Vår elförbrukning

 Igår fick vi en rapport över vår elförbrukning de senaste fyra åren. Det var trevlig läsning. De senaste året har vi förbrukat 6087 kWh. Med tanke på att denna el förbrukas på 300 kvm tycker vi det är helt okej. Förutom huset på 160 kvm har vi ett stort varmgarage där det används en hel del eldrivna verktyg + vårt honungsslungeri där el går ut främst på hösten när vi skördar honung. 

Det är så motiverande att de val vi gör faktiskt påverkar så här mycket. Det som inte syns här på bilden är den förändring som skedde när vi investerade i en effektiv vedeldad värmepanna. Före det så värmde vi upp vårt bostadshus med tre eldstäder (kakelugnar och vedspis) + att vi hade golvvärme i källaren och badrummet. Dessutom lyfte vi in elbatterier om det var väldigt kallt.  Plus att vi hade luftvärmepump i garaget. På den tiden förbrukade vi lätt 25 000 kWh per år. Så vår värmepanna skulle vi kunna kyssa varje dag. Förutom huset värmer den även garaget och slungeriet. Att vi satsade på en panna som ger väldigt lite utsläpp känns även bra. Det borde finnas något inlägg om vår panna här och här. 

Tidigare somrar så behövde vi elda med jämna mellanrum med tanke på vårt varmvatten. Ibland när vi var lite lata så slog det över till el. Nu har vi haft våra solfångare i två år och ni ser att även här kan man se en klar förbättring på så vis att vi fått ner elförbrukningen tack vare dem. Du kan läsa om våra solfångare här. 

Bra för både miljö och plånbok! Jag avslutar med ett citat från Jenk -Inte behöver Finland några nya kärnkraftverk på grund av oss i alla fall! 

Ett år med solfångare

Solpaneler på familjen Österåker garage

Det är den 18 februari. Sol, ingen snö, nästan översvämning och fem grader varmt. Man vet inte om man skall skratta eller gråta. Rätt skönt är det ju och våra solfångare har startat upp för säsongen. Men ur led är tiden ...

Nu är det nästan ett år sedan vi installerade solfångare på vårt garagetak. I ojämlikhetens namn måste jag erkänna att jag inte vet så mycket om våra solfångare så därför tänkte jag intervjua Jenk.


Jaha, Jenk Österåker 48 år från Anixor berätta varför ni skaffade solfångare!

Jag ville att det skulle gå åt mindre ved mellan mars-oktober och så ville jag inte sommartid behöva elda för varmvattnet. 

Har du funderat länge på det här?

Ända sedan vi satte in vår vedpanna och värmekulvert, så ungefär i fem år. Redan då förberedde jag för systemet genom att se till att ha ordentliga varmvattencisterner där det fanns en värmeslinga som jag kunde koppla till eventuella solfångare. Annars skulle jag ha blivit tvungen att installera det efteråt och då skulle jag t.ex. ha behövt tömma hela vattensystemet.  

Jag har även gjort så att jag vid behov kan stänga av den ena av våra båda vattencisterner. Sommartid värmer solen endast upp en av dem. När volymen att värma upp minskar, går det snabbare att få upp temperaturen. 

Varför körde du inte med solfångar samtidigt som du satte in vedeldning?

Dels ville jag sprida ut kostnaderna över en längre period och dels ville jag använda vårt värmesystem, lära mig hur det fungerar och se vilka behov som fanns. 

Vad har ni (vi)?

Lite grejer i pannrummet

10 kvm solfångare från Jäspi. Solfångare har man alltså till varmvatten, inte till el (det är solpaneler). 

Är du nöjd?

Väldigt! Det bästa är att jag sommar tid inte behöver bry mig det minsta om att värma upp vårt vatten. Det enda är om det är mulet flera dagar i sträck. Men överlag räcker det till helt bra från maj-augusti och så behöver jag elda mycket mindre mars-oktober. 

Tyckte du det var dyrt?

Ja, med installation och automatik så betalade vi kring 6500 €. Det här ger ju ingen inbesparing i pengar (eftersom vi ändå eldar med gratis ved), men det sparar jättemycket jobbmässigt. Dels att man inte behöver elda, men man behöver ju inte lika mycket skogsarbete och vedhantering. 

Vad skall man tänka på?

Att man har vattenburen värme i huset, att man har rätt vinklar på taket (går ju även att sätta på marken), att man har taken mot rätt vädersträck, att man har rätt storlek på vattencisternerna, att man har rätt balans mellan solfångarna och den vattenmängd den skall värma så att man inte behöver täcka över dem varma dagar eller så. 

Vem skulle du rekommendera det åt?

Inte till dem som har bergsvärme, men nog om man har vedeldning, oljeeldning eller direkt el. Men man måste som sagt ha ett vattenburet värmesystem

Har du funderat på solceller?

