Rädda fågelungar

En tisdagsmorgon ringde vår granne och frågade om vi ville ta hand om två fågelungar. De höll på att byta tak på huset och ett bo med två tornseglare (tornsvalor) hade blivit förstört. När det gäller att rädda liv måste man ju alltid åtminstone försöka så vi svarade  -Okej då.

Medan Jenk och yngsta dottern gick för att hämta svalorna så läste jag på nätet hur man skulle rädda fågelungar. Direkt förstod jag att det var rätt dyster statistik jag hade framför mig. Det sades vara jättesvårt att rädda fågelungar och när det gällde tornseglare intill omöjligt.

Men nu har vi haft dem nästan två veckor (på bilden 1 ½ vecka) och de lever och växer snabbt. Vi hoppas de mår bra.  De bor i en gammal servettlåda i pannrummet. 

På hemvägen gick Jenk via grannens myggfångare och tog en burk med mygg som vi tänkte mata dem med, men det skulle nog ha gjort oss tokiga. Vet ni hur mycket de äter? Så vi tog till det tunga artilleriet.

På nätet hade jag läst att man kunde försöka mata dem med malet kött som blötts i vatten (det är nämligen den enda vätska de får). Jag tycker det är lite roligt att det finns två tornseglare som är uppvuxna på älg : )

Och så har vi matat dem med drönarlarver (larver som skall bli till manliga bin). Vi tänkte att de om något måste ju innehålla massor med protein. 

Det är tvångsmatning som gäller. De är inte präglade på oss på så vis att de gapar när vi närmar oss, vilket kanske är tur. Upp med den lilla näbben och in med maten så att de nästan storknar. Det känns som att maten nästan skall petas ner i magen på dem, men vi tänkte att så gör ju också deras biologiska mor.

Direkt bestämde vi att de är tvungna att klara sig utan mat mellan kl. 22 och 7. Och det har gått bra. Vi matar dem med cirka 3-4 timmars mellanrum. Som sagt de har vuxit jättemycket och är jättepigga så vi hoppas det kommer att gå bra. Det känns lite fantastiskt att vi i så fall har lyckats. Vi brukar tänka att om vi kan rädda dessa och de blir föräldrar kanske vi i slutändan räddar jättemånga : )

Nästa utmaning blir nu att få dem att flyga. Om några dagar åker vi på resa och vi kan ju inte ta med dem. Skulle vara snopet att bli stoppad i tullen, bli tvungen att betala dyra böter och dessutom veta att de avlivar djuren. Så Jenk flygtränar dem i smyg tror jag ... Jag återkommer med hur det går med den saken. 

Vad hände med djuren?

Rätt så ofta får jag höra denna fråga

-Vilka alla djur har ni på gården just nu?
-Höns och katter
-Men, har ni inga får?
-Nej, det var länge sedan vi slaktade dem
-Kalkonerna då?
-Nej, inte det heller. Vi har inte fått tag i några kalkonkycklingar i år.
-Jaha (besviken röst)

Och då känner jag mig alltid lite som jag misslyckats med att leva upp till en bild av oss som många har. För vi har bara hönsprupporna på gården. Och katterna (ibland när jag vill liva upp diskussionen lite brukar jag tillägga -Och katterna, men dem äter vi inte. Än.)

Men den stora sanningen bakom varför djuren på vår gård har minskat drastiskt är nog att vi äter allt mindre kött. Kanske beror det på att vi faktiskt tvingats slakta vår egen mat och sett döden (och djuren) i vitögat. Kanske beror det på att vi äntligen börjar få ett större antal goda vegetariska recept att välja mellan, vilket gör att den vegetariska matlagningen känns helt okej.

Kanske beror det på att Jenk såg dokumentären "Forks over Knives" och av hälsoskäl beslöt att minska andelen animaliska protein i kosten. Det gör ju att resten av familjen av sympatiska bekvämlighetsskäl även långt äter vegetariskt. Kanske beror det på lättja. Kanske beror det på att min bror börjat jaga älg och ger oss stora mängder älgkött, ett kött som det känns rätt skönt att äta med samvetet. Kanske beror det på att den mängd kött vi behöver mer vettigt produceras av någon annan snäll och omtänksam bonde som har det som sitt levebröd.

