att de skulle ha slaktats ikväll. Nu blir det bara en kalkontant att slakta och det är bäst vi gör det, för nu vet räven var det vankas mat om nätterna. Inte har han orkat släpa henne härifrån heller. Inte ens orkat äta upp henne. Och den andra kalkonen går och söker. Eländes elände.

Friidrott

I byn där jag bor är det varje onsdagskväll under sommaren träningar i friidrott. Så har det varit så länge jag minns. Jag var själv med som liten. Det är ca 25 barn i åldern 3-13 som träffas, lär sig vänta på sin tur, leker, skrattar och friidrottar. Sedan är vi fem familjer som turas om att ha ansvaret, öppna dörren, ta emot anmälningar och "föra protokoll". Varje gång belönas deltagarna med ett glas limonad och ett glas saft : )  På hösten får man pokal enligt hur flitigt man har varit med, guld för de aktiva, silver för de som pallrat sig dit ibland och brons för de riktigt slöa.

I onsdags var det höjdhopp som stod på programmet. Barnens favorit. Och vad bra många av dem hoppade! Det var när två av flickorna började hoppa på höjder över 125 cm (ja, den ena flickan hoppade 137 cm) som jag började tänka på vilken mängd talanger det måste finnas ute i landet. Talanger som man aldrig vet om. Och jag tänkte inte på det här på något sorgligt sätt utan mer som lite ironiskt och stolt.

För vi har också varit med våra barn på de stora tävlingarna, på de fina planerna, med de påhejande föräldrarna, med spikskorna, med de utmätta stegen, med uppvärmning etc. Hur allt är på allvar. Och så står man hemma i byn, på en idrottsplan av grus där banorna nästan inte längre syns för allt ogräs, där ansatsen är olik för varje hopp (-Ja, jag startar väl här den här gången), där en av flickorna har en löpsko på en fot och en crocs på en annan (hon som hoppade 137 cm), där de flamsar mellan varje hopp, där vi bara har en madrass, vilket gör att 120 cm ser jättehögt ut och ser på hur de hoppar höjd efter höjd. Är inte det häftigt så säg.

torsdag 14 juni 2012

Svampsoppa

Så var det dags för första skörden ur vårt svamperi. Ja, det är bara att konstatera att Jenk vann mig med hästlängder när det gäller flest antal svampar från vår svampodling. Min svampstock ligger i utekällaren och vilar och det känns liksom inte längre aktuellt att återuppliva den ... Det är så roligt. Vi hoppar nästan jämfota varje gång vi går och betraktar svamparna och våra besökare står med öppen mun och betraktar (svampen inte jämfotahoppen). De flesta har inte tänkt på att det faktiskt går att göra så här. Och i ärlighetens namn är det inte länge sedan vi hörde till dem. Men livet lär. Vår första svamp använde vi till en svampsoppa.


Flemmingsbackens nyfikna svampsoppa

200 g ostronskivling
½ purjolök
7 ½ dl vatten
2 dl grädde

1 grönsaksbuljongtärning
2 msk vetemjöl
1 msk hackad persilja
½ vitlöksklyfta
½ msk citronsaft
salt, peppar
smör till stekning


Finhacka purjolök och svamp och stek i lite smör tills de mjuknat. Strö över mjölet och tillsätt vatten och buljong. Låt småkoka i 15 minuter. Tillsätt resten av ingredienserna och koka upp. Krydda mer om det behövs.

-Det här var jättegott! tyckte vår kräsne son (och alla andra) och vi drog en lättnadens suck. Ja, det är faktiskt tur att svampen är jättegod nu när den finns nästan i överflöd. Och svamp är ju bra mat. Ostronskivling nämns ofta som en väldigt hälsosam svamp så den får ersätta en del av vårt kött.