Ja, men konstnadsmässigt  känns det som det inte är någon nytta för oss. För miljön skulle det förstås vara bra om man inte räknar in produktionskostnaden. Det är ungefär lika dyrt som solfångare och med den mängd el vi förbrukar skulle vi få köpa el så länge till samma kostnad så att när vi börja komma plus minus noll måste vi förnya systemet. Men om det kommer att man kan sälja el till nätet till samma pris som man köper det så blir det intressant på ett annat sätt. Eller förstås om man tänker som en prepper och funderar ut om man kan bli självförsörjande på el utan att använda ett externt nät, men det orkar jag inte ta reda på just nu. 

Tack Jenk! Vi får hoppas på soliga dagar!

 

 

 

Mina tankar kring vårt boende

En person som jag tycker väldigt mycket om att lyssna på är Farbror Fri (a.k.a Oskar Lindberg). Kanske för att det mesta som han säger är sådana saker som jag också redan tänkt, ha ha. Han liksom bekräftar mitt sätt att leva. Skämt åsido, han har en förmåga att uttrycka sig väldigt inspirerande, informativt och vältaligt. Hans medverkan i Framgångspodden är jättebra, men orkar du inte lyssna i 1 ½ h så hittar du en kort snutt på någon minut här. 

En sak som jag reflekterade över var hans tips om att låta saker ta tid. Som exempel använder han när de flyttade in i sitt hus och valde att bo rätt länge innan de renoverade huset. På så vis kunde de känna efter vad de behövde, vilket i sin tur gjorde att de inte gjorde saker som de sedan behövde ändra på.

Så gjorde vi också när vi köpte vårt hus, men kanske av en annan orsak. Vi ville inte dra på oss så stora lån. Och det här är nog kanske utan tvekan det som idag påverkar våra liv allra mest positivt
-Att vi inte har några lån. Har man inga räntor och amorteringar blir livet plötsligt så mycket mer flexibelt. Jag är så oerhört glad för att vi gjorde som vi gjorde, då för 23 år sedan.

Vi var båda utexaminerade från skolan och hade hittat vårt drömhus, en röd bondstuga från 1838. Stugan låg på en återvuxen tomt som var 1 ha och på gården fanns även ett uthus med en fallfärdig ladugårdslänga. Men vi såg läget, tystnaden, de blåa tapeterna och den vildvuxna ängen bakom huset. Vi slog till direkt. Huset var rätt billigt och visst såg det lite skamfilat ut, men det gick att bo i det helt bra om än det inte var med alla bekvämligheter.

Så vi flyttade in med våra tre hundar. Vi renoverade ett rum i taget. Ibland tog vi paus och förnyade fasaden, målade, byggde roskistak eller vad som behövdes. Ladugården rev vi. Och så kom första barnet och så kom andra barnet. Vi eldade i våra kakelugnar och vi sov alla fyra personer (och tre hundar) i samma sovrum. Därtill hade vi ett vardagsrum, ett pyttelitet badrum och ett kök. Det var först när tredje barnet kom och de äldre barnen var 4 och 5 år som vi renoverade vår vindsvåning. Då fick de äldre barnen ett gemensamt rum, medan yngsta i många år bodde med oss. Sedan har de fått egna rum vartefter de blivit äldre.

Idag har vi en prunkande, stor trädgård, med bärbuskar, fruktträd, blommor, odlingar, växthus ... men det har inte alltid varit så. Nej, när vi flyttade hit växte det tistlar och nässlor nästan överallt. Våra barn har som små aldrig sprungit barfota på gräsmattan : ) Än idag håller vi på och fixar med vår tomt. Vissa delar tas fram, andra delar tillåts växa igen ...

Det har inte gått någon nöd på oss. Vi har varit (och är) en väldigt lycklig familj. Men vi har inte haft bråttom att renovera. Det som vi däremot har haft bråttom med är att betala bort vårt huslån. Min farfar lärde mig att lån skall man alltid göra sig av med så fort man bara kan. Nu har vi varit lånefria i kanske tio år och det är som sagt främst för att vi nöjde oss med rätt enkelt i början, renoverade i den takt vi hade råd och inte såg det som en självklarhet att man skall ha lån.

Ibland träffar jag på någon som vill leva enklare, men inte kan gå ner i arbetstid för att de har så stora lån på huset. Man kan alltid flytta. Och ibland träffar jag på någon som tycker det är dumt att inte ha lån när ränteläget är så förmånligt. Men med lån är du alltid bunden till någon annan. Då är du alltid beroende av ett jobb och att jobba mer på ett helt annat sätt.

Och plötsligt hittade jag på bloggen ett inlägg jag år 2014 skrev om kärleken jag känner till vårt hus.