Ja, inte vet jag. Men så är det. I alla fall. Ett är i alla fall säkert, det är så mycket lättare att tänka självhushållning när man äter morötter istället för biffar.

Och jo, vi äter kött, men bara inte lika mycket som tidigare. Så där någon gång i veckan bara. Barnen får ju rätt ofta kött i skolan och jag tycker faktiskt inte de behöver mer än så. Vår son är av annan åsikt.

Vårens första kycklingar

Man blir glad ända in i själen när man plötsligt hör pip, pip, pip och ser hur små huvuden sticker ut under hönan, som så tappert ruvat på sina ägg i 21 dagar. Med hönor vet man ganska exakt när kycklingarna skall komma om ruvningen lyckas, men ändå går man där i flera dagars tid, flera gånger per dag och lyssnar efter pip.

Vår höna "Spöket" har ruvat på åtta stycken ägg och resultatet blev sex fjäderbollar. Nu är det bara att hoppas att alla klarar sig och det inte visar sig att de alla är tuppar.

Av fjolårets kycklingar (bara fyra stycken) visade sig nämligen tre stycken vara tuppar. Efteråt fick jag höra att fjolåret hade varit ett riktigt tuppår och att det vissa år är sådana år att det föds ovanligt mycket tuppar. Så i år får vi i jämlikhetens namn hoppas på mera hönor.

När man har få hönor är det stor skillnad när kycklingarna kommer. Eftersom vi i vinter endast har haft åtta hönor och en tupp i vårt hönshus är sex stycken kycklingar procentuellt en ganska märkbar ökning : ) Visst har vi ibland talat om att investera i en äggkläckningsmaskin, men nog är det även här bäst att låta naturen ha sin gilla gång. Att som äggkläckningsmaskin köpa en ruvningsvillig höna istället. För klart att det för de små liven är roligare att ha en mamma att ty sig till än att yra omkring på egen hand.

Kalabalik i kaninhuset

Ibland är det bra att inte veta vad man har framför sig. I vårt fall kan det hända att vi har kaninungar i mängd och massor att vänta oss. Som om inte 18 st skulle vara helt tillräckligt redan nu.

I morse när Jenk kom in i kaninhuset var taket borta från pojkarnas stora kaninbur och eftersom flickorna redan hoppar fritt inne i huset så kan ni räkna ut vad som eventuellt har hänt. Visserligen såg vi inte snuskerier, men det betyder ju inte att natten inte har varit full av erotiska eskapader.

Det är inte så lätt att se skillnad på hanar och honor innan de är fullvuxna (tycker vi i alla fall) så vi fick ägna en lång stund åt att sortera kaninerna i rätt burar. Huset var fullt av fotstamp. Kaniner stampar nämligen med ena baktassen när de blir rädda. Katten Nisse gjorde sitt bästa för att bidra till kalabaliken genom att sitta på uteburarnas tak och visa tänderna (nåja det har ja inte bevis för) när de vågade sig ut i uteburen.

Nu är lugnet återställt, men i värsta fall har vi 40 kaninungar till om någon månad. I och för sig skall vi inte måla f-n på väggen, men kaniner har ju å andra sidan ett rykte att leva upp till.

Tillbakablick 2012

Vad allt hände år 2012? Det var ganska mycket det. På självhushållningsfronten hände bland annat det här:

Jag lär mig att baka surdegsbröd. Äntligen! Mycket tack vare grannes gamla hushållsassistent. Julen 2012 är även julen när jag för första gången lyckas med att baka släktens jullimpor så att de ser ut som jullimpor. 2012 var således en baksuccé!

