Läsarfråga: Landsbygden efter Covid-19?

För en tid sedan efterlyste jag läsarfrågor till bloggen. Ibland får jag lite idétorka kring vad skall skriva om och då kan det vara rätt skönt att ha en frågebank att beta av. Du kan ställa din fråga till mig på Lev mer på mindres FB-sida, antingen som kommentar eller som PM eller så skickar du mejl till mig. Adressen hittar du till höger här i bloggen.

Linn ställde följande läsarfråga eller -önskemål:
Jag vill höra hur/om du tror landsbygden påverkas av Corona. Tror du att landsbygden får ett pikulitet lyft nu eller är det att önska för mycket.
Linn har själv bloggat om ämnet här. 

Intressant fråga och onekligen rätt svår. Jag har nu klurat en stund och svarar så här:

Vi som bor på landet kommer att lyfta oss själva. Många av oss är redan nu onekligen väldigt stolta över att vara lanttisar och känner oss väldigt privilegierade. Nu tror jag den känslan förstärks. I början av krisen sade jag nästan varje dag eller hörde någon säga till mig att "nog är det tur vi bor på landet". För krisen och dess begränsningar har för mig aldrig känts tunga eller skrämmande. Ge mig karantän! Jag har en stor gård som jag kan röra mig fritt på! Ha, ha jag springer in i skogen och ingen kan hitta mig. Jag löper som en hind över fälten! Klättra på väggarna? Nå nej, jag går ut och donar på gården. Att ha en gård är som att ha en privat terapimottagning och ett nöjesfält all-in-one.

Summa summarum: Vi som bor på landet blir mer tacksamma över vad vi har och jag tror att många andra längtar efter vår vardag och vår frihetskänsla. Fler vill måhända flytta ut på landet? 

Den här våren känner jag att intresset för att odla och fixa sin egen mat har varit större än på länge. Jag har fått många praktiska frågor om det ena och det andra. Ibland av personer som jag blir glatt förvånade över att de hittat detta nya intresse för odling och matproduktion. Så tror jag det är när det känns som vi är mitt i en kris. Vi vill känna kontroll och fast vi inte överlever på att odla egen sallad är det en grundläggande känsla av att kunna göra något. Att livet fortsätter, att vi ser något som spirar. Förutom det ökade odlingsintresset så har även lokal matproduktion lyfts upp på ett helt annat sätt. Bönderna får en ny status och eftersom bönderna bor på landet så får även landet här ett litet skimmer av handlingskraft och överlevnadskraft. Det är här allt växer -Corona eller ej. Och det ligger en stor trygghet i att kunna odla och fixa sin egen mat. För mig och min familj ger det en stor känsla av trygghet.

Summa summarum: Landet får en ny status i och med att dess betydelse för att staden skall klara sig blir tydligare. Folk vill lära sig att klara sig mer och mer själva. Det är enklare på landet. 

Det som vi på landet ofta glömmer bort är att njuta av det vi har. Skogen, luften, djuren, vattnet ... kort och gott alla naturupplevelser. Naturen är något som fått en boom under Covid-19. Det finns inte så mycket annat att göra än att vandra i naturen. Många upptäcker dess njutning och läkande kraft och det här är något som jag tror kommer att fortsätta. Mycket på grund av att vi inte längre kommer att resa på samma sätt -åtminstone inte på en tid. För mig tror jag naturen runt knuten lindrar känslan av kris. Det mesta jag ser runtomkring mig fortsätter som vanligt. Blommorna kommer fram i rabatten, fåglarna sjunger, svanarna häckar på samma ställe, maskarna kryper i jorden ...

Summa summarum: Många upplever skönheten och lugnet i naturen. De har mer eller mindre TVINGATS in i naturen och märkt att de trivs där. Landsbygden är natur. Turismen i vårt land kommer att öka -åtminstone för en tid. Naturen får ett större värde som spiller över på landsbygden. Förståelsen för att vi VILL bo här kanske blir större. 

Ja, får landsbygden ett pikulitet lyft? Ja, ett pikulitet lyft tror jag nog vi hittar. Dels hos oss själva, vi som bor här i tacksamhet och ökad insikt i vad vi har. Dels i förståelsen vilken betydelse landsbygden och dess produkter spelar i samhället. Dels i njutningen i naturen som landsbygden levererar. Kanske nyfikenheten för att bo på landet ökar? Sedan att jag tror att vi får större möjligheter att jobba mer på distans ökar även intresset för att bo en bit utanför stadskärnan.

Så Linn, jag tror du vågar hoppas på att det blir så. Covid-19 tror jag inte får fler att känna att de vill in till stan, men motsatsen kan bra vara sann.

hälsningar

Maria

Kuck påmme på tv

Jag vill så här försynt berätta att jag är med i ett avsnitt av dokumentärer "Klimatparadoxen" som man kan se på Yle Arenan. Den är faktiskt väldigt sevärd och tar som avstamp i att besvara frågan Hur blir vi mer klimatsmarta? Hur kommer det sig att vi ofta har svårt att få en förändring till stånd, fast vi vet att vi borde bli mer klimatsmarta? 

Avsnitten är bara ca 10 minuter långa så de belastar inte ert övriga sociala liv. Och för er som inte förstod rubriken så kan den översättas med "Se på mig på tv". 