Vinterbona glasverandan

Vi har en glasveranda som är oss väldigt kär. Där har vi ätit många middagar i vårsolens sken och låtsats att det nästan är sommar. Glasverandan har dock haft enkla, gamla fönster (från ett gammalt dagis i Bergö) och den har hittills fungerat som kallveranda. Men nu skall det bli ändring på det här!

I samband med att vi drog in värme i vårt hus och installerade gamla gjutjärnsbatterier började Jenk drömma om en varmbonad veranda. Förra vintern isolerade vi taket och nu är det dags att sätta in dubbla fönster. Fönstren har vi beställt från Sands Snickeri i Södra Vallgrund.

Och nu när Jenks dröm går i uppfyllelse är det dags för mig att börja drömma. Vad allt kan jag göra med en varm glasveranda som i vintermörket rymmer 10 personer? En veranda där stearinljusen lyser och en svag doft av rökelse slår mot en när man öppnar dörren. Först och främst skall mina pepp-grupper flytta dit vintertid. Men jag har även en annan dröm ...

Jag vill ordna diskussionskvällar. Kvällar med högt i tak och spännande ämnen. Kvällar där man lär känna nya människor, får ta del av andras tankar, äter något gott och njuter av stämningen. Kvällar där vi funderar på hur vi kan rädda världen, kvällar där vi funderar på vad som är godhet, kvällar där vi funderar på hur andlighet kan ta sig uttryck i vardagen, kvällar där vi funderar på vad som håller oss tillbaka ...

Det är vad jag drömmer om. Ett koncept med namnet "Glasverandan".

Handgräva en brunn -del tre

Problemet med stenen i brunnen löstes genom att vi såga till brunnsringarna enligt stenens form. Det gällde bara de två nedersta ringarna, sedan var det bara att rada på som vanligt. 

Före ringarna sattes på plats fylldes brunnen med 40 cm grus. Vattnet pressas upp genom gruset och renas på så vis från lera och annan eventuell smuts. 

Den del som enskilt nästan tog längst tid med brunnsprojektet var att försöka få jämvikt i de sågade ringarna. Man vill ju inte att de plötsligt skall svänga sig och ramla av när flyttar dem. De väger ju ändå några hundra kilo styck. 

Här ser ni hur stor stenen faktiskt var. Och det gick som sagt inte att flytta brunnen. Vi hade planerat att börja gräva den 30 cm bort från stenen, men stötte på sten än var vi började gräva, så sist och slutligen blev det bra som det blev.

Denna enkla käpp på 1,30 använde vi för att kontrollera så att vi grävt ut tillräckligt för att få ringarna på plats. När orken och tålamodet tryter är det nämligen väldigt lätt hänt att brunnen nertill bara blir smalare och smalare. 

Så var det bara att börja rada ringarna ovanpå varandra.

Men får man nu brunnsringarna riktigt tätt uppefter stenen? Nej, det får man inte. Visst kan man täta med olika massor och så, men vi valde att fylla mellanrummet med att kila fast stenar. Gamla brunnar är ju stensatta och det funkar ju. 

Jag skrev i förra inlägget om att man skulle vara aktsam så att inte väggarna rasade in i brunnen. Något som Kurt påpekade i en kommentar är att man även skall se efter så att syret inte tar slut  när man står på brunnens botten. Det var något som vi var medvetna om, men som aldrig kändes som något hot. Tror nog man måste djupare än så våra 3 meter, eller att man har en väldigt smal brunn. Hur som helst, ni har blivit varnade. Tack Kurt för påminnelsen!

Nu är brunnen klar och i användning. Det som återstår är ett barnsäkrare lock och att fylla grus mellan brunnens väggar och cementringarna. 

Oj, jag kommer nog säkert att vattna ihjäl mina tomater i år. Så roligt är det med enkel tillgång till vatten. 

Det var allt från vårt brunnsprojekt! Tack för att ni läst.

Handgräva en brunn -del 2

Vi fortsätter vår brunnsgrävning och det är i detta skede som barnarbete blir aktuellt. Hink efter hink med lera hissas upp ur brunnen. Notera den icke-ergonomiska ställningen. Det var stört omöjligt att lyfta på ett "bra" sätt.

Dottern stod ut lite mer än en timme. Sedan tog jag över. Följande dag hade vi båda ont i ryggen och sjukskrev oss.

Det som är ett problem när man har en man som Jenk är att när man av någon anledning inte kan hjälpa till så vet man att han gör det själv. Så när ingen hjälpte till så bar han hink efter hink uppför stegen.

Jag borde ha filmat hans färd från botten till toppen för han visste inte om att jag stod på kanten och tittade och ni skulle veta vilka ljudeffekter jag fick ta del av. Det var stön och vrål som skulle ha gjort den mest rutinerade tyngdlyftare avundsjuk.