På bifronten får 2012 verkligen gå till historien som svärmeriernas sommar. Grannens bin svärmade fyra gånger (om jag inte minns helt fel) och vi hjälpte till att fånga dem så gott vi kunde. Våra egna bin var mera väluppfostrade. Precis som egna barn och andras ungar : )

Året 2012 var även året när Jenk beslöt sig för att sluta med sitt "vanliga jobb" och börja tänka ut vad han egentligen ville jobba med. Efter en stunds funderande kom han fram till att han skall bli yrkesbiodlare. Bra så. I slutet av året köpte vi in fler bisamhällen och är för tillfället uppe i 12 samhällen. Vi ser med spänning fram emot nästa sommar! Vill ni köpa småskalig honung vet ni var vi finns!

Jenk tyckte det lät väldigt spännande att odla sin egen matsvamp och beslöt sig för att testa. Ostronskivlingar odlades i svarta sopsäckar med ekologisk halm av råg. Oj vad spännande det var att se hur de växte. Tyvärr tyckte vi inte riktigt om konsistensen på svamparna så det blir nog ingen till gång tror jag.

Jenk beslöt sig (trots en misstänksam fru och väldigt motsträviga barn) för att skaffa kaninfarm. Köttkaniner av raserna Rex och Fransk vädur skaffades. Några åt katten upp. Naturen gjorde sitt och kaninerna blev fler och fler. Vid årets slut fanns fyra vuxna kaniner och 18 ungar. Nu växer de till sig. Vi försöker att inte tänka så mycket på vad som händer sen.

Vår äppellund tog sin form. Både med hjälp av egenympade träd och inköpta äppelträd.

Lammåret 2012 var inget muntert år. Våra tackor Monika och Britta födde 3+1 lamm. Det pyttelilla lammet Estelle blev snabbt allas ögonsten men dog en tragisk död. Greta fick ingen mat av sin mamma så det fick lov att bli tvångsamning. Under sommaren blev Britta sjuk och fick avlivas. Greta fastnade under en sten. Kärleken Bjarne såldes. Ja, usch! Efter allt elände och alla våndor och efter att kalkonerna gjort entre på vår gård beslöt vi oss för att sluta med fårerierna.

Vår bok "Lev mer på mindre" kom ju ut! Tam-ta-tam! Welches gluck! Och i dess kölvatten började roliga saker hända. Så många fina recensioner, så många roliga reportage, så många nya bekantskaper, så många nya bloggvänner -ja min blogg startade ju också 2012- tv-program, reportage i utländska (ja Sverige är ju utlandet för mig) tidningar och mycket annat skoj.

Vi fixade så att vi kunde börja dra upp egna plantor. Det här gjorde att vi enkelt och billigt fick massor av tomat-, gurk- och majsplantor. En del sålde vi och så var fröna betalade : )

2012 blev året när våra första kycklingar föddes. Tyvärr fick vi endast fem kycklingar och av dem visade sig fyra vara tuppar. Bättre lycka/tupp nästa gång. Året 2012 var även året när det blev tuppfight på gården och Guldberts öde var i fara. Efter ett familjeråd bestämde vi oss dock för att låta Guldbert övervinna sin fiende.

Och så märkte vi att våra hönor hade fotkvalster och behandlade det.

Och så hade vi ju inspirationskvällen "Hönseri för nybörjare". På två kvällar var det hela 35 personer som kom till oss och praktiskt fick ta del av hur man enkelt börjar med höns. Alla rymdes inte med och nya kurser är inplanerade till våren 2013. Håll utkik om du är intresserad!



Vi skaffade kalkoner. De första tre fick Jenk i födelsedagspresent. Efter den kullen köpte vi ytterligare sju stycken. En tog räven, men nio kalkoner slaktades. Vilket fint och gott kött! Vi bestämde oss för att kalkoner skulle bli ett stående inslag hos oss varje sommar.

Åh ni kan inte tro hur länge det har tagit för mig att göra det här inlägget. Puh! Men vad roligt det är att se vad mycket som har hänt. Och det här är ju långt ifrån allt, men kanske de största nya bitarna. Det allra största för oss som familj är väl nog ändå att Jenk har slutat "jobba". Eller snarare slutat för att kunna tänka ut hur han vill gå vidare. För mig blev framför allt hösten 2012 den perfekta jobbhösten. En känsla av att ha kommit till den punkt när jag långt jobbar med det jag vill, i den utsträckning jag vill. Dessutom har jag övervunnit farhågorna med "det här går inte" och märkt att "det går visst"

Så mycket har hänt de senaste åren så det skall bli spännande att se allt vad som händer år 2013. Den som lever får se.