Inled mig icke i frestelse

Hit längtar jag igen och igen och igen. 

För många år sedan minns jag att jag i en intervju kring självhushållning fick frågan om det känns som jag gjort stora uppoffringar. Jag minns att jag svarade att så länge jag får resa så går det ingen nöd på mig. Att resa utomlands, att se nya saker, att simma i varmt vatten, att vara på äventyr, ja det är vad som oftast kommer till mig när jag tänker på vad jag drömmer om.

Därför måste jag ärligen säga att det är en väldigt stor sorg för mig att jag framöver har valt att flyga väldigt, väldigt sällan. Det tar faktiskt lite ont när jag tänker på det och jag kan ibland känna en så stor längtan efter ett varmt hav. Det är där, simmandes i det varma havet, som jag oftast känner mig mest fri och lycklig.

Visst kan man resa på annat sätt -t.ex. med tåg, men det tar så himla lång tid att ta sig från där jag bor till ett varmt hav med tåg. Och visst kan man resa i sitt eget land, eller i grannländerna. Det är precis det jag har intalat mig själv. För många av mina kortare resor med familjen har naturligtvis även skänkt mig en stor glädje. Men sorgen finns ändå där.

Och vet du, det som för mig gör det så svårt är att under alla lov se alla som lägger upp bilder från sina semesterresor till varma länder och spännande utflyktsmål. Missförstå mig inte, jag unnar dig allt gott på samma gång som jag vill att vi generellt slutar flyga. Men varför känner vi så starkt att vi vill visa upp våra resor för andra? Jag har också gjort det så det här inlägget är verkligen inget försök att framstå som en bättre person, men det är onekligen rätt intressant att tänka efter varför vi gör det.

I november flög jag. Det var väldigt länge sedan vi hade gjort något hela familjen tillsammans, eftersom barnen nuförtiden jobbar och studerar. Äldsta dottern har flyttat för länge sen och sonen är snart på väg. Vi kände att vi kanske ville göra en sista resa tillsammans (oj det låter lite dramatiskt, må jag säga), så vi flög till London. Det här är det nästan ingen som vet om. Jag valde att inte sätta upp bilder på de sociala medierna. Varför? Först tänkte jag att det var för att jag hade flygskam. Och visst kanske det hade ett finger med i spelet, men jag kom även fram till att jag inte ville skapa drömmen och tanken om att resa hos någon annan. Det skulle ju liksom bli en negativ "ringarna på vattnet". Dels flyger jag och dels får jag någon annan att få tanken eller känslan av att jag vill också. Plus att jag insåg att jag tidigare satt upp bilder av mina resor för att hos andra skapa en bild av mig själv som en resande människa på äventyr. Varför har jag gjort det? Varför har det varit så viktigt för mig att visa upp mig genom mina resor? Faller något bort om ingen vet att jag gjort en resa?

Vart vill jag egentligen komma? Ja, det är svårt att förklara. Ur ett personligt perspektiv skulle jag inte ständigt vilja påminnas över det jag valt bort. För fast jag på sportlovet sitter i Helsingfors känner jag mig plötsligt nedstämd när jag ser alla sandstränder i Thailand. Jag får lätt känslan av att alla mina vänner är där. Att det är det normala. Så please, fundera på om det är möjligt att göra en anonym semesterresa ifall du väljer att flyga och simma i varma hav : ) Jag skulle ha så mycket större möjligheter att känna mig nöjd och växa in i mitt val om jag möttes av andra bilder i mitt flöde.

För jag tror att jag kommer att leva med min sorg. Det är så många här i världen som lever med sorg över att livet inte blev som de hade tänkt. Att de inte kan få det som de vill ha, där det som de vill ha är betydligt mer basala behov än ett varmt hav. Och vem är jag att bestämma att mina önskningar bör uppfyllas när de dessutom tär på miljön? Om mina önskningar uppfylls (jag flyger iväg med en jetmotor där bak) försämras ofta villkoren för de vars önskningar är betydligt mer värdefulla än mina (t.ex. kunna bo kvar, kunna äta sig mätta eller dricka när törsten faller på).

Ändå vill jag inte att någon pillar på  sårskorpan som med jämna mellanrum lyckas växa över sorgehålet.

Jag poddar i ekofasta-podden!

Jag utgår från att ni alla vet att fastan har börjat och att ni är så där småhungriga och har ett allmänt begär i blicken efter det ni är återhållsamma från under den period som fastan håller på. Om inte, så kan jag meddela att fastan inleddes redan förra onsdagen (hå hå som tiden går) och håller på ända till 11.4 (friska tag, än hinner du).

Om du mot förmodan inte har något du tänker avstå från under din fasta, kan du ju ta en fasta där du lägger till saker istället, t.ex. nya kunskaper och insikter. Samtidigt som du unnar dig tiden att tänka efter vad du tycker och känna efter hur det känns inne i din kropp gällande de nya tankarna du utsätts för.

Så här egenkärt kan jag tipsa om att jag har fått äran att vara med i ett helt avsnitt av podden Ekofasta som är ett samarbete mellan kyrkan, missionsförbundet och Martha. Rubriken för mitt avsnitt har jag inte hittat på själv, men det passar mig utmärkt "Dåligt samvete och klimatångest". Tjohoo, vad livat!