Vi har ju en princip att vi alltid försöker sälja en del av det vi producerar (svamp, honung, ägg, tomatplantor ... ) för att kunna täcka de kostnader vi har med projektet ifråga. På så vis kan vi ju verkligen tänka självförsörjning. Det blir ju verkligen ingen "inkomst" att prata om, mer som en modern variant av byteshandel. Drömmen är att om det blir pengar över kan vi använda dem till att köpa något vi inte har själva, till exempel mjölk. Men dit är det nog en bit, men omöjligt är det inte.

onsdag 13 juni 2012

Mjölkring

I byn där jag bor har vi startat en mjölkring. Det betyder att vi är tolv familjer som turas om att hämta opastöriserad och ohomogeniserad helmjölk direkt från en ekobonde här i närheten. Äkta vara helt enkelt.  Eftersom vi är så många i vår mjölkring är det väldigt sällan var och en är mjölkkurir. Det funkar helt enkelt väldigt smidigt: Varje måndag och torsdag för de som vill ha mjölk en hink till en bänk i byn. På hinken tejpas jämna pengar fast. Vid ett bestämt klockslag är mjölken klar att hämtas. Vi har hållit på i mer än ett år och det har funkat väldigt bra. Kanske det passar även där du bor?

tisdag 12 juni 2012

Får på sommarbete

Igår släppte vi ut våra fårskallar på sommarbete. Vi har tillsammans med grannen stängt in en del av deras äng/skog och där släpper vi båda ut våra får. Här hemma har vi bara en liten hage som de har huserat i under två somrar, vilket har resulterat i att det nästan enbart växer nässlor i hagen : (

Först gick allt väldigt bra. Med en hink med havre och ett gammalt hundkoppel kring Monikas hals följde de med oss över stock och sten. Men så började kaoset. Precis när de skulle kliva över elstängslet som vi hade fällt ner, stannade de till och fick naturligtvis en elstöt. Och så hade vi plötsligt fem får som i galopperande fart var på väg hem igen. Åh, vad vi lockade och pockade. Vi hotade och vi tvingade. Vi grät (jag) och vi gnällde (barnen), men till sist var alla i hagen. Britta körde vi dit i en skottkärra, tyvärr var ingen i det läget längre på fotograferingshumör.

Får är sådana teaterapor; drar man dem i koppel så signar de bara ner och rullar med ögonen som om de teatrakaliskt ville visa världen att -Nu döööör jag! Lockar man dem med för mycket havre så blir de helt fnurriga och fradgan börjar hänga ur mungipan. De skuttar så att man tror de skall bryta benen av sig. -SISTA GÅNGEN!, utbrast vi alla. Ja, vi är faktisk fem före att sluta med får, men mer om det en annan gång.

Nu ber vi till högre makter att de skall stanna kvar i hagen. För att jaga dem runt byn är verkligen inget jag önskar mig.

Ett lästips

För dig som känner att du vill odla något, men kanske inte hunnit eller är lite osäker på om du kan och orkar rekommenderar jag Marthaförbundets nya broschyr Odla och Ät upp. Du hittar den här! Dessutom får du i broschyren recept på allt du odlar och det är ju alltid hemåt.

måndag 11 juni 2012

Marinera kött

Att grilla kött på sommaren är nästan det mysigaste och godaste mina barn vet. Och när vi levde ett ovetande, bekymmerslöst liv var det också nästan det enklaste jag visste. Att köpa några färdigt marinerade köttbitar för att slänga på grillen var enkelt. Och smakade mycket gjorde det också.

När vi började tänka mera på vad vi åt och när vi började ha eget kött blev ju behovet av att börja fixa marinaden själv ett faktum. Och svårt är det ju inte, men ändå har jag haft problem med att få till den där "starka" marinadsmaken som barnen tycker om. Ofta smakar köttet marinad, men inte tillräckligt ... och jo, jag vet att många tycker att köttet skall smaka kött, men när det gäller att grilla hör inte vi riktigt till dem.

Men i fredags grillade vi vårt kalkonkött och då hade jag haft köttet i följande marinad och det var tummen upp enligt vår grillkräsna son. Helt enkelt jättegott!

Har ni marinader som funkar? Dela gärna med er. Jag söker med ljus och lykta.