Röka kött

Idag röker vi julskinka så det ryker över hela Flemmingsbacken. Det är 16 grader kallt ute så det krävs att Jenk springer ut och kollar temperaturen varje halvtimme. Vi började på kl. 11 och vid 5-tiden beräknas det vara klart. En kalkonfilé är också instängd i den hembygda rökugnen. Rökugnen byggde vi ifjol för att röka våra fårfioler. Rökningen gick helt ok, men vi tycker det är jättesvårt att få rätt mängd salt. Årets kalkonfilé är vår egen, men skinkan är en färdigt gråsaltad klimp ur frysdisken. Ändå rätt kul att röka den själv.

Rökugnen har Jenk tänkt ut själv och den funkar rätt bra.

En gammal vedspis står på en murad eldstad.

 

I eldstaden eldar vi med ved av al. Inne i spisens ugnslucka finns en rökkanal där lägger vi även ved av al kluven i spån. Elden ger värmen, alspånet börjar ryka av värmen (det brinner inte utan förkolnas). Röken från alspånet ger den karakteristiska smaken och doften.

Värmen och röken leds via järnrör. Att röken går via tre rör gör att den sprids jämnare i själva rökugnen.

Inne i rökugnen finns det plats både för att hänga kött och för att röka det på galler. Temperaturen i rökugnen varierar mellan 80 och 100 grader, men vi försöker ha den att ligga på 90 grader. Temperaturen i kalkonköttet försöker vi få till 72 grader och i skinkan 78 grader. Kalkonen har under upptiningen (ett dygn) legat i en saltlake.

Ett streck eller en prick

Ursäkta, ett kaninkön.

Idag har vi skilt hanarna från honorna i våra två äldsta kaninkullar. Jag hoppas verkligen att det inte var för sent. Då har vi liksom ett eskalerande problem. Att se skillnaden på en hane och en hona var inte det lättaste. Vi kom ihåg att uppfödaren, varifrån vi köpt de flesta kaninerna i förbifarten hade berättat att en hane har en prick en hona har ett streck. I början tyckte vi att alla hade prickar, men mot slutet kom det några streck. Tror vi. Nu har vi väldigt många hanar. Bra eftersom de växer snabbare. Dåligt om det visar sig att några av dem är honor...

En unisexkanin

Våra honor lever glada loppan i kaninhuset. De får fritt husera som de vill. Hoppa mellan burar. Hälsa på varandra. Provsmaka varandras mat. De stackars hanarna har tak på sina burar. Olof han sitter mest och pluttar. Det kan man förstå. Ibland är han riktigt arg och försöker nästan bita oss. Vi tänkte om vi skulle sätta några små kaninpojkar till honom så han skulle få sällskap. Men då kanske surgubben äter upp dem. Undrar om man vågar prova?

Matreportage från grannen: Anka!

Igår kväll var vi bjudna till grannarna på middag. Ja, sådana grannar har vi. På menyn stod glögg med "plock" som bl.a. bestod av snittar med egengjord lammpaté. Till varmrätt var det gårdens egen anka och till efterrätt vitchokladmousse smaksatt med saffran, serverad med en rödvinbärssås. Till maten serverades det hemgjord äppelcider. Så gott!

Men godast av allt var nog ankan. Jag hade aldrig ätit anka tidigare och är vanligtvis lite skeptisk mot sånt jag inte ätit tidigare (jag har liksom barnasinnet kvar på den punkten), men det var helt klart något av det godaste jag ätit i år.

Så nu får vi fundera på om vi skall ta några ankor nästa sommar. Grejen är bara den att jag enbart har skitminnen av ankor. När jag var liten hade vi två ankor, Kalle och Kajsa. Originella namn, jag vet. Vi åt aldrig upp dem utan de dog så småningom av ålderdom. De blev jättetama, men de var ena riktiga skitmonster. Det formligen sprutade skit ur dem. Överallt fanns det skit på vår gård. Så om vi tar ankor så skall de nog vara inhägnade, långt borta från vår gård. Hos grannen mumsade vi fyra vuxna och fyra barn av en anka. Det var med andra ord ganska mycket kött på en anka. Inte direkt så att man vrålåt, men det gör man ju sällan av finaste maten.

