Stora rökaredagen

Idag är det dags att röka vårt kött inför julen. Vädret ger oss inte direkt någon julstämning. Regn och rusk. Rökdoften lyckas inte sprida sig över backen. Tidigare år har vi rökt fårfioler och julskinka + en liten kalkonfilé som blev helt ok. I år har vi sparat en hel kalkon till årets stora rökaredag. Det är de enda vi röker i år. Men blir den bra så har vi å andra sidan rökt kalkon så det räcker och blir över. 

Kalkonen har vi låtit ligga 2 ½ dag i saltlag. Det är alltid så knepigt det här med saltningen tycker vi. Att få den perfekta sältan. Något år har vi sprutat in salt i köttet. Det är lika svårt. Resultatet har blivit ganska ojämnt. 

Kalkonen har vi sedan gnidit in med honung och svartpeppar. Och röken? Ja, den består av enris. Vi tycker själva att det är bäddat för succé. Återkommer efter smakprovet. 

Årets kalkonslakt

I söndags slaktade vi våra tio kalkoner. Det var liksom dags. Varför en speciell dag utses till slaktdag vet jag inte riktigt vad det beror på. Kanske vi helt enkelt får nog. Vi tröttnar på kalkonskit i glasverandan. Kalkoner som står tre meter ifrån och stirrar så fort vi gör något. Kalkoner som nyfiket hackar sönder varje litet äpple som behagar falla ur trädet. Kalkoner som står och hoppar en meter rakt upp i luften för att nå upp till prydnadsäpplena på träden. Kalkonen som plötsligt får för sig att sitta på motorhuven till vår bil? Kanske det helt enkelt är så att vi känner att det börjar bli dags.

Provisoriskt slakthus blev helt enkelt vårt växthus. Varför? Jo äldsta dottern hade övernattningsgäster och bad så vackert om att vi INTE skulle slakta kalkonerna så att det var det första hennes kompisar fick syn på när de tittade ut genom fönstret på morgonen. Det är väl en begäran som kan förstås ...

Kalkonerna stängdes in i sitt kalkonhus och en efter en hämtades de till slakt. Som de flesta fåglar håller de sig lugna när deras huvud täcks för. Eller så är de stela av skräck. Vad vet jag egentligen.

Tjopp, tjopp. Huvudet bort. Det gäller att vara träffsäker. Om inte minst för djurens skull. Sedan skall djuren hållas fast medan de avblodas. En kalkon sprätter ganska mycket och det är ganska tungt. Och ni som tycker att det här ser hemskt ut kan ju tänka på allt kött som äts någon gång har levat och på ett eller annat sätt har avlivats. Det finns flera sätt att avliva på. Vet du hur ditt kött har dött?

Så ner i en tunna med varmt vatten. Här ligger kalkonen några minuter. 

Nu kommer det tyngsta (åtminstone mest fysiskt) momentet av slakten. Kalkonen skall plockas. Det är därför den läggs i varmt vatten. Då lossnar fjädrarna betydligt lättare. Vi tycker att köttet hålls mera hygieniskt när vi får bort alla fjädrar innan styckningen. Skall vi frysa en kalkon hel, t.ex. för att röka den sedan är det även bra att ha skinnet kvar. Visst kunde vi flå kalkonen, men vi tycker att köttet i så fall torkar onödigt mycket, medan kalkonen hänger och mörar till sig.

Varför det är tungt? Fingrarna och handlederna blir så väldigt trötta.

Så tas kalkonen ut för att sedan hänga några dagar innan den styckas. Våra kalkoner brukar hänga i uthuset inklädda i slaktpåsar. Det här för att inte flugor och andra äckligheter skall slippa på köttet.

-Det är svårt att vara riktigt glad på en slaktdag ...

Själv vet jag inte om det pirrar eller vänder sig i magen när jag ser Jenk nerblodad. Slakt är slakt. Naturligt eller inte. Nödvändig eller inte. Så länge vi äter kött känns det ändå bra att fixa det själv. Vi vet hur vårt kött har dött. 

C-vitaminiserat kött

Ser ni kalkonen längst fram? Det är inte blod hon har på näbben. Det är svartvinbär.