Vill du lyssna hittar du mig här. 

Vill du komma direkt till Ekofasta-poddens hemsida och kan läsa mer om innehåll och olika poddar kan du gå hit.

Ps. Under denna vecka har jag även fått glädjen att idka "instagram story takeover" på Evangeliska lutherska kyrkan i Finlands IG-konto. Känns lite som "once in a lifetime ..."

Mina tankar kring vårt boende

En person som jag tycker väldigt mycket om att lyssna på är Farbror Fri (a.k.a Oskar Lindberg). Kanske för att det mesta som han säger är sådana saker som jag också redan tänkt, ha ha. Han liksom bekräftar mitt sätt att leva. Skämt åsido, han har en förmåga att uttrycka sig väldigt inspirerande, informativt och vältaligt. Hans medverkan i Framgångspodden är jättebra, men orkar du inte lyssna i 1 ½ h så hittar du en kort snutt på någon minut här. 

En sak som jag reflekterade över var hans tips om att låta saker ta tid. Som exempel använder han när de flyttade in i sitt hus och valde att bo rätt länge innan de renoverade huset. På så vis kunde de känna efter vad de behövde, vilket i sin tur gjorde att de inte gjorde saker som de sedan behövde ändra på.

Så gjorde vi också när vi köpte vårt hus, men kanske av en annan orsak. Vi ville inte dra på oss så stora lån. Och det här är nog kanske utan tvekan det som idag påverkar våra liv allra mest positivt
-Att vi inte har några lån. Har man inga räntor och amorteringar blir livet plötsligt så mycket mer flexibelt. Jag är så oerhört glad för att vi gjorde som vi gjorde, då för 23 år sedan.

Vi var båda utexaminerade från skolan och hade hittat vårt drömhus, en röd bondstuga från 1838. Stugan låg på en återvuxen tomt som var 1 ha och på gården fanns även ett uthus med en fallfärdig ladugårdslänga. Men vi såg läget, tystnaden, de blåa tapeterna och den vildvuxna ängen bakom huset. Vi slog till direkt. Huset var rätt billigt och visst såg det lite skamfilat ut, men det gick att bo i det helt bra om än det inte var med alla bekvämligheter.

Så vi flyttade in med våra tre hundar. Vi renoverade ett rum i taget. Ibland tog vi paus och förnyade fasaden, målade, byggde roskistak eller vad som behövdes. Ladugården rev vi. Och så kom första barnet och så kom andra barnet. Vi eldade i våra kakelugnar och vi sov alla fyra personer (och tre hundar) i samma sovrum. Därtill hade vi ett vardagsrum, ett pyttelitet badrum och ett kök. Det var först när tredje barnet kom och de äldre barnen var 4 och 5 år som vi renoverade vår vindsvåning. Då fick de äldre barnen ett gemensamt rum, medan yngsta i många år bodde med oss. Sedan har de fått egna rum vartefter de blivit äldre.

Idag har vi en prunkande, stor trädgård, med bärbuskar, fruktträd, blommor, odlingar, växthus ... men det har inte alltid varit så. Nej, när vi flyttade hit växte det tistlar och nässlor nästan överallt. Våra barn har som små aldrig sprungit barfota på gräsmattan : ) Än idag håller vi på och fixar med vår tomt. Vissa delar tas fram, andra delar tillåts växa igen ...

Det har inte gått någon nöd på oss. Vi har varit (och är) en väldigt lycklig familj. Men vi har inte haft bråttom att renovera. Det som vi däremot har haft bråttom med är att betala bort vårt huslån. Min farfar lärde mig att lån skall man alltid göra sig av med så fort man bara kan. Nu har vi varit lånefria i kanske tio år och det är som sagt främst för att vi nöjde oss med rätt enkelt i början, renoverade i den takt vi hade råd och inte såg det som en självklarhet att man skall ha lån.

Ibland träffar jag på någon som vill leva enklare, men inte kan gå ner i arbetstid för att de har så stora lån på huset. Man kan alltid flytta. Och ibland träffar jag på någon som tycker det är dumt att inte ha lån när ränteläget är så förmånligt. Men med lån är du alltid bunden till någon annan. Då är du alltid beroende av ett jobb och att jobba mer på ett helt annat sätt.

Och plötsligt hittade jag på bloggen ett inlägg jag år 2014 skrev om kärleken jag känner till vårt hus.

En Emoji i havet

Detta bildexempel finns med endast i
folkdanande syfte

Klimatförändringen har fått många att granska sina levnadsvanor. Många har kanske ätit kött mer sällan, börjat använda kollektivtrafik oftare eller låtit bli att göra en viss flygresa till utlandet. Men hur många har insett att det gäller att låta bli att se på kattvideor mer än nödvändigt?

Så börjar en artikel från Yle som i våras delades bland mina FB-vänner. Hela artikeln kan du läsa här. Fast för att spara el kanske du inte borde göra det ...


Enligt olika bedömningar så ger IT-branschen för tillfället enligt artikeln upphov till 3-4 % av hela världens koldioxidutsläpp, när flygtrafiken står för cirka 2 %. När du klickar igång en video i din mobil, surfar på sociala medier, gör en Google-sökning eller skickar e-post så aktiveras ett datacenter någonstans i världen. De här centren förbrukar massvis med el och det går också åt energi för att kyla dem.

