Tillbakablick 2012

Vad allt hände år 2012? Det var ganska mycket det. På självhushållningsfronten hände bland annat det här:

Jag lär mig att baka surdegsbröd. Äntligen! Mycket tack vare grannes gamla hushållsassistent. Julen 2012 är även julen när jag för första gången lyckas med att baka släktens jullimpor så att de ser ut som jullimpor. 2012 var således en baksuccé!

På bifronten får 2012 verkligen gå till historien som svärmeriernas sommar. Grannens bin svärmade fyra gånger (om jag inte minns helt fel) och vi hjälpte till att fånga dem så gott vi kunde. Våra egna bin var mera väluppfostrade. Precis som egna barn och andras ungar : )

Året 2012 var även året när Jenk beslöt sig för att sluta med sitt "vanliga jobb" och börja tänka ut vad han egentligen ville jobba med. Efter en stunds funderande kom han fram till att han skall bli yrkesbiodlare. Bra så. I slutet av året köpte vi in fler bisamhällen och är för tillfället uppe i 12 samhällen. Vi ser med spänning fram emot nästa sommar! Vill ni köpa småskalig honung vet ni var vi finns!

Jenk tyckte det lät väldigt spännande att odla sin egen matsvamp och beslöt sig för att testa. Ostronskivlingar odlades i svarta sopsäckar med ekologisk halm av råg. Oj vad spännande det var att se hur de växte. Tyvärr tyckte vi inte riktigt om konsistensen på svamparna så det blir nog ingen till gång tror jag.

Jenk beslöt sig (trots en misstänksam fru och väldigt motsträviga barn) för att skaffa kaninfarm. Köttkaniner av raserna Rex och Fransk vädur skaffades. Några åt katten upp. Naturen gjorde sitt och kaninerna blev fler och fler. Vid årets slut fanns fyra vuxna kaniner och 18 ungar. Nu växer de till sig. Vi försöker att inte tänka så mycket på vad som händer sen.

Vår äppellund tog sin form. Både med hjälp av egenympade träd och inköpta äppelträd.

Lammåret 2012 var inget muntert år. Våra tackor Monika och Britta födde 3+1 lamm. Det pyttelilla lammet Estelle blev snabbt allas ögonsten men dog en tragisk död. Greta fick ingen mat av sin mamma så det fick lov att bli tvångsamning. Under sommaren blev Britta sjuk och fick avlivas. Greta fastnade under en sten. Kärleken Bjarne såldes. Ja, usch! Efter allt elände och alla våndor och efter att kalkonerna gjort entre på vår gård beslöt vi oss för att sluta med fårerierna.

Vår bok "Lev mer på mindre" kom ju ut! Tam-ta-tam! Welches gluck! Och i dess kölvatten började roliga saker hända. Så många fina recensioner, så många roliga reportage, så många nya bekantskaper, så många nya bloggvänner -ja min blogg startade ju också 2012- tv-program, reportage i utländska (ja Sverige är ju utlandet för mig) tidningar och mycket annat skoj.

Vi fixade så att vi kunde börja dra upp egna plantor. Det här gjorde att vi enkelt och billigt fick massor av tomat-, gurk- och majsplantor. En del sålde vi och så var fröna betalade : )

2012 blev året när våra första kycklingar föddes. Tyvärr fick vi endast fem kycklingar och av dem visade sig fyra vara tuppar. Bättre lycka/tupp nästa gång. Året 2012 var även året när det blev tuppfight på gården och Guldberts öde var i fara. Efter ett familjeråd bestämde vi oss dock för att låta Guldbert övervinna sin fiende.

Och så märkte vi att våra hönor hade fotkvalster och behandlade det.

Och så hade vi ju inspirationskvällen "Hönseri för nybörjare". På två kvällar var det hela 35 personer som kom till oss och praktiskt fick ta del av hur man enkelt börjar med höns. Alla rymdes inte med och nya kurser är inplanerade till våren 2013. Håll utkik om du är intresserad!



Vi skaffade kalkoner. De första tre fick Jenk i födelsedagspresent. Efter den kullen köpte vi ytterligare sju stycken. En tog räven, men nio kalkoner slaktades. Vilket fint och gott kött! Vi bestämde oss för att kalkoner skulle bli ett stående inslag hos oss varje sommar.