Vi får verkligen tänka till med kalkonfarmen till ett nytt år. Inte så att vi inte skulle ha kalkoner, men vi får nog vara lite mer restriktiva med var de får gå och inte. Som det är nu så får de gå helt fria på hela vår tomt, något som de minsann utnyttjar till fullo.

Därför har vi inte ett enda bär kvar på våra buskar. De har ätit upp vår havtornsbär, våra svartvinbär, våra aroniabär och våra krusbär. Nåja, de sistnämnda kan det faktiskt hända att det är mårdhunden som har ätit upp. Min morfar hade nämligen massor med bär på sina krusbärsbuskar och en morgon var de länsade. Han har inga kalkoner, men under buskarna hittade han mårdhundsskit. Sedan fick han höra att mårdhundar älskar krusbär. Vem hade trott det?

Så i höst får vi säkert extra gott kalkonkött. Med tillsatt C-vitamin och en svag smak av havtorn.

Årets prilliga kalkoner

Den här bilden är tagen genom rutan i vår verandadörr. Den visar tio stycken kalkoner som vill in. Årets kalkoner är så nyfikna så det är inte klokt. Direkt de ser oss kommer de flaxande och vill se vad vi håller på med. Deras mat finns i deras kalkonhus så det kan inte var det att de förknippar oss med mat utan de är tydligen av den mer sociala sorten.

-De skiter ner vår fotbollsplan, utbrast sonen förtvivlat för några dagar sedan. Svårigheterna var stora när barnens fotbollsövningar skulle äga rum. Kalkonerna stod nämligen en meter bakom dem och ville veta vad de höll på med. Så står de där och vrider på sina huvuden. Helt ljudlösa som små aliens. Och när Jenk för några dagar sedan tog honung låg de snällt uppradade i en ring bredvid honom och tittade på.

Och inte vill de längre sova i sitt hus. Nej, ute på staketet till gamla fårhuset skall de sova. Bångstyriga är de och näst intill omöjliga att få in i sitt eget hus. Det här kommer att sluta i elände. Tro mig. Räven, räven ...

Årets kalkoner har anlänt

Nu har vi hämtat årets kalkoner. Tio stycken blev det till antalet och trots att man kanske inte kan använda begreppet 'söta' om kalkoner är de väldigt mysiga.

Eftersom kaninerna (de som finns kvar eller inte är uthyrade) har flyttat till sina sommarburar är kaninhuset tomt och fungerar som kalkonhus. De första dagarna hölls kalkonerna instängda för att få känslan av var de bor, men efter några dagar fick de gå ut i den mindre inhägnade hagen. När de vuxit till sig lite släpps de helt fria. Då stängs de in bara till natten.

Jag håller på och dresserar dem. Det går riktigt bra. På kvällen tar jag en speciell pinne som jag håller i handen, säger 'To-to-to-to' och så går kalkonerna självmant in i huset. Det har lyckats flera gånger i rad nu och det ser ganska häftigt ut.

Kalkonerna kommer att bo hos oss fram till senhösten när de hoppar ner i frysboxen.

Tillbakablick 2012

Vad allt hände år 2012? Det var ganska mycket det. På självhushållningsfronten hände bland annat det här:

Jag lär mig att baka surdegsbröd. Äntligen! Mycket tack vare grannes gamla hushållsassistent. Julen 2012 är även julen när jag för första gången lyckas med att baka släktens jullimpor så att de ser ut som jullimpor. 2012 var således en baksuccé!

På bifronten får 2012 verkligen gå till historien som svärmeriernas sommar. Grannens bin svärmade fyra gånger (om jag inte minns helt fel) och vi hjälpte till att fånga dem så gott vi kunde. Våra egna bin var mera väluppfostrade. Precis som egna barn och andras ungar : )

Året 2012 var även året när Jenk beslöt sig för att sluta med sitt "vanliga jobb" och börja tänka ut vad han egentligen ville jobba med. Efter en stunds funderande kom han fram till att han skall bli yrkesbiodlare. Bra så. I slutet av året köpte vi in fler bisamhällen och är för tillfället uppe i 12 samhällen. Vi ser med spänning fram emot nästa sommar! Vill ni köpa småskalig honung vet ni var vi finns!