I samband med att artikeln diskuterades i mitt FB-flöde undrade en vän i sin kommentar hur mycket energi det månne går åt till alla "tummen upp" som skickas runt världen i tid och otid. Jag har lämnat att tänka på den här kommentaren och driver numera min familj till vansinne. För jag tycker faktiskt att vi borde minska på alla "onödiga" emojis och ord. Mina barn tycker det här är som en droppe i havet och kanske är det så. Men samtidigt tror jag att allt det lilla "oväsenliga" som alla gör de facto blir enormt när man lägger ihop det.

1) Jag har meddelat min familj och mina vänner att jag inte vill att de på mina meddelande på Whats app svarar med ett ok eller tummen upp. Visst behövs det ibland, men i 80 % av fallen funkar det helt bra utan. Man behöver inte ha sista ordet genom en emoji.

2) Jag är inte imbecill och lämnar att oförstående stirra på deras meddelande om det innehåller ett stavfel. Skriver man "Det skal jag göra" behöver man inte skicka ett skicka ett nytt meddelande med *skall

3) Om jag får meddelandet "Kom ihåg att köpa kattmat 💓" betyder det inte att jag a) glömmer om jag inte svarar med "Ja" eller b) är en oromantisk kärring om jag inte skickar ett 💓 tillbaka.

Ja, ni förstår vad jag menar ... Det är så mycket jag syndar med på nätet. Mitt virtuella klimatavtryck är säkert enormt, så därför tänker jag pissa i havet och klaga på all onödig användning av emojis och onödiga meddelanden. Eller så har jag helt enkelt bara blivit medelålders ...

Farmor, kineserna och klimatet

Farmor och jag på den tiden när
man satte likhetstecken mellan frisk
och trind. 

Vid julbordet överraskade min far mig med att plötsligt säga -Den här klimatförändringen är nog på riktigt ...
Tidigare har han skojat bort det typ med att -Jag har läst i Illustrerad vetenskap att kanske en ny istid är på kommande och då vet man ju inte om en uppvärmning av jorden kan motverka denna istid ... Det var julafton och vi började prata om annat än överhängande klimatkatastrofer, men några dagar senare när jag hälsade på frågade jag försynt om han efter att han konstaterat det tänkt sig att han kanske skulle ändra på hur han lever. Och så gav han mig det svaret som jag är så innerligt trött på
-Vad spelar de för roll vad jag gör när vi har alla kineser som lever som de gör?

För det första är det inte schysst att skylla på kineserna och deras påstådda klimatavtryck. De är betydligt fler än vi och om vi delar ut Kinas koldioxidutsläpp på antalet kineser kontra Finlands koldioxidutsläpp på antalet finländare så får vi nog gå och dra något gammalt över oss. Dessutom består Kinas koldioxidutsläpp mycket av saker som produceras för att VI konsumerar det. Hur mycket av det som vi köper på Wish, Ebay och den vanliga affären hemma i stan tror du produceras i Kina och övriga Asien? Borde inte vi ta skulden för det?

För det andra kan man faktiskt välja att strunta i kineserna och tänka på hurudan människa man själv vill vara i relation till miljön och klimatet. Låt mig göra ett långt tankehopp till min farmor och början av 90-talet.

När min farmor blev sjuk hade hon inte så många personer som kunde komma och hälsa på henne. Mina två yngsta barn var rätt små och jag åkte som en skottspole mellan hemmet, jobbet, sjukhuset och åldringsvården. Ibland grät jag när jag kom ut från hennes rum. Dels förstås för att jag var ledsen att förlora henne bit för bit, men även för att det var så himla tungt att hinna finnas till. Men aldrig en gång hade jag tänkt att backa, göra mindre. För innan farmor och farfar blev sjuka och dog hade jag lovat mig själv att jag skulle satsa den sista tiden på dem. För jag ville ALDRIG efteråt tvingas leva med dåligt samvete över att jag inte gjorde vad jag kunde. Så jag fanns där, och där, och där och där ända tills jag såg livet rinna ut ur hennes ögon. Och det är jag så oerhört glad för idag. Jag känner att mitt samvete på den punkten är helt rent och det är en skön känsla.

På samma sätt är det med miljön. Klart jag inte är dum. Klart jag ofta tänker att vad spelar det för roll att jag sitter här och "flygstrejkar" när många andra flyger upp sina bonuspoäng. Men jag har gjort samma val här. Om det skiter sig, vill jag kunna känna att jag åtminstone försökte trots att jag inte var perfekt. Om mina barn får klimatlida när det blir äldre vill jag att de skall minnas en mamma som inte knyckte på axlarna och fortsatte som vanligt. Jag vägrar att mina eventuella barnbarn skall se mig som en ignorant, d.v.s. en person som levde i slutet av 1900-talet och början av 2000-talet, som fick all information om att en miljökollaps var på väg, men inte brydde sig.