 

Man skall alltid ha som tanke att man skall kunna lära sig något nytt av varje människa man möter. Visst låter det pretantiöst? Roligt om man kunde leva enligt det, men det gör i alla fall inte jag. Men av grannen Christine lärde jag mig igår bland annat följande. När man gräddar sina pepparkakor skall man bre bakplåtspappret med smör innan man lägger ned dem. Det gör att de smakar saltiga (vilket är gott till den söta degen) och blir frasiga i kanten. Det skall jag prova.

Så trött

Just nu är jag så trött på att stycka kött. Det är inget normaltillstånd. Jag styckar kött ganska sällan. För något år sedan i princip aldrig. Jag minns när jag flyttade hemifrån vid 18-års ålder. Då hade jag aldrig skärt i rått kött tidigare och tänkte nästan spy när jag skulle fixa till mat. Man mognar med åren.

Men just den här morgonen är jag så innerligt trött på att stycka kött. En halv älgkalv väntar på kniven. Årets sista. Bara att hugga igång. I tre års tid har vi nu varje år köpt en halv älgkalv från en jaktlag. Det är ganska dyrt, men det är så gott kött och jag tycker vi äter det med relativt gott samvete. Älgkött är vår vardagslyx.

Katten Nisse tycker älgstyckningen är årets bästa dag.

Honungsvaccin

...kanske inte finns, men nästan. I ett nummer av Allt om vetenskap (4/12) läser Jenk fascinerat att forskare vid Finlands  Allergi- och Astmaförbund har visat att ett regelbundet intag av lokalproducerad honung, som innehåller små mängder av det björkpollen som finns hemmavid, har en allergidämpande effekt, nästan i likhet med den vaccination med allergena ämnen som pollenallergiker erbjuds. För bäst effekt krävs cirka en tesked om dagen i minst fyra månader. Så är du pollenallergiker, rädd för sprutor och bor nära oss så kan vi som honungsproducenter ge dig ett alternativ : )

Vad hände med fåren?

De som följt bloggen en tid, vet att det varit ett fårelände utan like här på Flemmingsbacken. Ja, eller egentligen vet ni väl inte allt, för jag har inte orkat skriva ...

Det började i våras när Jenk meddelade att han var trött på rollen som fårbonde. Det gav ganska lite tyckte han och tog desto mer. Jag fick en liten kris för jag hade börjat förlika mig med identiteten som småskalig fårfarmare. Doften av får och hö när jag kalla morgnar tassar ut till fårhuset. De lena öronen, de irriterande bräkningarna. Men så kom sommaren och mitt försvar bröts ner bit för bit. Först trampades en liten lammunge ihjäl av sin mamma, sedan fick jag skiljas från min älsklingsbagge Bjarne, så blev det tvångsamning av Greta i tre månader, så fick Britta utslag i ansiktet och skulle smörjas, smörjas och smörjas för att till sist avlivas. Samma dag som hon avlivades fick vi se att ett av lammen hade fått samma utslag. Grannen rådfrågade en expert på fårsjukdomar (eftersom deras lamm även drabbats) och fick veta att de troligtvis ätit Johannesört (!). När vi tog hem dem och fortsatte smörja med tea-tree olja och ringblomssalva blev det bra.

Så försvann Greta. Efter ett dygn såg Jenk två små klövar och en liten svansstump som stack fram under en sten. Han drog fram ett medvetslöst får som vi trodde var bortom all räddning. Men efter att ha sprutat in vatten i munnen på henne piggnade hon till. Ingen vet hur hon sluppit dit och det var ren tur att hon hittades.