Ibland kan man undra om han har allt rätt mellan öronen

Leran som kommer upp ur brunnen är av finfin sort och skulle säkert kosta massor på någon fin salong. Känns nästan lite syndigt att köra det till skogs. Vattnet som vi pumpar upp ur brunnen är svagt grumligt och jag inbillar mig att det kommer att vara bra för mina växter. Nu när jag tänker så skall ni se att det täpper till deras kapillärer och alla dör.

En bild som vittnar om att barnen är tvungna att hitta på egna sysselsättningar eftersom föräldrarna inte bryr sig om att vara med dem. 

Scheisse! Ein Stein! Ein grösse.

Nej! När vi var nere på 2,50 dök det upp en stor sten. Det blev en sömnlös natt innan Jenk klurat ut hur han skulle göra.

Nu måste väl tilläggas att man inte alltid kan gräva så här vårdslöst som vi. I många jordar är det farligt att stå i en liten grop flera meter under marken eftersom sidorna kan rasa in. På sådana ställen behöver man stötta upp sidorna medan man jobbar i brunnen. Men här var vi gräver har vi den typen av jordmån som är stabil och säker. Plus att Jenk är utbildad anläggningstekniker och kan sin sak. Påstår han i alla fall.

Som tur var hittade vi en liten vattenåder (eller troligen en liten förgrening från en vattenåder) på 2,80 cm djup så nu hade Jenk något att vara glad över.  Han hade ju nämligen mätt djupet på brunnen till 3 m. Trots att det var en väldigt liten "åder" så strömmade det in vatten rätt bra.

Jag hade ju mätt djupet på brunnen till 3,50 och tror ni inte att Jenk när han fortsatte gräva hittade en till (en större) vattenåder på 3,30 ! Kanon.  Och vad demokratiskt och bra att vi båda fick ha rätt.

Någon frågade i förra inlägget om hur vi tog ut djupet på brunnen med hjälp av en slagruta. Vi använde två olika sätt. Jenk ställde sig där brunnen skulle grävas och så gick han med slagrutan ut från brunnen åt alla kanter. Varje gång gav slagrutan utslag efter 3 meter så då "visste" han att det skulle komma en vattenåder på cirka 3 meter. Jag ställde mig på brunnen och fick slagrutan att "snurra". Varje snurr är 1 meter och den snurrade tre och en halv gång. Så kan det gå ...

Om vi nu med hjälp av en sänkpump pumpar brunnen tom så tar det ett halvt dygn innan vattendjupet är 2 meter. Inte illa.

Det finns två olika typer av brunnar (om jag förstått det rätt). Den ena är brunnar som får vatten från grundvattnet. Man ser att det sipprar in vatten genom brunnens väggar och det här är grundvattnet som strömmar in. Hos oss började grundvattnet när vi grävt cirka 1,5 meter och vi grävde 1,5 meter till under de nivån innan vi hittade vår vattenåder. Skulle vi inte ha hittat någon vattenåder skulle nog brunnen ha funkat ändå, men när grundvattnet sjunker under varma och torra somrar är det stor risk att brunnen skulle torka ut.

Den andra typen av brunn är den som fylls på med hjälp av en eller flera vattenådror. De här ådrorna ger ofta en bättre brunn, med bättre kvalitet på vattnet och mindre risk att brunnen torkar ut.

I nästa del av den spännande följetongen "Handgräva en brunn" får ni ta del av fortsättningen på projektet.

Handgräva en brunn

Vi har rätt ett rätt spännande projekt på gång här på Flemmingsbacken. Vi skall nämligen gräva en brunn. För hand. Eller vi och vi, som vanligt är det Jenk som trängtar efter hårt och hederligt kroppsarbete.

Våra växthus ligger ju en bit från huset och det skulle vara praktiskt med en vattenkälla nära dem. Hittills har jag ju hållit mig på god fot med vädergudarna och bett om regn alltid när regnvattentunnorna varit tomma, men man kan ju inte alltid räkna med att man är sams. Ibland har vi också kört vatten från älven här bredvid, men det är ett projekt i sig. Att vattna med "köpevatten" tycker jag känns fel. Så därför tanken kring en brunn.

Nu finns det ju de som vist säger att det finns vatten än var man gräver och det är ju sant bara man gräver tillräckligt djupt. Eftersom vi skulle gräva för hand ville vi dock veta hur djupt vi skulle behöva gräva och att vi direkt skulle "pricka rätt" och få en brunn på en stark vattenåder. Så slagrutan åkte fram och den visade att brunnen skulle grävas här och att vattenådern ligger på 3 meter. Nu är det bara att hoppas att det inte finns så mycket sten. 

Jenk hade planerat att han skulle gräva 20 cm per dag för bråttom har vi ju inte, men säg den dag när Jenk har kunnat ta det lugnt. Vi har ju inget gym här i byn så med jämna mellanrum gick han  under dagen ut för att gräva. Perfekt terapi när huvudet måste tömmas från jobb-jobb. På en och en halv timme hade han gräv 1 ½ meter. Ingen sten i sikte!