Jag hoppas att jag har fel, men OM det skiter sig, vill jag faktiskt känna att jag försökte

Fjolårets stora insikt

Trots att mitt beslut att jobba mindre och leva mer har gjort att mina stressnivåer har sjunkit till nästan noll, att min kropp är i en form som den inte varit i på länge och att jag märker att min omgivning (mina barn, mitt äktenskap, mina vänner, min hund) mår bra av att jag tagit mig tid till annat än jobb har jag ofta haft den gnagande känslan av att jag inte gjort rätt för mig. Att jag är lat. Att jag underpresterar. Att jag upplevs som oseriös. Jag har ofta tyckt att det är svårt när folk frågar mig vad jag gör nu för tiden.

Trots att jag odlar mycket, har dragit ner på mitt flygande väldigt mycket, äter vegetariskt (ja oftast veganskt) och nästan endast köper begagnade prylar känner jag ofta att jag gör för lite med tanke på miljön och klimatet.

Men så fick jag som en blixt från klar himmel en insikt som fick mig att tänka om. Det var när jag tillsammans med flickorna satt på bio och kollade filmen Grindelwalds brott. Nu minns jag inte handlingen exakt, men mot slutet av filmen hade trollkarlarna, häxorna och andra magiska varelser krismöte och en av dem uttrycker att mugglarna (de människor som saknar magiska förmågor och inte känner til den magiska världen eller magins hemligheter)  håller på och förstör världen, eftersom de så starkt eftersträvar pengar och makt.

Och då lämnade jag att stirra rakt fram på bioduken för just då förstod jag att ju mindre jag jobbar, desto bättre är det för världen. När jag mår bra orkar jag engagera mig mer i miljön och i andra, när jag jobbar mindre hinner jag tänka och förstå, när jag jobbar mindre (och framför allt hemifrån) kör jag mindre bil, när jag jobbar mindre får jag mindre pengar och konsumerar mindre. När jag jobbar mindre kan jag förhoppningsvis inspirera andra att även jobba mindre. Ja, ni förstår.

Och det var då det liksom svängde. Efter den dagen känns det inte alls problematiskt när någon frågar vad jag gör. Då svarar jag oftast vad jag håller på med för tillfället, med tillägget -Men egentligen jobbar jag rätt lite. För nu känns det som att jag inte bara gör det för min skull. Jag gör det för något mycket större. Och det har släppt så enormt mycket av min självupplevda skuld över att vara lat så ni kan inte tro.

Jag jobbar lite - för miljöns skull! Och för min egen ...

Som på 80-talet

Maria, 15 år.
Saknade verkligen ingenting ...
I mammas tröja som jag lånat inför
skolfotograferingen, eftersom den
hade så fin färg ...

När vi hör orden "Vi kan inte leva som vi gör" tänker vi oss ofta att vi måste förflytta oss långt tillbaka i tiden. Att vi skall börja odla all vår mat själva, tvätta våra kläder för hand och avstå från livets lyx. Vi tänker det som något som verkligen skulle försämra vår livskvalitet. För några dagar sedan lyssnade jag på en podd där det kom fram att redan det att vi skulle leva som vi gjorde på 90-talet skulle vara oerhört mycket bättre för miljön. Och handen på hjärtat, var det många av oss som tyckte att vi levde i misär på 90-talet?

Jag väljer att hoppa till 80-talet när jag befann mig i samma ålder som mina ungdomar gör nu. Jag tycker att jag inte saknade någonting från min barndom. När vi diskuterade detta kring julbordet hoppade min mamma tillbaka till sin barndom i början av 60-talet och utbrast stolt -Vi tyckte ju vi hade det jättebra när vi var små! Så kanske livet inte skulle bli så uselt fast vi skulle avstå från mycket av det vi idag tar som självklart. Utlandsresor, konsumtion, klädberg, tekniska prylar, exotiska frukter ...

En av de saker jag brukar tänka mycket på är fotboll. Jag spelade mycket fotboll när jag var barn och tonåring, precis som mina ungar gör och har gjort. När sista matchen var spelad i början av september tog man paus (ALLA tog paus) och så började man på nytt i april när grusplanerna torkade upp. Vår kroppar vilade, eller gjorde annan typ av idrott (Vi skidade eftersom det fanns snö, ha ha). Men mina ungar har vilat typ några veckor per år. De har tränat hårt flera gånger i veckan, året om. På stumt konstgräs, i uppvärmda hallar har de sprungit vintrarna igenom. Många kilometer längs sliriga vintervägar har vi föräldrar skjutsat. Och knäna har värkt och fötterna har ömmat. Någon vila kan man knappt tala om. För ALLA tränar ju, så man måste ju hänga med ... Hur mycket tär inte detta oändliga tränande på deras kroppar, på föräldrarnas (och barnens) stressnivå och på vår miljö?

Jag minns ännu smaken av uppvärmda prickikorvsmörgåsar och köpt, utblandad apelsinsaft på sandstranden. Jag minns hur äckligt det var i tältet på morgonen när det var varmt, men hur spännande det var att sova i tält på stranden. Jag minns de oerhört tråkiga husvagnsresorna till östra Finland. Jag minns oerhört många av mina klädesplagg som jag ägde när jag var tonåring, för de var inte så många och var alla väldigt viktiga. (Idag är jag säker på att min tonårsdotter inte vet vad som finns i hennes garderob). Jag minns leversåsen min mamma gjorde och som hade en så intressant konsistens ... Jag minns mängden godis man åt på lördagen (en liten ask och en slickepinne). Jag minns hur gott det var att få en god mandarin. Ja, det var så mycket som var bra när jag var liten. Jag skulle utan tvekan kunna ge den barndomen till mina egna ungar. Kanske skulle vi rent utav hitta något som gått förlorat och som vi skulle må bra av?