Åh ni kan inte tro hur länge det har tagit för mig att göra det här inlägget. Puh! Men vad roligt det är att se vad mycket som har hänt. Och det här är ju långt ifrån allt, men kanske de största nya bitarna. Det allra största för oss som familj är väl nog ändå att Jenk har slutat "jobba". Eller snarare slutat för att kunna tänka ut hur han vill gå vidare. För mig blev framför allt hösten 2012 den perfekta jobbhösten. En känsla av att ha kommit till den punkt när jag långt jobbar med det jag vill, i den utsträckning jag vill. Dessutom har jag övervunnit farhågorna med "det här går inte" och märkt att "det går visst"

Så mycket har hänt de senaste åren så det skall bli spännande att se allt vad som händer år 2013. Den som lever får se.

Vad hände med fåren?

De som följt bloggen en tid, vet att det varit ett fårelände utan like här på Flemmingsbacken. Ja, eller egentligen vet ni väl inte allt, för jag har inte orkat skriva ...

Det började i våras när Jenk meddelade att han var trött på rollen som fårbonde. Det gav ganska lite tyckte han och tog desto mer. Jag fick en liten kris för jag hade börjat förlika mig med identiteten som småskalig fårfarmare. Doften av får och hö när jag kalla morgnar tassar ut till fårhuset. De lena öronen, de irriterande bräkningarna. Men så kom sommaren och mitt försvar bröts ner bit för bit. Först trampades en liten lammunge ihjäl av sin mamma, sedan fick jag skiljas från min älsklingsbagge Bjarne, så blev det tvångsamning av Greta i tre månader, så fick Britta utslag i ansiktet och skulle smörjas, smörjas och smörjas för att till sist avlivas. Samma dag som hon avlivades fick vi se att ett av lammen hade fått samma utslag. Grannen rådfrågade en expert på fårsjukdomar (eftersom deras lamm även drabbats) och fick veta att de troligtvis ätit Johannesört (!). När vi tog hem dem och fortsatte smörja med tea-tree olja och ringblomssalva blev det bra.

Så försvann Greta. Efter ett dygn såg Jenk två små klövar och en liten svansstump som stack fram under en sten. Han drog fram ett medvetslöst får som vi trodde var bortom all räddning. Men efter att ha sprutat in vatten i munnen på henne piggnade hon till. Ingen vet hur hon sluppit dit och det var ren tur att hon hittades.

Åh, vad jag våndats. Åh, vad många klumpar i magen fåren har orsakat mig denna sommar. Gör vi rätt? Mår de bra? En massa energi har jag satt på fåren. Ja, det har tidvis känts väldigt, väldigt tungt. Så mot slutet av sommaren kunde jag inte vänta tills sommaren var över och slaktaren skulle göra entré. Och nu är det tyst och stilla i fårhuset.

Den fina, fina baggen Bjarne han fick ett nytt hem. Jag känner stor tacksamhet över att det löstes så bra. Faktiskt här via bloggen : )  Vi slaktade två tackor och ett bässlamm. De båda lammtjejerna hade vi inte hjärta att slakta. När äppelträden fått sina vintergaller och allt ur trädgårdslandet hade skördats då tog vi upp grinden till fårhagen och så fick de fritt ströva omkring hemma hos oss. Vi hörde oss runt om någon billigt ville köpa två små tjejer (ja, lammen då, inte våra egna) och nästan direkt fick vi napp. Så nu tillbringar de vintern några kilometer härifrån. Nästa sommar skall de få en egen ö att beta av. Även det känns jättebra. Och vi har FF. FÅRFRITT!

Trodde inte jag skulle säga att det är skönt, men skönt det är precis vad det är. Allt har sin tid ...

Rävflickor och fårpojkar

En ulv i fårakläder

Förra lördagen visade vi upp våra köttkaniner på Älvtoget. Besökarna var av varierande sort och det hade vi nog väntat oss också. En del gullade och klappade och stirrade med fasa på oss när de insåg att vi faktiskt på allvar funderade på att äta upp dem. En del tyckte inte det var något konstigt alls med det och berättade om när de var små och åt kanin. Och så var det också ett fåtal som var genuint intresserade och ville veta allt vi visste om kaninfarmning.

