Ibland får jag bloggkommentarer som gäller inlägg som jag skrev för rätt länge sedan. Det är roligt eftersom det får mig att läsa mina inlägg på nytt och återupptäcka mina tankar om saker och ting. Ibland håller de sträck flera år efteråt, andra gånger har jag lärt mig mer och förändrat mitt tankesätt. Så var det till exempel gällande
detta inlägg om cancer jag skrev för 2 ½ år sedan.
Visst tänker jag på cancer ibland, vi har som sagt rätt mycket cancer i min släkt, men jag oroar mig inte längre lika mycket. Konstigt nog känner jag idag att jag har mera kontroll. Jag har även börjat tänka att cancer inte är något man får, eftersom jag faktiskt tror att de flesta av oss ibland får/har det i vår kropp, utan snarare är något man utvecklar. Cancer har kanske funnits och kommer troligen att finnas i min kropp. Om den utvecklas till något min kropp inte kan hantera är en annan sak.
Det här skriver jag inte för att trampa någon på tårna eller för att föra fram en sanning. Jag har inte studerat, läst forskningsrapporter eller följt cancerdebatten. Det här är inte något jag objektivt vet utan något jag subjektivt känner inom mig. Och den känslan har jag fått av att ta till mig saker som för mig känts rätt. Känslan av att något subjektivt känns rätt är ofta något som andra fnyser åt och som bland en del är ett bevis för att personens åsikter gällande fenomenet kan idiotförklaras. Ja, personen i sig kan idiotförklaras. Det spelar ingen roll. Jag oroar mig längre inte lika mycket för att utveckla cancer och om jag gör det ser jag det inte längre som något av det värsta som kan hända mig. Jo, det känns som något av det värsta som kunde hända mina barn, men inte det värsta som kunde hända mig själv. Långt ifrån.
Vad har hänt för att mina tankar och känslor kring cancer har ändrats sedan jag skrev inlägget för 2 ½ år sedan?
Jag har börjat tänka proaktivt. Det började när jag första gången
testade kroppsscanning. Jag minns att jag för min behandlare berättade om min oro för cancer och hon såg på mig och sade att -"Så som din kropp mår idag utvecklar den inte cancer." Det var då jag övergick från att tänka att cancer är något man får till att tänka att cancer är något man utvecklar. Jag försöker känna efter hur min kropp mår och en gång per år scannar jag den för att se om jag känt efter rätt.
Idag försöker jag äta så att min kropp är i ett tillstånd där den själv kan ta hand om eventuella cancerceller som dyker upp. När kroppen mår bra, läker den det mesta. Så tror jag. Fortsättningsvis går jag inte på någon diet och kommer troligtvis aldrig att göra det heller. Men jag dricker betydligt mer vatten än vad jag gjorde tidigare, till frukost dricker jag en smoothie (med frukt, bär, grönkål, kakaonibs, hampa, alger, molkosan, växtprotein , fibrer och ekologisk yoghurt), jag äter kött rätt sällan och dricker inte längre mjölk som matdryck. Jag tar ytterst sällan medicin, men vitaminer har jag inget emot att slänga in om jag känner att det behövs.
Eftersom jag tror att min kropp tar hand om mig om jag tar hand om min kropp känner jag inte längre ett behov av att tänka på och undersöka eventuell cancer. Jag tror att cellstress påverkar cancer och försöker medvetet leva ett liv där jag tycker om mig själv och minskar på min oro (lätt att skriva, svårare att följa).
Och en av mina vänner fick cancer. Och hon sade nej till strålbehandling och kemoterapi. Hon åkte till Schweiz. Och hon satt bland blommor och fjärilar. Hon serverades näringsrik mat direkt till ett restaurangbord, där hon varje måltid hade andra personer att prata med. Fokus låg på livet, inte på döden. Hon fick feberterapi, hon behandlades med mistel och med stora mängder C-vitamin. Och hon blev frisk. Hennes cancervärden blev normala. Ett år efter att hon fick sin cancerdiagnos hade hon vernissage på sin utställning i Tokyo. Min vän har gjort en resa och med henne på resan har jag haft förmånen att vara med på ett hörn. Ja, det har varit en verklig förmån för det har gjort att jag inte längre är rädd. Jag vet att det finns alternativ och framför allt finns det hopp!
Hennes läkare i Finland försökte många gånger övertala henne att ta sitt förnuft tillfånga, men den där känslan vet ni ... den där känslan av att man gör rätt ... den var så stark. Och jag känner att cancerbehandlingen börjar lyftas fram i ett annat ljus. För en tid sedan såg jag dokumentären
Food matters och där lyftes bland annat superdoser av C-vitamin fram som en lika effektiv behandling mot cancer som kemoterapi, men utan biverkningar. Det kändes bra.
Det här är vad jag känner nu. Undrar vad jag tänker om 2 ½ år. Den som lever får se. Känslan av att kunna släppa sin oro är dock väldigt, väldigt skön.
Jag kunde verkligen inte när jag steg upp på morgonen ha anat att jag inom några timmar skulle ha oljat in badrumsskåpet -något jag inte hade gjort på säkert tio år. Men ibland överraskar man sig själv. 