Pengar, tjejer och jämlikhet

För några dagar sedan var jag till ett finlandssvenskt högstadium och pratade pengar med årskurs 8 och 9. På kvällen pratade jag ekonomisk uppfostran med deras föräldrar. Jag har nämligen märkt att många föräldrar idag inte pratar så mycket ekonomi med sina barn, samtidigt som barnen idag inte i praktiken lär sig att handskas med pengar på samma sätt som vi gjorde i deras ålder.

Det här är ett ämne som jag tycker är väldigt intressant och som jag kanske skriver mer om någon annan gång, men det finns en sak som jag tycker föräldrar till tjejer borde tänka lite extra på.

Vi pratar ju mycket om jämlika löner, men inte lika ofta om jämlika förmögenheter. Den tidigare är något som samhället långt måste justera, men den senare är något som långt hänger på individen och som få tänker på.

Killar börjar nämligen investera i betydligt tidigare ålder än tjejerna. Killarna är även benägna att ta mer risker i sina investeringar än vad tjejerna är. Det kan tyckas bra, men ett känt faktum när man pratar om pengar är att risken och avkastningen går hand i hand -på gott och ont.  Så när killarna investerar i börsen och fonder, så sitter tjejerna och trycker på sina pengar på ett sparkonto. Och rent generellt när de kommer upp i 50-60 års åldern så äger männen en större förmögenhet än tjejerna. Och det ger inte en jämlik situation. Så vi måste få tjejerna mer intresserade av att få sina pengar att växa. Kanske vi mammor här måste ta en mer aktiv roll?

Kanske du nu tycker att det låter konstigt att jag pratar så mycket om pengar? Med en blogg som heter "Lev mer på mindre" menar jag. Nja ... jag tycker faktiskt att du skall lära dig att styra dina pengar, samtidigt som du är försiktig med att låta dina pengar styra dig.

För visst är det fantastiskt att en tjej (och en kille) när de fyller 15 kan börja sätta in 200 kr i månaden, fortsätta i 50 år (med en avkastning på 5 %) och när de går i pension lyfta 500 000 kr! Det här kallas ränta-på-ränta principen och har av Albert Einstein kallats för världens åttonde underverk.

Det här är ju något de flesta kommer på i 30 års ålder vore vettigt, men då skall man sätta in rätt stora summor för att under resterande tid komma upp i samma kapital. Så prata pengar med dina ungar! Jag hinner ju inte med allt : )

Rädda världen 1

Jag är för tillfället in och svänger på högstadiet igen. Denna gång bara för en kortare period.

I torsdags deltog jag i vårens föräldramöte och presenterade ett nytt tillvalsämne som jag skapat. Det heter rätt och slätt "Rädda världen". Jag skulle gärna vilja låta dig följa med i mina tankar kring behovet av ett nytt skolämne.

Det började för flera år sedan när min vän Erika bosatte sig på Bali. Jag har aldrig varit på Bali, men det verkar vara ett paradis för "fria själar". En dag träffade Erika en svensk kvinna som hade tagit sina barn i lågstadieåldern och bosatt sig på Bali. -Men hur tänker ni kring skolan? kunde inte Erika låta bli att fråga. Kvinnan hade gett henne ett väldigt intressant svar. -"Vi lär oss samma sak hela tiden i skolan, år ut och år in. Och ändå växer bara problemen i världen. Genom att undervisa mina barn själv, låta dem vara med och uppleva nya saker, ger jag dem andra verktyg än vad vi själva fick. Det kanske hjälper. Kanske de kan påverka på ett annat sätt."

Först tyckte jag det lät som en besynnerlig tanke, som visserligen tilltalade mig i teorin, men som jag tyckte kunde vara svår att omvandla i praktiken.

Så gick det en tid och jag började jobba som lärare i högstadiet. Samtidigt började jag oroa mig mer och mer för miljön och vårt samhälle. Kanske fick jag plötsligt bara upp ögonen för saker jag tidigare bara blundat för, men nu såg jag ständigt rapporter om hur många problem vi och våra barn faktiskt behöver lösa för att rädda världen. Så jag började sitta och iaktta högstadiet. Jag lyssnade och jag funderade. Och jag kom fram till att miljöproblemen sällan lyfts upp på bordet och att få ämnen ger konkreta verktyg till att lösa dem. Miljöproblemen ges inte utrymme för alla har så fullt upp med att hinna lära ut det som vi är vana vid att lära ut.  Jag kom fram till att många av dagens ungdomar blundar lika mycket som vi vuxna, samtidigt som jag såg att när de blir medvetna agerar de på ett helt annat sätt än vi.

Så kom jag över en rapport skriven av Kramming och Ojala där de kom fram till ungdomar som ser klimathotet som ett problem, men ändå har en god framtidstro -de mår allra bäst.