På kvällen knakade hans ryggkotor skönt och datorjobbets låsningar gav med sig. 

Från att vi hade bestämt oss från att faktiskt gräva en brunn tog det inte många dagar innan  sju stycken brunnsringar lastades av på gården. Eftersom vi gör allt arbete för hand räknar vi med att ringarna är det enda som kostar något med detta projekt. Om det inte kommer en sjukhusräkning på köpet vill säga.  Sju stycken ringar blir cirka 350 €
Med tanke på att vi då förhoppningsvis har en brunn i många, många år tycker vi att det är väl värt pengarna.

Nu är vi nere på 2 meters djup. Gropen fylls sakta med vatten och vi är tvungen att med jämna mellanrum pumpa bort vattnet med en sänkpump. Arbetet går långsammare eftersom  det tar tid att få upp den grävda jorden ur gropen. Att komma ner till detta djup har tagit tre timmar. Nu blir vi tvungna att börja hissa ner hinkar och dra upp jorden med hink.

Vi har egentligen ingen strategi. Egentligen borde vi kanske börja sätta dit ringarna nu, men vi tror vi gräver nästan klart först. Det löser sig alltid. Det som är mest spännande är att se om vattnet börjar forsa in vid  tre meter.

Jag återkommer.

Höstens byggprojekt

Förra sommaren när vi hämtade taktegel till ett av våra byggprojekt såg Jenk en skruttig bod på deras gård. -Vad skall ni göra med den där? -Vi tänkte bränna upp den? -Är det okej om jag plockar ner den och tar vara på den? -Visst!

Jag stod som ett frågetecken. Vi behövde väl inga fler bodar på vår gård? -Har du sett vilka vackra laxknutar? Det hade jag ju inte måste jag erkänna. Laxknutar är inte så vanliga på hus i våra trakter och det var väl det här som Jenk suktade efter. Så det var bara att ta fram kofoten. 

Här har nu boden plockats upp hemma hos oss. Ni som har läst min senaste bok kanske känner igen boden från boken. En hel del av stockarna var ruttna eftersom den länge stått utan tak och det gjorde att vi fick korta av den både upptill och nertill, men med virke från egen skog kostade det inte så mycket det heller. Bräderna skall lämnas obehandlade och med tiden gråna bort och smälta in.

Eftersom vi av fototekniska skäl snabbt behövde plocka upp den förra hösten gjorde vi det enkelt för oss och satte den på betongplintar (mer om hur vi gjorde i boken, ha ha). Inte lika vackert som med natursten, men sommartid när gräset växer syns det inte och den är inte heller direkt in på gården så att plintarna stör.

Det som vi däremot köpte direkt från fabrik är takstolarna. Visst kan man fixa även dem själva, men det tar sin tid och har man inte eget specialsågat virke så blir det nästan dyrare att köpa virke och bygga dem själva än att köpa dem monteringsklara.

Vi satte även in ett gammalt fönster. Dels för utseendets skull, men det finns även en funktion bakom detta. Det finns egentligen inget tak i boden, men på takstolarna blir det en finfin förvaringsplats av virke. Fönstret fungerar därför som "in och ut-lucka" och kan enkelt lyftas bort.

För övrigt skall vi använda boden till att förvara våra bilådor i. 

I ett hörn av tomten står även skelettet till gårdens (förhoppningsvis) sista byggnad. Det skall bli ett skjul för förvaring av diverse traktorer, fyrhjulingar och andra maskiner. Denna konstruktion får snällt vänta till nästa vår.  

När jag skriver detta hörs det ljud från vår glasveranda. Det är Jenks metallmåttband som rullas in och rullas ut. Vi håller nämligen på och isolerar den så att den skall hålla värmen i vinter. Eftersom vi nu eldar med egen ved så har vi en hel del "överloppsvärme" och den kan vi lika bra använda upp tycker vi. Med ett gammalt gjutjärnsbatteri i verandan blir den halvvarm och kan utnyttjas bättre även vintertid.

Golv och väggar har varit isolerade redan från början (den där Jenk tänker långsiktigt han), men innertaket isoleras och vi har från ett litet lokalt snickeri beställt innerbågar till alla fönster.  Ytterdörrarna skall skrapas och målas och är nu inne för torkning (därav den vackra plasten).

Vad jag bidrar med? Jag har valt tapeter. Nämligen tapeten Jubileum från Boråstapeter. Visst fin?
Och nu ropar faktiskt Jenk att jag måste komma och hålla i ändan på måttbandet. Ingen ro och ingen rast. 