Flemmingsbackens kryddiga marinad  (originalrecept Kyckling i kryddig sås ur Kyckling & annan fågel ur Allt om mat)
1 apelsin
1 bit färsk ingefära (ca 30 g)
1 vitlöksklyfta

1 msk honung
½ dl japansk soja
½ dl konjak
½ dl vatten
1 kanelstång
4 stjärnanis

Skölj apelsinen noga i ljummet vatten och skala den med potatisskalare. Pressa ur saften. Lägg skal och saft i en kastrull. Skala ingefäran och skär den i tunna skivor. Skala och krossa vitlöken. Tillsätt de övriga ingredienserna. Låt sjuda utan lock i ca 20 minuter. Låt kallna. Låt köttet ligga i marinaden i kylen i ca 1 timme. OBS! Vi hade vårt kött att dra i marinaden i 15 timmar.

lördag 9 juni 2012

Rapport från svamperiet

Ni som läst bloggen en tid vet att vi har ett svampprojekt på gång. Länge har det tagit och misströstat har vi, men plötsligt ploppade de upp. Då blev vi i sin tur misstänksamma -Skall det verkligen komma så där himla mycket? Det ni ser på bilden är svampkroppar som kommer ur ett hål som är av samma storlek som typ en 2-euros slant/ 5 krona. Jenk räknade att på ett ställe, om alla svampkroppar blir till svamp, så kommer det 200 ostronskivlingar ur ett hål. Räkna sedan ca 50 hål per säck och 6 säckar : ) Dessutom kan man skörda på en säck i fyra omgångar ... Nåja, det kan ju hända att det blir en flopp, men det ser lovande ut. Ny rapport kommer så småningom.

fredag 8 juni 2012

Svärmerier i granngården


Idag hände något spännande. Grannens bin började svärma. Något som var nytt för både dem och för oss. Eftersom Christine var ensam hemma med barnen gick vi över för att hjälpa henne. På vägen dit fick jag syn på bisvärmen som satt och gojade sig i en rönn. Det var väldigt roligt att få se något som man tidigare bara sett på bild. Vi stod och kliade oss i huvudet en stund. Ja, Christine hon kliade sig riktigt ivrigt till och med för ett bi hade förirrat sig in i hennes hårburr : ) Så bläddrade vi en stund i vår bi-bok och så skred vi till verket.





Först sprutade Jenk vatten på bina för att de skulle dra ihop sig i tro om att det blev dåligt väder. Sedan skakade han kvisten så att bisvärmen med drottningen i mitten föll ner i en pafflåda.
Så på med ett svärmgaller (eller vad det nu hette). Eftersom drottningen är större än de andra bina ryms inte hon genom gallret, trots att de andra bina har möjlighet att flyga ut och in ur lådan. De hålls ändå nära sin drottning. (Hoppas vi ...)Det gäller nu att vi har fått med drottningen i lådan, annars svärmar de snart på något annat ställe. Men det återstår att se. Om vi gjorde rätt eller inte, vet vi inte riktigt, men själva tycker vi det gick bra.

torsdag 7 juni 2012

Vad tycker barnen?

... är en fråga som vi får ibland när vår självförsörjningsiver kommer på tal. Nu så här två år efter de första trevande försöken har de väl vant sig ganska bra, eller så är det jag som tror att det är så. Men ibland fnissar jag till när jag hör deras kommentarer och inser att de kanske inte alla gånger har det som sina kompisar.

T.ex. efter årets vårfest när vi alla är uppklädda till tänderna och sonen utbrister -Vi måste väl inte åka till Agrimarket  direkt efteråt som vi gjorde ifjol?
Eller när yngsta dottern öppnar sina födelsedagspresenter, tittar på mig och säger -Mamma, jag öppnar paketen jätteförsiktigt så att vi kan använda pappret igen
Eller när vi kom hem med våra kaniner (mer om det snart) och första frågan de stora barnen frågar innan de ens ser dem -Skall de slaktas? När de får ett nekande svar går de med på att titta på kaninerna och gosa med dem en stund.

Så vad tycker barnen? För det mesta är de väl positiva, men inte alltid. Å andra sidan är min son i den åldern när allt börjar vara pinsamt så jag lever ofta med känslan av att vara en pinsam mamma i en pinsam familj. Men det är väl normalt, eller?

onsdag 6 juni 2012

Nästa nivå

Det verkar alltid finnas en till nivå av livet -åtminstone det ekologiska livet. Intressant, men väldigt kämpigt att alltid känna att det finns fler saker man borde tänka på och fatta beslut kring. Vi matar våra hönor med matrester, säd från min pappa och "hönsmat från affären, d.v.s. koncentrat".  Vi brukar tänka som så att vi visserligen inte har ekologiska ägg, men att vi har ägg med lycklighetsgaranti. Jag tror faktiskt inte att det som höna går att vara mycket lyckligare än vad våra hönor är.