Åh, vad jag våndats. Åh, vad många klumpar i magen fåren har orsakat mig denna sommar. Gör vi rätt? Mår de bra? En massa energi har jag satt på fåren. Ja, det har tidvis känts väldigt, väldigt tungt. Så mot slutet av sommaren kunde jag inte vänta tills sommaren var över och slaktaren skulle göra entré. Och nu är det tyst och stilla i fårhuset.

Den fina, fina baggen Bjarne han fick ett nytt hem. Jag känner stor tacksamhet över att det löstes så bra. Faktiskt här via bloggen : )  Vi slaktade två tackor och ett bässlamm. De båda lammtjejerna hade vi inte hjärta att slakta. När äppelträden fått sina vintergaller och allt ur trädgårdslandet hade skördats då tog vi upp grinden till fårhagen och så fick de fritt ströva omkring hemma hos oss. Vi hörde oss runt om någon billigt ville köpa två små tjejer (ja, lammen då, inte våra egna) och nästan direkt fick vi napp. Så nu tillbringar de vintern några kilometer härifrån. Nästa sommar skall de få en egen ö att beta av. Även det känns jättebra. Och vi har FF. FÅRFRITT!

Trodde inte jag skulle säga att det är skönt, men skönt det är precis vad det är. Allt har sin tid ...

MATA INTE GRISEN!

Ibland lämnar man verkligen att stå med munnen öppen. Som idag när jag höll en kort "föreläsning" om hållbar utveckling ur ett mikroperspektiv (finare omskrivning av vårt självförsörjningstänk) och en kvinna efteråt kom fram och berättade att hon flera dagar hade försökt nå mig via mail. Det hon ville berätta var att jag var kriminell.

Nåja, så dramatiskt kanske hon inte uttryckte sig, men kriminell är jag enligt finsk lag. Kvinnan hade läst min bok och sett bilden på vår byagris. På bilden ser man hur barnen matar grisen med matrester. Hon uppmanade mig att inte visa bilden i föreläsningssammanhang (det gjorde jag inte heller vill lilla jag försvarsmässigt påpeka) eftersom det var förbjudet att mata grisar med matrester. -Men det kan väl ändå inte gälla när det är egna matrester man matar till egna grisar, som man själv slaktar och äter upp själv? Jo,  så var det och kvinnan jobbade på Evira ( Livsmedelsverket i Finland) så hon visste vad hon pratade om. I Ryssland finns nämligen den fruktade afrikanska svinfebern och den kan spridas via kött. Så om smittan finns i kött (vad äter vi egentligen?) och vi ger det till våra grisar så kan de få sjukdomen.

Jag påpekade att på bilden ser man bara ett ynka litet salladsblad på en tallrik. Då log hon och gick. Missförstå mig inte, jag tyckte det var jättebra och intressant att hon kom och påvisade min kriminalitet. Jag hade verkligen ingen aning. Det är säkert massor med förbjudna saker jag gör utan att veta om det tänker jag lite tufft. Men att få människor att slå in på den kriminella banan är ju inget man har tänkt sig. Men ändå... Lite sjukt är det ju.

Känner ändå ett behov av att utropa. MATA INTE GRISEN!!!!  Såja, nu har jag gjort min samhälleliga plikt.

Vår byagris är sedan länge slaktad och uppäten. Därför kan jag inte fotografera honom. Ni får istället beundra Aja Lunds fina bild på hen. Fler bilder finns naturligtvis på Lundagårds blogg.

Kaninungar

Det prasslar i höet. Vi vet att något är där, men vi vågar inte titta. Spänt går vi och väntar medan det som prasslar blir större och större och till sist ger de sig till känna. Kaninungarna! Eivor har fått ca sju ungar och Viola tror vi har fått åtminstone åtta.

Tror säger vi eftersom vi inte vågar titta så noga och sprida vår lukt i boet.  Eftersom vi försöker fixa en så bra tillvaro som möjligt för våra kaniner, med stora burar där de själv kan välja mellan att vara ute eller inne är det inte världens enklaste att få jättetama kaniner. När vi kommer in, skuttar de ut och tvärt om. Men så skall det väl få vara. Men snart, snart vågar vi nog ta i dem. Söt, sötare, sötast. God, godare, godast? Ja, det återstår verkligen att se om vi ror i land med det här...