Och det var då jag bestämde mig att jag så gärna skulle vilja skapa ett skolämne där ungdomarna blir medvetna om den situation de och världen befinner sig i samtidigt som de får verktygen till att agera. Jag vill ge dem känslan av att kunna påverka, att de spelar roll, att de har en mening och en betydelse. Att små, vardagliga handlingar räknas.

Så jag skrev ihop ett läroämne, som idag är godkänt i högstadiets läroplan. Nu fattas bara eleverna. Och jag väntar och ser om någon vill rädda världen med mig. Det är så spännande! För att det skall gå vidare behövs ett antal elever som läser detta heller än har extra gymnastik, startar UF-företag, bakar bullar eller har metallslöjd. Det är en utmaning, det är det!

I nästa inlägg tänkte jag berätta om vad Rädda världen konkret går ut på. Hej, hej tills dess!

7 saker

Jag brukar inte ge nyårslöften, men väl tänka genom saker som jag vill utmana mig själv med under året. Att återuppliva bloggen är en utmaning. Jag gjorde ju ett försök i våras, men kraften fanns inte. Men med jämna mellanrum så är det någon som frågar om jag inte kan tänka mig att börja skriva igen. Och nu har jag till och med börjat fråga mig själv. Så då kör vi väl då och ser hur länge det håller i sig : )

Men det var inte det jag skulle skriva om. På nyårsafton satt vi runt matbordet tillsammans med goda vänner och jag kastade ur mig frågan vad alla skulle kunna tänka sig att göra under 2019 som skulle gynna miljön. Förutom en surpupp, som redan tyckte att Finland gjorde mer än många andra länder, hade alla andra till min glädje inte svårt att komma på en sak.

En skulle sluta köpa plastpåsar i affären, en skulle bli bättre på att äta rester, en skulle äta mera vegetariskt och så vidare.

Själv utmanar jag mig med att endast får köpa sju nya plagg (skor inräknade) under 2019. Hit hör också trosor, strumpor och dylikt. Först tog jag tio stycken plagg, men det tyckte jag kändes för enkelt så jag drog ner det till sju. Jag utmanade min vän och hon gillade idén, men kände att hon ville förnya sig med jämna mellanrum. Men det är just det här som är grejen. Att använda allt du har tills det tar slut. Att förnya dig med det du har och den du är istället för med nya grejer.

Och det som gör allt så enkelt är att loppisgrejer inte hör till de sju plaggen! För loppisgrejer belastar inte miljön på samma sätt. För någon vecka sedan blev mina svarta jeans nötta i grenen. Det blev nästan som att gå med rumpan bar. Men vips hittade jag ett par nya för 3 € på loppis. De satt som en smäck! Jag, plånboken och miljön jublade!

-Men det är ju så gott!

I snart två år har jag nästan enbart ätit vegetarisk och vegansk mat. Jag säger "nästan enbart" för ibland pillar jag inte bort skinkan på smörgåsen om jag bjuds eller jag blir inte blek om jag bjuds på en köttgryta när vi är till gäster, men jag väljer det inte själv. Jag skulle tro att jag kanske får i mig något köttrelaterat ungefär 1-2 måltider per månad.

Jag kan erkänna att det är med stor sorg jag blivit vegetarian, för mat är inte längre lika gott. Jag drömmer sällan om maträtter på samma sätt som jag gjorde tidigare. Mat har också blivit mer begränsat t.ex. på en restaurang och det är svårt att få till den lyxiga helgkänslan med vegetarisk mat. Men jag längtar inte längre efter kött. Det går faktiskt över. Istället tycker jag att kött luktar illa och jag märker direkt på smaken om det finns i minsta lilla köttbiten -och inte på ett positivt sätt.

Jag tror att jag aldrig kommer att övergå till att äta kött igen. Men det betyder inte att jag har något emot de som äter kött. Jenk och flera av våra barn äter kött några gånger i veckan. Alla gör sitt val och har man tänkt efter ordentligt och fortsättningsvis vill äta kött så är det väl inget med det. Men jag kan tänka att väldigt många äter kött utan eftertanke. Den vanligaste kommentaren jag får när folk får veta att jag är vegetarian är -Jo, jag borde nog äta mindre kött, men det är ju så gott!!

Jo, det är gott. Jättegott! Men jag tycker inte att mina smaklökar berättigar mig att utföra en handling som faktiskt dödar levande varelser. Än hur bra djuren mår är det faktiskt om vi drar det till en spets, en handling där du i teorin står framför en ko, ser hur den andas, tuggar, tittar på solen ( i bästa fall) och säger -Det skulle vara jättegott att äta upp dig, så nu gör jag det. Jag tycker det är tråkigt att bara äta morötter och ris så därför väljer jag att äta upp dig för att få lite variation. Vore man en riktig fanatisk vegan skulle man faktiskt kunna säga att när vi väljer att döda någon för vår njutnings skull är det samma handling som när någon säger att -Jag tycker faktiskt att det är mycket trevligare att bo här än där jag bodde innan. Jag skjuter dig om du inte lämnar den här platsen. Nej tycker nu många, man kan inte jämföra krig och att skjuta människor med att döda kor för att man tycker deras kött är gott. Nähä, kan man inte? Det beror på hur djupt man tänker.