Stuprör -eller att göra det bästa av situationen

Det är väldigt regnig sommar det här. För att göra det bästa av situationen tar vi tillfället i akt och sätter upp nya stuprör. Eller nya är de inte egentligen, men nya för oss i varje fall. Stuprören har suttit på några rävhus i Nykarleby och kostade oss några tior. Vi sparade många sköna hundralappar på den resan. Dessutom fick vi så där skönt handgjorda och skamfilade grejer som vi tycker passar så bra in på vår gård.

Stuprör skall man nämligen ha. Det bevarar sina byggnader, leder bort vattnet från husen och ger dig finfint vatten till dina odlingar. Man kan nästan skryta med att vara självförsörjande på trädgårdsvatten.

Det är lite roligt när man sitter och tittar på ett foto. Då ser man saker som man inte längre ser i vardagen. Ni ser den där lilla, oerhört fula utbyggnaden? Den var något av det första vi byggde när vi flyttade hit. På samma ställe hade det stått ett gammalt mjölklider som vi rev och vi tänkte väl för oss själva att klart vi bygger ett nytt. Konstiga proportioner har det. Det används egentligen inte till något och som ni ser är taket lite undermåligt. Vi har många gånger talat om att vi skall riva det. Men det får stå kvar som en manifestation över dem vi en gång var ... och så orkar vi inte måla om uthusväggen bakom ...

Min farmor sade alltid att det var huvudsaken att man var glad. Då gör det inte så mycket om arbetssäkerheten inte är så god. Ja, det sade hon i och för sig inte.

Nya detaljer på växthuset

Solens strålar börjar värma och det börjar snart bli dags att färdigställa vårt nya glasväxthus. Det är inte mycket kvar nu och det har hänt en del sedan sist. Nu är nästan alla rutor på plats.

Och det går enkelt att se vilken del vi byggde ifjol somras och vilken vi byggde nu under senvintern. Tänk vad obehandlat trä grånar vackert på kort tid. 

För att klara tjälen står vårt växthus på skruvpålar och är alltså fristående från marken.
För att det inte skall dra in kall luft i växthuset har vi bestämt oss för att göra en enkel sockel av plåt. Den här kommer att skruvas loss till vintern.

Inne i växthuset ser ni ursprungsplåten, men för att få till den rätta looken ville vi rosta till den.
Det här gjordes genom att vi först putsade av plåten med mineralterpentin och björntunga (ni vet en sådan där disksvampar där ena sidan är mörkgrön och sträv). De flesta plåtar har nämligen en "fet" hinna på sig.

Sedan blandade vi ihop ättika, salt och vatten. Vår barnarbetskraft fick i uppgift att gnida ut blandningen på plåten. Efter två dagar var rosten ett faktum ...

Vi har även klätt in våra aluminiumprofiler med bockad plåt. På samma vis har vi rostat dessa.
Vill man inbilla sig att de har en funktion kan man tänka att de underlättar för snö att rasa av taket, men egentligen är det bara för att vi tycker det ser finare ut. 

Vi har även börjat sträva växthusets sidor med hjälp av plattjärn. Det här för att kunna ta bort överflödiga bräder (som vi strävat med under byggtiden) och på så vis göra konstruktionen lätt och luftig.

Och jo, Jenk är byggnadskonstruktör och förstår sig på hur byggnader bör stabiliseras ... annars kanske det inte är något man tänker ut i en handvändning. Eller vad vet jag? Jag skulle åtminstone inte göra det. 

Dörrarna har även kommit på plats. Plåt även de. Nu funderar vi på vilken typ av handtag vi vill ha ...

Inte mycket kvar alltså. Men av erfarenhet vet vi att de sista små detaljerna brukar vara de som tar längst att fixa : )

Nya växthuset tar form

Vårsolen börjar värma. Jenk börjar bli rastlös och tar sig an ett av våra projekt från ifjol. Vårt nya växthus på sisådär 60 m2. Jag börjar redan känna stress för att ha tillräckligt med plantor. Och ja, idag när jag gick förbi grannen så skolade hon om sina plantor och jag har inte ens börjat!

Det är ju inte kanske det att vi behöver ett till växthus, men eftersom vi gillar växthus väldigt mycket och nu då gratis råkade få tag i såväl växthusprofiler som äkta, gamla, tunga, vackra, ryska växthusglas färdigt nedplockade så såg vi ingen annan utväg än att bygga ett till växthus. Det kan ni väl förstå?

Nu kanske ni undrar vad jag gör? Ja här fotograferar jag. Annars är min uppgift att putsa lite glas. Om jag orkar. Annars orkar Jenk. Det finns ingen hejd på vad han orkar. Och så kommer han in med blodet droppande från fingrarna och känner sig manlig medan jag låtsassvimmar och sjåpar mig.