Visst kan kalkoner flyga ...

Det roligaste jag vet är att se djur som inte haft möjlighet att från födseln "odla" sina naturliga instinkter börja uppföra sig naturligt igen. Till exempel att ta en kalkon som hela sitt liv har levt inomhus, tätt, tätt tillsammans med tusentals andra kalkoner och låta den uppleva äkta natur. Att se hur den plötsligt börjar sova på en sittpinne eller känna för att flaxa upp på taknocken för att ta sig en titt på världen. Då blir man glad i hjärtat.

Livräddning på Flemmingsbacken

Vår fårminsting Estelle har verkligen blivit vår ögonsten, med all sin ynklighet och klenhet. Igår fyllde lammen en vecka och vi pustade ut. Nu hade hon klarat sig i en veckas tid och då var väl faran över. Ändå konstaterade vi med oro i rösten att hon inte växte det minsta. Nej, lammstackarn var bara skinn och ben. -Vi får börja flaskmata henne till kvällen, konstaterade Jenk. Efter maten ... Före maten kom barnen inspringandes -Mamma, pappa ... Estelle bara ligger i ett hörn och hennes syskon ligger nära henne och bräker. -Borde vi gå och mata henne? -Nä, vi äter först. Maten är klar. Vi såg ju tydligen hur hon åt på sin mamma Monika för tre timmar sedan. När vi hämtade Estelle var det en livlös lite trasa som vi hittade. Hon orkade inte höja huvudet, hon orkade bara öppna ögonen halvt och vi såg hur kroppen riste till av små muskelryckningar. -Nu dör hon, konstaterade vi sorgset. Vi försökte envetet få henne att ta nappflaskan, men hon var för svag. Vi försökte spruta in mat i munnen, men hon orkade inte svälja. Barnen gick efter en sten där de skrev Lilla Estelle, en vecka gammal Under tiden höll Jenk i det lilla livlösa livet och barnens kompis Sofia försökte en sista gång att få henne att äta. Vad gjorde jag? Jo, jag satt och gjorde en radiointervju. Precis när jag sorgset såg Estelle dra djupt efter andan kom reportern körandes in på vår gård. Det var bara att ta på sig sin trevliga min och gå henne till mötes. Jag kunde ju ändå inget göra.

När intervjun var slut och jag kom in möttes jag av glädjeyra barn. Estelle lever! Mitt i allt började hon äta. Under över alla under. Hon piggnade till och innan kvällen gick hon omkring i vårt badrum. Hon åt, åt och åter åt. Pissade och sket. Och vi var euforiska! Hela natten sov hon på en filt på badrumsgolvet tätt, tätt bredvid Jenk. Och när morgonen kom och jag var tvungen att föra yngsta dottern till dagis ryckte frassen Nisse in och var barnvakt en stund. Samtidigt passade han på att bita sönder hennes nappflaska. Jag tog med Estelle till fårhuset och vilket glädjevrål (nåja glädjebähä) som hördes ur hennes lungor när hon såg de andra fåren. Mamma Monika fick lugnt infinna sig i att bli fasthållen medan Estelle fick äta och sedan fick hon lämna tillsammans med sina syskon och sin mamma under dagen. Vi har en dusch full med hö, lammpiss över hela golvet, täcken i tvättmaskinen och en sönderbiten nappflaska. Men framför allt har vi ett pyttelitet lamm som lever!

Kycklingar på sommarbete

Är det något som växer i racerfart är det kycklingar! Nu är de så stora så vi tyckte det var dags att få lite andra perspektiv på världen. Jenk snickrade ihop en sommarvilla för mor och barn. Katten Nisse låg ömsom klistrad på gallret, ömsom satt han på taket och spanade. Det går överlag jättebra med våra katter och hönorna, men de pipande kycklingarna är tydligen väldigt frestande.

Grannen Christine kastade ett hastigt öga på kycklingarna och sade i förbifarten -Nåja, åtminstone den ena är ju en tupp! Va! Vi hoppas ju verkligen att det skall vara två hönor! Min förträngningsmekanism hjälper till med att intala mig att hur skulle nu grannen mitt i allt ha blivit en hönsexpert. Men grejen är den att de är väldigt stora. De är säkert bara av en stor ras.