Jenk tyckte det lät väldigt spännande att odla sin egen matsvamp och beslöt sig för att testa. Ostronskivlingar odlades i svarta sopsäckar med ekologisk halm av råg. Oj vad spännande det var att se hur de växte. Tyvärr tyckte vi inte riktigt om konsistensen på svamparna så det blir nog ingen till gång tror jag.

Jenk beslöt sig (trots en misstänksam fru och väldigt motsträviga barn) för att skaffa kaninfarm. Köttkaniner av raserna Rex och Fransk vädur skaffades. Några åt katten upp. Naturen gjorde sitt och kaninerna blev fler och fler. Vid årets slut fanns fyra vuxna kaniner och 18 ungar. Nu växer de till sig. Vi försöker att inte tänka så mycket på vad som händer sen.

Vår äppellund tog sin form. Både med hjälp av egenympade träd och inköpta äppelträd.

Lammåret 2012 var inget muntert år. Våra tackor Monika och Britta födde 3+1 lamm. Det pyttelilla lammet Estelle blev snabbt allas ögonsten men dog en tragisk död. Greta fick ingen mat av sin mamma så det fick lov att bli tvångsamning. Under sommaren blev Britta sjuk och fick avlivas. Greta fastnade under en sten. Kärleken Bjarne såldes. Ja, usch! Efter allt elände och alla våndor och efter att kalkonerna gjort entre på vår gård beslöt vi oss för att sluta med fårerierna.

Vår bok "Lev mer på mindre" kom ju ut! Tam-ta-tam! Welches gluck! Och i dess kölvatten började roliga saker hända. Så många fina recensioner, så många roliga reportage, så många nya bekantskaper, så många nya bloggvänner -ja min blogg startade ju också 2012- tv-program, reportage i utländska (ja Sverige är ju utlandet för mig) tidningar och mycket annat skoj.

Vi fixade så att vi kunde börja dra upp egna plantor. Det här gjorde att vi enkelt och billigt fick massor av tomat-, gurk- och majsplantor. En del sålde vi och så var fröna betalade : )

2012 blev året när våra första kycklingar föddes. Tyvärr fick vi endast fem kycklingar och av dem visade sig fyra vara tuppar. Bättre lycka/tupp nästa gång. Året 2012 var även året när det blev tuppfight på gården och Guldberts öde var i fara. Efter ett familjeråd bestämde vi oss dock för att låta Guldbert övervinna sin fiende.

Och så märkte vi att våra hönor hade fotkvalster och behandlade det.

Och så hade vi ju inspirationskvällen "Hönseri för nybörjare". På två kvällar var det hela 35 personer som kom till oss och praktiskt fick ta del av hur man enkelt börjar med höns. Alla rymdes inte med och nya kurser är inplanerade till våren 2013. Håll utkik om du är intresserad!



Vi skaffade kalkoner. De första tre fick Jenk i födelsedagspresent. Efter den kullen köpte vi ytterligare sju stycken. En tog räven, men nio kalkoner slaktades. Vilket fint och gott kött! Vi bestämde oss för att kalkoner skulle bli ett stående inslag hos oss varje sommar.

Åh ni kan inte tro hur länge det har tagit för mig att göra det här inlägget. Puh! Men vad roligt det är att se vad mycket som har hänt. Och det här är ju långt ifrån allt, men kanske de största nya bitarna. Det allra största för oss som familj är väl nog ändå att Jenk har slutat "jobba". Eller snarare slutat för att kunna tänka ut hur han vill gå vidare. För mig blev framför allt hösten 2012 den perfekta jobbhösten. En känsla av att ha kommit till den punkt när jag långt jobbar med det jag vill, i den utsträckning jag vill. Dessutom har jag övervunnit farhågorna med "det här går inte" och märkt att "det går visst"

Så mycket har hänt de senaste åren så det skall bli spännande att se allt vad som händer år 2013. Den som lever får se.

Visst kan kalkoner flyga ...