Vårt växthus är planerat på så vis att det går att förlänga i all oändlighet om vi mitt i allt tycker att det känns lite futtigt med 60 m2 växthus. Då är det bara att ta bort glasen i gaveln och ta fram hammare och bräder.

Inne i växthuset skall vi odla direkt i jorden är det tänkt. Åtminstone nu i början. 

Och precis som vanligt när Jenk bygger så är det estetiska en viktig del. För visst är det vackert med rundade kanter istället för tråkiga raka? Och visst ger det något extra att alla profiler målas i engelskt rött?

Nej, nu måste jag gå och pilla ner lite tomatfrön känner jag. 

GRATIS!

I sommar har vi haft sådant flyt gällande saker som vi fått gratis. Här ser du några av dem. Det började med det nya uthuset som vi fick gratis bara vi plockade ner det.

Nu är det klart och utan att skryta ser det faktiskt ut som om det alltid skulle ha stått på vår gård. Uthuset inrymmer våra bigrejer och på dörrarna sitter som sig bör två emaljskyltar med ordet 'Bi'. Dem hittade jag i Ajas fenomenala affär Lundagård. 

Taket till uthuset hittade vi även gratis på nätet. Det var till och med färdigt nerplockat och det var bara att hämta hem 20 km ifrån oss. Perfekt! Takteglet räckte även till vår bastu och till ett tredje litet uthus. 

Precis när vi stod och funderade på vad vi skulle ha för golv i det nya uthuset ringde man och frågade om vi ville ha ett utrivet plankgolv från ett renoveringsobjekt 2 km ifrån oss. Klart vi ville.

Det som dessutom är lite kul med golvet är att det är ett ursprungligt dansgolv från en ungdomsförening. Tänk vad många klackar som har slagits i taket på det här golvet. Och vad många som har dansat med sin käraste. 

När vi hämtade hem takteglet fanns det en gammalt halvt ihopfallet uthus bredvid högen med taktegel. Det såg inte så mycket ut för eftervärlden, men som vanligt såg Jenk potentialen i huset. -Det har jättevackra laxknutar och det är rätt ovanligt, försökte han övertala mig med.

Jenk frågade ägaren vad de skulle göra med uthuset och eftersom de hade tänkt elda upp det på plats och ställe hade de inget emot att vi tog vara på det. Gratis.

Så nu ligger det på vår tomt och väntar på att vi skall hitta de rätta knutstenarna så att vi kan bygga upp det igen. 

Något som jag ännu inte har hunnit skriva om är vårt nya växthusprojekt. Med gratis, vackra, vågade,  ryska fönsterglas och färdiga aluminiumprofiler som vi målat i vackraste rött. Från ett annat ställe fick vi även gratis växthusprofiler i stål, men de var tyvärr för rostiga för att kunna användas. Därför fick det bli en träkonstruktion istället. 

Något som nästan var gratis var metervis med gamla hängrännor. Eftersom vi försöker vattna våra odlingar med enbart regnvatten så behöver vi kunna samla upp regnvatten från alla våra tak. Men nya hängrännor är så fula och skitdyra. För att passa in i vår miljö ville vi gärna ha kantiga hängrännor och de här har funnits på några minkhus 100 km ifrån oss. De ser inte så mycket ut för världen just nu, men kan enkelt formas om och kapas efter våra behov. De räcker till hängrännor på alla våra uthus.

Vårt bästa fyndställe är utan vidare Findit. Det kollas genom varje kväll här i huset och är det något vi behöver så räcker det ofta med att vi sätter in en annons och vips är det någon som vill bli av med just det. Sedan är det ju även tacksamt att det finns människor som känner till våra intressen och vår stil och gärna hör av sig när det är något de vill bli av med. Det är ju inget skrot vi tar emot (enligt oss i alla fall), men ibland kanske man vill göra sig av med något som man vill att någon annan skall kunna ha glädje av, ta hand om och bevara och då tycker jag man skall ge bort det till någon som förstår dess värde.

Gratis, det är grejer det. 

Denna dag för 16 år sedan.

För 16 år sedan flyttade vi in i vårt älskade hus här på Flemmingsbacken. De som bygger nytt brukar ju ofta säga att de skall in till midsommar. För oss bara råkade det sig. Vi skulle inte alls köpa ett hus. Vi hade redan ett hus nedplockat, en tomt som var fixad och klar och en husritning som var ritad.

Men så blev det morsdag och min mamma nämnde i förbifarten att hon hört att ett hus i grannbyn var till salu. Vårt hus ligger längst ut på en enskild väg och det är väldigt få som egentligen varit hit "bara sådär". Därför blev vi lite nyfikna och på vägen hem körde vi ut för att titta. Jag måste erkänna att jag tyckte det såg lite skruttigt ut. Halvmålat och ensides. Men Jenk smälte. Följade dag ringde vi till säljaren och fick veta att det var visning dagen därpå.