Joy to the world, three sheeps are born

Deja vu-känslan var ett faktum när min man kom inspringandes glatt ropande -Vi har fått lamm! Två dagar tidigare hade jag dystert påpekat för grannen Christine att det blir nog inga lamm. Sedan vi klippte tackan Monika (efter det lärde jag mig att man skall göra det minst tre veckor före beräknad nedkomst, hups!) började hon se så liten ut. Därför var min förvåning stor när det inte var ett eller två lamm, nej tre lamm som Monika hade fått. Jenk berättade att när han kom in i fårhuset låg hon där med lammen och gav honom en blick som innehöll stor stolthet och kärlek. Och vilken exemplarisk mor hon är! Det enda orosmolnet var lilla Estelle. Hon är minst en tredjedel mindre än sina syskon och vi befarade att hon skulle stryka med. Vi har förstått att det ibland är så när tackan får tre lamm. Men nu på två dagar har hon "karppat" upp sig och struttar omkring som små lamm nu struttar i den här åldern. En riktig liten sessa! Visserligen är detta en ugly blog, men fotot är verkligen dåligt och gör inte de små liven rättvisa. Men det är lite trångt i båset och små lamm är ganska rörliga ...

Sorg och bedrövelse

Det som är tråkigt som djurägare är de gånger som djuren inte mår bra. Och det som är hemskt är ju de gånger som de faktiskt dör.

I morse när jag besökte kycklingarna var det bara två kycklingar som struttade omkring. Var fanns den tredje? Inte i redet, inte bakom redet, inte på golvet. Jo, där undet lite hö och strö låg en liten slapp, livlös och trasslig kropp. Sönderhoppad (men som tur var inte sönderhackad). För mamman och syskonen fortsatte livet som ingenting hänt. På ett sätt känns det lättare att avliva djur när man ser sådant här. Hur död är naturligt för dem. Hur brutala de själva egentligen är. Skulle inte förvåna mig om de själva tagit livet av kycklingen.

Vi märkte nämligen igår att kycklingen hade en missbildad näbb. Liksom lite sned. Den var också lite mindre. Måhända eftersom den var av en annan ras, men det kan ju också hända att den fick i sig mindre mat. Med varma känslor såg jag framför mig hur den ändå skulle växa upp till en lite annorlunda höna, som vi skulle ta lite extra mycket hand om. För det gör man ju med de som behöver lite extra omvårdnad. Men så är det sällan i djurvärlden. Inte heller denna gång. Snyft!

Hönseri för nybörjare -inspirationskväll

På allmänhetens begäran ordnar vi en hönskväll på Flemmingsbacken

Hönseri för nybörjare
måndagen 7.5 kl. 18.30

Vi går praktiskt igenom vad du behöver för att skaffa höns. Du får konkret titta på hur såväl hönshus som hönshage kan fixas. Du får träffa andra med samma tankar och höra vilka funderingar de har. Och vill du får du gosa med hönorna och kycklingarna. En inspirationskväll för att komma igång helt enkelt.

Pris: 20 euro / person . I priset ingår kaffe med dopp och nyskrivet inspirationsmaterial.
Plats: Flemmingsbacken i Anixor. Ketovägen 93, Veikars.
Anmälan: maria.osteraker@gmail.com senast 3.5

Välkomna hem till oss!
Maria & Jenk

Ps. Vi är jätteglada om du berättar om kvällen för personer du tror är intresserade av att komma med.

Nya små liv

På den 21 dagen när kvällen började randas hörde jag ett försiktigt piip under den ruvande hönan. In sprang jag för att hämta de andra i familjen. Tysta stod vi och lyssnade. Jo, visst var det ett piip, där på skärtorsdagskväll. Äkta påskkycklingar skulle anlända till Flemmingsbacken. Men det var först på påsklördagens morgon som vi fick se vem som pipade. Tre små ulliga kycklingar. Våra första egna kycklingar!