Det roligaste jag vet är att se djur som inte haft möjlighet att från födseln "odla" sina naturliga instinkter börja uppföra sig naturligt igen. Till exempel att ta en kalkon som hela sitt liv har levt inomhus, tätt, tätt tillsammans med tusentals andra kalkoner och låta den uppleva äkta natur. Att se hur den plötsligt börjar sova på en sittpinne eller känna för att flaxa upp på taknocken för att ta sig en titt på världen. Då blir man glad i hjärtat.

Nya kalkoner

För några veckor sedan köpte vi sju stycken nya kalkoner. Kalkonkött kommer att bli en stor del av det kött som vi äter i vinter. Vi har nu testätit köttet och tycker att det är gott och kalkoner är också väldigt enkla djur att hushålla med, trots att vi var lite tveksamma i början. De har en stor utebur som de vandrar omkring i, men mest av allt tycker de om att ligga tillsammans och betrakta livet. Konstigt nog är de nästan enklare nu när vi har en större flock (tidigare i våras hade vi tre stycken, men de är slaktade nu). Dessutom tycker vi att det blir väldigt billigt kött. En sexveckors kalkon kostar 7,50 euro och så behövs det kalkonfoder och säd.  När kalkonen är slaktfärdig ( vid 14-16 veckor) får man mellan tre till sju kilo kött beroende på storlek och kön. Så ett vettigt inslag i vår självförsörjningsiver utgör kalkonerna just nu.

Motgångar

Jenk kom precis in och berättade att han är så sjuk i kroppen. För att avreagera sig hade han grävt upp ett nytt trädgårdsland så jorden flugit nästan ända till grannen denna arla morgonstund. Orsaken var att troligen en räv ätit upp vår ena kalkon. Det är nu man förbannar sig själv för att de har varit ute nattetid, men en kalkon hatar att lyftas och en kalkon går inte in själv och vi ville ju ge dem möjligheten att få ströva fritt. Vi tänkte att en kalkon är ju så stor och vi har aldrig haft en räv tidigare på besök. Om det nu var en räv ... Man blir klokare av varje motgång. Det som gör saken ännu mera onödigt var att de skulle ha slaktats ikväll. Nu blir det bara en kalkontant att slakta och det är bäst vi gör det, för nu vet räven var det vankas mat om nätterna. Inte har han orkat släpa henne härifrån heller. Inte ens orkat äta upp henne. Och den andra kalkonen går och söker. Eländes elände.

Kalkonpromenader

Man kan tolka våra båda kalkondamers egensinniga utfärder på två sätt; 1) De söker efter sin tupp eller 2) De återupptäcker världen genom att färdas dit de själva vill färdas. Vi väljer den sistnämnda tolkningen. För oj vad våra kalkoner har blivit sociala. De vill gärna finnas där det är liv och rörelse. För några dagar sedan gick de resolut iväg för att hälsa på grannen som högg ved och igår bestämde de sig för att det var kalasdax. -Inget kalas utan kalkon, tänkte de och stegade in i huset för att förgylla vårt 7-årskalas.

Före vi tog kalkon läste vi i vår "nästintill-Bibel" Husdjur till Husbehov, att kalkoner inte är något för nybörjaren. Vi fick även höra av en kalkonerfaren man att kalkoner är lite korkade, att de lätt förirrar sig iväg och aldrig riktigt som hönorna får en känsla för var de bor. Det här är nog sant. Är vi inte ute på gården, kan de bra yra iväg dit vart näbben pekar. Det händer sig ganska ofta att vi får gå på kalkonjakt och kan då hitta dem långt ut på någon åker. När vi frågar dem vart de är på väg kommer de snällt hem igen. Men korkade? Nja ... jag tror att de bara njuter av livet.

Snart skall livet vara till ända. De lever enligt köttproduktionsmässiga mått mätt sedan länge på övertid. Nästa vecka tror vi det är dags. Så tills dess, låt dem leva som de vill, trots att de åt opp min enda sparris som stolt höjde sig ovan mark.

Herr Kalkons hädanfärd

Livet är ombytligt. En dag skriver man att herr Kalkon skall få tillbringa sommaren ute i fårhagen. Nästa dag besluter man sig för att göra hans jordeliv kort. Vår kalkontupp drev oss till vansinne. Lyssna här ...