Men så fick vi frågan om vi var intresserade av att börja ge våra hönor ekologiskt foder. Och ja, det låter ju som något som passar vår livsfilosofi. Klart man vill att äggen skall vara ekologiska och att tillverkningen av fodret inte tär på vår natur.

Men fodret går bara att fås i 1000 kg säckar, vilket gör att vi måste vara väldigt många som vill dela. Något som i sin tur leder till en del kringarrangemang. Fodret är även nästan mer än dubbelt så dyrt som det foder vi ger idag. Och då frågar man sig om det är värt det? Är man tillräckligt ekologisk och "duktig" som äter kött och ägg från egna hönor utan att blanda in livsmedelsindustrin (nåja, via fodret är de ju inblandade)? Eller borde man alltid välja det mest ekologiska  (och ofta dyraste) alternativet, vilket i sin tur leder till att lönsamheten med att ha egna höns blir högst omdiskutabel... Och skall man alls tänka på pengar och lönsamhet i denna ekvation? Eller så går man helt åt andra hållet och blandar ihop sin egen blandning. Krossar snäckskal, odlar ärter och majs för hönorna etc.

Det är tur det finns saker att fundera på.

Myggelimyggmygg

-Är det inte ovanligt mycket mygg i år, frågar jag Jenk och tänker i mitt stilla sinne att det säkert är en fråga som man ställer sig varje år. Men igår när vi var och byggde ett regntak i nya fårhagen, medan barnen glatt utmanade varandra i att våga känna på elstängslet, surrades det i min mening väldigt, väldigt mycket.

Därför blev jag glad över att hitta Ilas recept på myggolja som jag hittade på hennes blogg Morotsliv
Tänkte i mitt stilla sinne att det här säkert även går att göra som myggsalva, d.v.s. tillsätta bivax. Det skall provas!


Ilas myggolja:

  • 100 ml ekologisk rypsolja
  • 25 dr citronellaessens (eterisk olja)
  • 15 dr lavendelessens
  • 15 dr eukalyptusessens
  • 15 dr tallbarressens

Blanda allt i en liten sprayflaska och ha med i handväskan, bilen, på villan och hemma.

***
När du blandar din egen myggolja börjar du med din favoritolja. Välj då gärna en ekologisk matolja.

Blanda sen i 15 - 25 droppar av en tre till fyra olika eteriska oljor.
Oljor som myggor ogillar är:
citronella, basilika, citron, citronella, citrongräs, citronmeliss, eukalyptus, geranium, kamfer, kryddnejlika, lavandin, lavendel, pepparmynta, persiljefrö, tallbarr, timjan, terpentinolja.

Obs! Myggoljorna kan bli lite starka på huden. Så ett bra alternativ för känslig hud och barnahud är att spraya outspädd eterisk olja på kläderna.
Tack Ila för en uthärdlig myggso

måndag 4 juni 2012

Kalkonpromenader

Man kan tolka våra båda kalkondamers egensinniga utfärder på två sätt; 1) De söker efter sin tupp eller 2) De återupptäcker världen genom att färdas dit de själva vill färdas. Vi väljer den sistnämnda tolkningen. För oj vad våra kalkoner har blivit sociala. De vill gärna finnas där det är liv och rörelse. För några dagar sedan gick de resolut iväg för att hälsa på grannen som högg ved och igår bestämde de sig för att det var kalasdax. -Inget kalas utan kalkon, tänkte de och stegade in i huset för att förgylla vårt 7-årskalas.

Före vi tog kalkon läste vi i vår "nästintill-Bibel" Husdjur till Husbehov, att kalkoner inte är något för nybörjaren. Vi fick även höra av en kalkonerfaren man att kalkoner är lite korkade, att de lätt förirrar sig iväg och aldrig riktigt som hönorna får en känsla för var de bor. Det här är nog sant. Är vi inte ute på gården, kan de bra yra iväg dit vart näbben pekar. Det händer sig ganska ofta att vi får gå på kalkonjakt och kan då hitta dem långt ut på någon åker. När vi frågar dem vart de är på väg kommer de snällt hem igen. Men korkade? Nja ... jag tror att de bara njuter av livet.