Plötsligt fick vi frågan -Har ni inte haft några problem med djurrättsaktivister? Va! Det har aldrig fallit oss in att flickor med gröna parkas och rastaflätor (en stereotyp förlåt) skulle smyga omkring i buskarna hemma hos oss. Två dagar senare när Jenk kom till kaninpojkarnas var dörren på glänt och Jenks stolthet Rex var försvunnen. Olof satt kvar. Visst, vi letade, men det var lönlöst. Samtidigt var tigerkatten Vivi oroväckande länge borta den morgonen ...

Men varför hade dörren stått öppen? Vi som alltid är så noga med att stänga efter oss. Det kunde väl inte vara möjligt att någon hade ... Trots att vi inte trodde det på allvar så gnagde tanken i oss lite ...  Några dagar senare när jag skulle mata de stora tanterna Lotta och Eivor stod båda dörrarna på glänt. Va! Förfärat tittade jag in i deras burar, men de var lyckligtvis kvar. Men vad är det som händer på vår gård?

Plötsligt gick det upp ett ljus. För visst var det så att jag hade mött lammpojkarna Frank och Rambo i dörröppningen (kaninburarna är en del av det forna fårhuset dit fåren ännu har tillträde)? Och när vi rekonstruerade fallet som i den bästa deckarfilm på tv insåg vi att om ett får står och kliar sig mot dörrarna ett flertal gånger så glider haken av. Så nu är det mysteriet löst.

Djurens befrielsefront har fått en ny innebörd.

Ps. Vår Rexhane var på besök hos Rexhonan Eivor dagen innan han gick en oväntad framtid till mötes. Har vi tur så fick han till det, men det är nog kanske att hoppas för mycket.

Förtröstan

För några år sedan skrev jag boken "Kvinnor och Kakor längs Kyro älv" där jag intervjuade gamla tanter kring deras liv och den livsvisdom de vill förmedla till oss yngre. När jag sedan för mig själv summerade mina möten och ett av mitt livs roligaste projekt kom jag fram till att alla tanter kände en stor förtröstan. I många fall en förtröstan på Gud eller på sin man, men i allmänhet en stor förtröstan på livet. En vetskap om att saker och ting ordnar sig.

Att tro på att saker och ting ordnar sig på bästa sätt är verkligen något jag försöker lära mig. Att sluta oroa mig. Att inte älta, tänka hur det skulle ha blivit om jag gjort si eller så, att gräma mig, att sätta allt ansvar för att mitt liv skall lyckas på mig själv. Jo, jag försöker. Det är inte lätt. Jag är till min natur en person som tycker om att känna kontroll och jag sätter en hemskt stor press på mig själv. Att det är jag som skall fixa mitt eget liv. För att jag kan. Och visst kan jag, men ibland orkar jag inte. Ibland vill jag bara ta paus och ändå känna att det blir nog bra det här.

För visst brukar saker och ting ordna sig. Så även denna gång. Efter att jag hade skrivit om min oro och vånda med bässen Bjarne här på bloggen hörde en läsare av sig. De behövde en bäss. Och jag kände att jag vågade lägga Bjarnes öde i hennes händer. Det kändes så rätt. Jag kände henne inte, men på samma gång kändes det nästan som att jag gjorde det. Så skönt. Vi hade även en annan köpare på Bjarne. En köpare som skulle ha betalt mer, men vi valde att sälja honom billigare och på så vis köpa oss lite samvetsro. Att inte behöva tänka om han får det bra. För det tror vi att han får.

Idag skall de hämta Bjarne. Han skall få en egen hage med några små bässlamm att ta hand om. Så småningom skall han få uppvakta deras tackor och göra sin del av överenskommelsen. Och så hoppas jag verkligen att han lever upp till mina löften om att han är världens snällaste bäss. Min fina, fina Bjarne, vad det kommer att bli tomt utan dig. På ett sätt känns det som fel beslut att sluta med får, för de passar så bra in här hos oss, åtminstone i teorin. Men samtidigt känns det rätt att ta en paus, i praktiken är vi rätt trötta på de tankar och bekymmer som vi har upplevt med våra får den senaste tiden. Och Bjarne får det bra ... än en gång har saker och ting fixat sig!

Orkar inte längre med denna känslostorm ...

Jag måste börja detta inlägg med en varning; det kommer att bli långt. I bästa terapeutisk anda kommer jag att skriva av mig min vånda över våra får.