När vi kom på visning måste jag erkänna att jag hatade alla andra spekulanter. För jag kände att huset det var vårt! Varför bygga ett hus när drömhuset stod mitt framför oss? Det som gjorde att jag blev helt redlöst förälskad var att stiga in i vardagsrummet och se att allt var i blått. Min favoritfärg! Och ängen bakom huset. Och vävstolen! Dagen därpå åkte vi till banken för att be om lån. Och en vecka därpå var det köpt. När vi skrev på köpekontraktet såg jag att försäljaren var född på samma dag som jag om än ett annat år. Inte konstigt att allt hon gjort med huset kändes som jag skulle ha kunnat göra det själv.

Dagen före midsommar flyttade vi in och vi har älskat vårt hus ända sedan den stunden. Mycket har hänt. Vi har gått igenom huset stock för stock. Vi känner varandra väl vid det här laget. Vi har låtit tre barn födas till huset och många tassar har trampat här. Vi har skrattat mycket mer än vi har gråtit, trots att även det har hänt ibland.

När vi flyttade in i huset kom en gammal tant till oss och sade att -Ingen har stannat kvar på Flemmingsbacken. Alla har flyttat bort. Men som det står på väggen i vårt kök ...

Här vill jag leva. Här vill jag dö. Här finns mitt hjärta.

Uthuset på plats

Här händer det grejer minsann. Uthuset är snart upplockat. I skrivandets stund är det bara nockbalkarna kvar, men de är tyvärr så tunga så att Jenk nog måste ha en starkare hjälpkarl än sin fru.

Ifall ni inte tycker om stockar kan ni lika bra sluta läsa nu, för detta inlägg kommer verkligen att snöa in på just stock. 

Vi blev jättenöjd med placeringen av vårt nya uthus. Jenk har alltid fantiserat om en "port" in till gården och uthusets höjd gör verkligen att det känns som att vandra in till gården. När man placerar ett nytt hus på gården gäller det verkligen att läsa in hur de andra husen är placerade och följa samma linjer. Allt för att kunna ge ett harmoniskt intryck. 

Ni kanske minns att vi sörjde lite över att vi skulle tvingas bräda vårt uthus. Stockarna var helt enkelt för dåliga. Men Jenk kom över ett parti gamla stockar på Findit (typ Blocket) och bytte ut de mest skadade stockarna. Det är ett väldigt pusslande, eftersom stockar skiljer sig så mycket åt i höjd och grovlek, men det lyckades rätt bra. Så nu kan vi ha fram stockfasaden. Jippii!

Många som ser en sådan här stock blir rätt förskräckta och tror att den inte går att använda.  Vill man reparera den bilar man bort allt mjukt och ruttet och ersätter det med friskt virke.

Det kommer vi dock inte att göra här. Den här stocken kommer att ligga under takutskjutet och kommer således inte att utsättas för väta. Det ruttna sprider sig inte av sig själv utan det som snarare händer är att ruttet, mjukt trä lättare drar in vatten och när det blir blött så börjar det ruttna. Vad jag försöker säga är att småruttet virke på en torr plats inte blir sämre av sig själv. 

Vid västra gaveln var varje timmerknut pågnagad. Ni ser att det har blivit rejäla gropar. Först trodde vi att det var råttor som hade gnagt för att komma åt någonting inne i uthuset, men sedan fick vi lära oss att det är fladdermöss som har åstadkommit detta. Eftersom uthuset har haft en brädbeslåning har de trivts bra. Fladdermöss bor gärna på höjden och detta har således varit ett riktigt höghus. 

Som så ofta är var understa stocken i dåligt skick. Vi fick inte tag i en ersättande stock av samma längd, vilket gjorde att vi fick skarva.

Här ser ni småruttna stockar som kommer att utsättas för väta. Vi kommer att bila bort det ruttna virket och fälla in en del från en annan stock. Som jag redan skrev gäller det att hitta en stock som är av samma bredd. Vi får helt enkelt vänta tills en sådan dyker upp 

Det som är fascinerande med att timra upp en gammal stockbyggnad, speciellt när man börjar nå lite högre höjder, är att se hur allt verkligen faller på plats. Det är tunga stockar som sakta skuffas ut så att de vilar på yttersta kanten av stocken under. Man tror att de skall falla i backen och brytas av, men det gäller att våga ge dem en sista knuff. Stocken välter och kilar så vackert in sig på rätt plats. 

Något vi alltid försöker tänka på när vi flyttar byggnader till vår tomt är att hugga så lite som möjligt på den plats där byggnaden skall stå. Redan här ser du hur befintliga grenar börjar söka sig in genom gluggar och hål.

På så vis får vi våra "nya" hus att smälta in bra i omgivningen och det ser ut som att de alltid skulle ha stått där. Lite besvärligare att bygga, men slutresultatet är värt det.