Snart skall livet vara till ända. De lever enligt köttproduktionsmässiga mått mätt sedan länge på övertid. Nästa vecka tror vi det är dags. Så tills dess, låt dem leva som de vill, trots att de åt opp min enda sparris som stolt höjde sig ovan mark.

söndag 3 juni 2012

Trädgårdsjobb

Den senaste veckan har vi jobbat mycket i trädgården och jag har inte riktigt hunnit med att berätta om allt vad vi har på gång. Våra grönsaker är i jorden och de allra ivrigaste fröna har börjat gro och synas ovan mark, men än ser det ganska dött ut i trädgårdslandet. Det har varit väldigt kallt hos oss, ovanligt kallt till och med och varje morgon är jag rädd att tomatplantorna i växthuset har dött, trots vår tunna med vatten och vår värmefläkt som skall mota frosten i grind.

Våra odlinglådor är alltför tråkiga att fotografera just nu. Dessutom har jag på en väv, kanske inte så mycket för att hålla sådden varmare som att hålla hönorna borta från landen. Väven ger ett ganska skräpigt intryck i trädgården tycker jag, men det är inte så mycket att göra åt det.

Alla tio äppelträd kom sig till sist i jorden. Beroende på var de planterades fick de lite olika omgivning, men de här tycker jag fick den finaste. Förra året växte det bara ogräs och videbuskar på den här plätten av vår trädgård, men nu har vi grävt, rensat och sått in gräsmatta. Det är emellertid inte bara vi som hjälpt till med gräsmattan, såväl kalkoner som hönor har krattat och perforerat jorden. Det återstår att se hur resultatet blir. Bredvid dessa äppelträd planerar vi att bygga en ny uteplats för trädgårdsbordet. Vi har bara inte kunna bestämma oss för om vi vill ha trä eller stenbeläggning.






För en vecka sedan flyttade då tomatplantorna ut i växthuset. Gurkplantorna och paprikan får ännu snällt vänta i köksfönstret. Det blev väl ca 25 tomatplantor i runda slängar, Brandywine (som är väldigt klena), Tigrella, Maja, Golden sunrise och Moneymaker samsas om utrymmet. I fjol odlade vi i svarta sopsäckar som vi klippte några små hål i botten på. I säcken satte vi småsten (eftersom vi hade glömt att köpa lecakulor och gick efter principen "man tager vad man haver"), jord, brunnen koskit, jord och till sist aska. Ovanpå skall vi så småningom sätta färskt gräsklipp.  Ifjol växte de jättebra i säckarna och det var så enkelt att städa ur växthuset sen.





Men vi var även tvungen att prova något nytt. Här skall vi prova att odla i halm, torv, brunnen koskit, jord och aska. Enkelt var det att fixa dessa odlingsbäddar. Snyggt tyckte jag också att det blev i sin enkelhet. Återstår att se om det funkar lika bra som säckarna.







Vårt gamla, lilla glasväxthus tänkte vi riva. Det är alldeles för varmt för tomater och varje år går några glasrutor sönder, vilket blir både dyrt och störande i längden. Men precis när vi skulle plocka ned det kom vi på att vi använder det till majshus. De få söndriga rutorna får gapa tomma, vilket gör att vinden slipper in och pollinera och så blir det inte så varmt. Jag tänker prova att odla i säckar för handelsgödsel som jag har hämtat hos en bonde. Jag klipper bara upp dem lite i botten. För att det skall bli finare tänker jag sätta dem i gamla jutesäckar. Obs! Det är inte klart på bilden. Mera estet än så här är jag allt ...






Så här blev vårt potatistorn. Om det lyckas kommer det att växa 30 potatiskålar (heter det så?) här och det borde ju bli en del potatis. Om vi orkar gör vi en till ovanpå, vilket ger oss 60 stycken. Inte så snyggt (än ...) men lite spännande. För er som inte följt mig så länge kan jag meddela att jag tidigare skrivit om potatistornet och hur man bygger det.

Det var allt jag hinner skriva om nu. Bråda dagar!