Att ha får har gett (och ger) oss så många fina stunder. Jag älskar doften av fårhus när jag kommer in till fåren en vintermorgon. När en tacka har lammat är det ren och skär glädje vi känner över de små lammen och blicken i baggen Bjarnes ögon får mig att smälta. (Kolla här!)  Men denna vår/sommar har fåren även inneburit så mycket ledsamheter, så mycket allvarliga tankar, så mycket huvudbry, så mycket ansvar och så många suckar.

Låt mig ta ett färskt exempel. På midsommarafton kom Jenk inte längre inskuttandes som han tidigare gjort när vi fått lamm, utan lugnt och försiktigt kom han och berättade att det hade hänt en grej som han trodde var bra. Britta hade fött ett lamm ute i skogen. Jo, vi visste nog att det var något på gång (eller snarare anade) och tänkte denna gång verkligen låta naturen ha sin gilla gång. Och Britta och Bjarne nedkom med det lilla lammet Hilda. Britta skötte, slickade, bräkte och framför allt matade duktigt. Vi skulle verkligen inte ha orkat med en till "tvångsamning" eftersom vi ännu går över till hagen för att mata Greta tre gånger per dag. Kan vi verkligen lämna ut dem i skogen? Jo, det skall nog gå bra både fick vi höra och tänkte vi själva. Och det gick det ända tills igår. När jag gick på min Greta-runda hörde jag hur fåren sprang omkring och bräkte inne i skogen. När jag kom dit mötte mig en ängslig Britta -utan lamm! Vi sökte och sökte och sökte. I en timmes tid letade vi och barnen och precis när vi skulle ge upp hittade Jenk henne under en buske. Vid god vigör. Hon återförenades med sin mamma som pussade henne på nosen. Och så fick vi fundera på om vi skulle återföra henne till gamla hagen vid huset. Men att släpa fårskrället tillbaka hem (eller köra henne i skottkärra) var inget vi orkade med då och våra täta kontroller under kvällen visade att såväl mor som dotter höll ihop.

Själv var jag mentalt slut efter denna dag. Jag är nämligen en sådan som lätt tar på mig skulden över att jag kanske har gjort något fel och vill verkligen att alla skall ha det bra. Jag tror min fårdepression började med Estelles död och den rumba som vi upplevde då. En kväll märkte jag att mamma Monika hade en äcklig brun gegga i baken. Livmoderinflammation! tänkte jag och min puls rusade upp i 130. Jag ringde en bekant som har får. -Kolla om hon har feber! fick jag som svar. Och jag mätte för första gången i mitt liv feber i en fårrumpa. 39,2! In på nätet och kolla. Puh, en normal temperatur och Monika åt ju och var vid god vigör. Kunde det vara efterblödningar? Var tvungen att ringa en erfaren fårfarmare. -Äter hon, äter lammen, är de pigga? Jo, jo, jo. -Då är det ingen fara. Jag har 50 tackor ute i fårhuset och jag har ingen aning om hur de ser ut i baken, var hennes svar. Och det är väl det som är problemet, att med några få får så blir man så medveten och man bryr sig så mycket så det blir tungt. Åtminstone för mig.


Alla dessa beslut tar knäcken på mig. Igår såg jag att Bjarne kastade lystna blickar på Monika. Nej! Vi vill inte ha flera lamm nu! -Vi måste nog bygga en skild hage åt Bjarne, konstaterade Jenk. Men skall han då gå ensam där? Får han inte längre tillhöra flockan? Åh, vad synd om honom! Då blir han säkert ilsken och tvär. Och så funderar jag och känner efter och klumpen bara blir större och större i mitt bröst.

Jenk vill göra sig av med fåren. Han tycker att vi inte längre har någon direkt nytta av dem. Att de tar så mycket mer än de ger. I början betade de upp vår tomt, nu är det fixat och vi har ingen egen mark att ha dem på. Såväl vårar och höstar har vi varit tvungna att två gånger per dag slå färskt gräs åt dem och det tar både tid och ork. Och så skall det höbärgas eller köpas hö. Även det ett jobb. Men vi får ju kött! Jo, men det får vi också av våra kalkoner och våra kaniner och det kräver betydligt mindre jobb. Så Jenk vill absolut att vi skall ta en paus. Och eftersom det är han som gör grovjobbet med fåren tycker jag att det är han som får bestämma. Han ser det som att vi går vidare i våra tankar om självförsörjning. Att vi har hittat ett enklare sätt att klara oss. Jag ser det som ett nederlag. Att vi inte klarade av våra får. Att vi var för lata, för bekväma, för kallsinninga.