Dagen vi släppte kalkontuppen lös var dagen då kalabaliken startade här på Flemmingsbacken. En kedjereaktion utan like. När lammen bräkte började kalkontuppen "båbbla", när kalkontuppen "båbblade" trodde stora tuppen att hans revir var hotat av den lilla oskyldiga Guldbert, vilket resulterade i att stora tuppen flög på lilla tuppen så att fjädrarna yrde och blodet sipprade. Guldbert flydde för sitt liv och hittades vanligtvis i skogen eller under någon buske. Ensam, inte en enda liten höna fick han ha som sällskap. Så höll det på i några dagar. Ingen trivdes på vår gård -inte vi i alla fall.

Kalkontuppen blev allt mer kalkon. När han spände upp sin kalkonskrud lät det som när man hissar ner bilen med domkraften och hans huvud bytte färg enligt hans humör. Först var det rött, för att efter en stund bli blått för att till sist (när han riktigt kom igång) bli blått med vita prickar ...

Så vi bestämde oss för att dräpa kalkonen (vilket spännande ord).

Vi gruvade (också ett bra ord) oss väldigt mycket, men var förstås tvungna att fixa det på något sätt. Vi fångade honom i en jutesäck för att kunna hantera den väldiga klimpen (han vägde 18 kg), drog ut hans huvud genom ett hål, bedövade honom och nackade herr Kalkon. De av er som inte läst min bok, kanske nu tror att det här är enkelt för oss. Det är det inte. Jag hade som uppgift att hålla halsen rak. Jenk svingade yxan. Jag blundade och Jenk utstötte manliga, djuriska ljud. Som kvinna skulle jag nästan vilja påstå att de lät som sorgsna läten, medan en man säkert skulle tolka dem som manliga urvrål.

Vi hade först tänkt plocka kalkonen, ni vet lämna skinnet kvar som på en knaprig ugnsstekt broiler. Därav kalkonens bad i badbunken (tänk att man för några år sedan badade små knubbiga bejbisar där ...). Men eftersom vi är lite nybörjare både med tillredning och matlagning bestämde vi
oss för att det kändes lite för riskabelt och tog det säkra före det osäkra och flådde den istället.

Nu är kalkonen styckad och ligger i frysen. Det blev 6,5 kg kött av bästa kvalitet. Vi konstaterade att det räcker till 11 veckor för oss om vi äter kalkon en gång i veckan. Och så har vi ju två kalkoner kvar ... Vi funderar på att försöka få tag i ännu en kull för i sommar. Då skulle vi ha finfint kött för hela året.

Kosläpp och kalkonsläpp

Jag har alltid drömt om att se kor, yra av lycka, släppas ut på vårbete. Men jag har aldrig fått chansen. Därför blev jag till mig av glädje när jag fick veta att en gård en bit härifrån för första gången ordnade kosläpp! Dit skulle jag!

Hela familjen släpades med och jag hade varnat barnen att det kan hända att mamma börjar gråta när hon ser de glädjesprittiga korna, eftersom det var något hon hade längtat efter så länge. Vilken besvikelse! Vädret var kallt, korna var tröga och några glädjeskutt och lycklighetsbröl var det verkligen inte tal om. Barnen kunde verkligen inte förstå vad det där var att hetsa upp sig över. Istället ojade de sig mest över de tunga, juvrarna som hängde och slängde när de gick. Tänk att de drack mjölken som varit där inne! Vilka barn man har!

När vi kom hem ordnade vi vårt eget släpp -ett kalkonsläpp. Kalkonerna bars en och en ut i fårhagen där de glatt kluckande fick gå omkring och äta nässlor och gräs. De lade sig ner i solen och bara njöt. De hälsade på fåren, frotterade sig med hönorna och släppte ifrån sig små lustiga, glada ljud. Mamma Maria blev glad i själen igen.

Nu håller vi på och bygger en liten sommarvilla åt kalkonerna, eftersom det är lite krångligt och framför allt tungt att lyfta dem i och ur fårhagen. Deras vänner är för länge sedan slaktade, men inte kan man väl slakta dem när de har den bästa tiden framför sig? Sommaren!