Och det kanske skulle vara enklare om det inte skulle vara för Bjarne. Bjarne, min ögonsten, mitt felsteg och mitt nuvarande problem. I höstas lånade vi bara Bjarne för att han skulle betäcka våra får. Det visade sig att vi inte kunde lämna tillbaka honom. Han var den finaste och snällaste "bäss" vi någonsin hade mött. Så vi köpte honom för en dyr peng. Han är nämligen ett riktigt fint lantrasavelsdjur. Vi kamoflerade vårt beslut med att han skulle få betäcka våra tackor i framtiden, men egentligen var nog för att vi ville ge honom ett gott liv här hos oss. Och nu blir det inte så. Vi har försökt lägga ut våra krokar för om någon vill köpa honom, men inte ett napp. För Bjarne är för fin för att slaktas. Bjarne måste få ett nytt, bra hem. Någon som är villig att betala för en fin, präktig bäss. Den snällaste i hela världen.

Och klumpen den växer i mitt bröst. Vi skall sluta med får.

Får på sommarbete

Igår släppte vi ut våra fårskallar på sommarbete. Vi har tillsammans med grannen stängt in en del av deras äng/skog och där släpper vi båda ut våra får. Här hemma har vi bara en liten hage som de har huserat i under två somrar, vilket har resulterat i att det nästan enbart växer nässlor i hagen : (

Först gick allt väldigt bra. Med en hink med havre och ett gammalt hundkoppel kring Monikas hals följde de med oss över stock och sten. Men så började kaoset. Precis när de skulle kliva över elstängslet som vi hade fällt ner, stannade de till och fick naturligtvis en elstöt. Och så hade vi plötsligt fem får som i galopperande fart var på väg hem igen. Åh, vad vi lockade och pockade. Vi hotade och vi tvingade. Vi grät (jag) och vi gnällde (barnen), men till sist var alla i hagen. Britta körde vi dit i en skottkärra, tyvärr var ingen i det läget längre på fotograferingshumör.

Får är sådana teaterapor; drar man dem i koppel så signar de bara ner och rullar med ögonen som om de teatrakaliskt ville visa världen att -Nu döööör jag! Lockar man dem med för mycket havre så blir de helt fnurriga och fradgan börjar hänga ur mungipan. De skuttar så att man tror de skall bryta benen av sig. -SISTA GÅNGEN!, utbrast vi alla. Ja, vi är faktisk fem före att sluta med får, men mer om det en annan gång.

Nu ber vi till högre makter att de skall stanna kvar i hagen. För att jaga dem runt byn är verkligen inget jag önskar mig.

Djurplågeri på Flemmingsbacken

Rätt åt dig Skitmonika! Rätt åt dig att du får stå där med fastspänd hals när du inte tar hand om ditt barn. Först trampade du sönder Estelle och efter det slutade du bry dig om Greta. Låter henne inte äta, föser våldsamt iväg henne, svarar inte när hon ängsligt bräker och undrar var du är ... Nej, du kan bra stå där och tänka genom ditt uppförande.

Innan ni anmäler oss till djurens vänner måste jag få inflika att Monika är uppbunden för att Greta skall kunna äta av henne och för att hon inte skall kunna fösa iväg henne. De skall liksom "bonda". Hon kan lägga sig ner, hon kan äta och hon kan dricka. Vi släpper även lös henne till natten och korta stunder under dagen.

Man får en hel del lustiga tips när folk får ta del av ens bekymmer. I går fick jag höra om en man som förr i världen brukade supa sina grisar fulla. Suggor har ju ibland den småbesvärliga egenheten att bita ihjäl sina kultingar. För att avhjälpa detta brukade han ge dem brännvin, så att de blev fulla och sov ruset av sig. När de vaknade med världens krabbis var de hur kärleksfulla som helst. Nu är ju får inte lika sugna på sorten som grisar om vi säger så. Kan inte förstå hur jag skulle få i Monika en droppe sprit och vad skulle hända med modersmjölken? Och vem skulle ge lammen mat medan hon sov ruset av sig? Ja, det märks att det var en man som tänkt ut den lösningen :)

Men det är sorgligt att se att Greta inte får vara med. Igår släppte vi ut dem i hagen och där sprang hon ängsligt och ropade efter de andra. Men ingen svarade ... Fårskallar och fårlortar är de hela bunten!