-Men vi behöver protein och därför måste vi äta kött. Det är den vanligaste kommentaren bland högstadieelever. Nej, vi får inte proteinbrist om vi inte äter kött. Sedan 70-talet har vår köttkonsumtion ökat med tiotals kg per person. Hörde du om någon som hade proteinbrist på 70-talet? Nej, det gjorde du inte för det fanns inga ... trots att de åt så lite kött i våra mått mätt.

Jag mår faktiskt så bra, så bra. Vegetarianer är ofta friska personer. Och frisk är det ju rätt trevligt att vara. Köttkonsumtionen är dålig för miljön och som vegetarian känner jag att jag verkligen drar mitt strå till stacken i miljödebatten. Och jag äter inte djur. Det känns rätt bra i hjärtat.

Men att säga att jag älskar vegetarisk mat, det är nog en överdrift. Men det är priset jag betalar för att få känna det jag skrev i förra stycket. Och så var det inte mer med det.

En stor fet bluff

Som jag skrev om för en tid sedan har min bok Självhushållning i praktiken haft finlandspremiär under titeln Unelma omavaraisuudesta. Det här medför ett visst intresse från finsk media och förra veckan gjordes två intervjuer för finska tidningar.

-Vad roligt! utbrister de flesta. Och jo, visst. Men ändå sitter jag och känner mig som en stor fet bluff. För media vill ju måla upp bilden av den självhushållare jag inte längre är. Typ ...

på morgonen vaknar Maria sent. Hon har inget jobb som hon måste stressa iväg till. Hon går ut och matar sina tio hönor samtidigt som hon plockar in äggen till morgonfrukosten. Äggen avnjuter hon tillsammans med ett glas egenpressad äppelmust och en kopp varm honungsvatten med honung från egna bin. 

För sex år sedan kanske det där skulle ha stämt in till en viss del, men inte längre. Jag har blivit en stor fet bluff. Jag har börjat jobba! Och nu skall jag berätta varför. Det är inte för att jag blev tvungen, det är inte för att jag inte längre stod ut hemma, det är inte för att Jenk tvingade mig och det är inte för att jag kände mig påtvingad samhällets normer. Nej, jag blev nyfiken.

En novemberkväll när jag satt och tittade på "Bonde söker fru" fick jag helt oväntat ett sms där det stod "vill du vikariera i ekonomi på högstadiet, 10 h i veckan?". För det första tycker jag det är spännande när livet hoppar till och för det andra har jag alltid trott att högstadiet var den sista platsen jag skulle klara av att befinna mig på, vilket gjorde att jag några minuter senare svarade "varför inte".

Och döm om min förvåning när jag trivdes jättebra, när eleverna får mig att skratta varje dag (och jo, ibland sucka högt inombords) och när varje ny sak jag får lära ut ger mig hjärnkickar för hur jag skall fixa det på bästa möjliga sätt. Så tre veckor blev nio veckor, som blev en hel vårtermin, som blir ? Man kan bara konstatera, jag har börjat jobba.

Och därför sitter jag och känner mig som en självhushållningsbluff.

MEN ... Det jag försöker förklara är att självhushållningen inte slutar, den bara ändras. Vi fortsätter för att vi mår bra och för att naturen mår bra. Vi fortsätter för att vi kan leva billigare och sätta pengar på sådant vi hellre vill sätta pengar på än till exempel fabrikstillverkad mat. Ibland hinner jag inte och då köper jag bröd i affären. Jag mal inte allt mitt mjöl själv och bakar allt bröd vi äter i familjen, som tidningarna så fint vill påpeka. Jag gör det för det mesta, men inte alltid.

Tiden då? Medvetenheten? Det som jag så vackert pratat om när jag jobbat mindre och levt på mer (som lärare jobbar man ju mer och lever på ännu mindre känns det som). Jo, även här har självhushållningen en stor inverkan. För jag känner att jag jobbar för att jag vill, för att jag tycker det är roligt och för att det just nu ger mig en stor tillfredsställelse. Jag jobbar inte för att jag är tvungen. Och där, har självhushållningen gett mig en stor trygghet. Jag vet att när jag inte längre vill, då slutar jag och då har jag förmågan att leva väldigt billigt om jag så vill. Jag är inte en lärare. Jag är inte en självhushållare. Jag är Maria. Och just nu jobbar jag.

En burk full med glädje

Så här i början av året tänkte jag dela med mig av en sak som jag tänker testa i år.

Man tar en tom burk och varje vecka sätter man ned en lapp där man skrivit en eller flera fina/roliga saker som hänt under veckan. Nästa nyårsafton öppnas burken och lapparna läses med tacksamhet.

Man kan ju alltid börja så får man se vad det blir till...

Ps.Bilden tog jag från FB-sidan 104.9 The River

Några tankar om karnism

När jag brukar vara ute och föreläsa om självhushållning brukar jag berätta om fåren, kalkonerna och kaninerna som i tur och ordning har bott på vår gård. När jag berättar om kalkonerna brukar jag alltid säga att -Och så är det rätt så enkelt att slakta en kalkon, eftersom de är så fula. Då skrattar nästan alla.

Sedan brukar jag berätta om våra köttkaniner och att de ur ett miljöhänseende och ur ett självhushållarperspektiv är ett av de vettigaste sätten att skaffa sig kött på. Så brukar jag berätta om hur svårt det är att slakta en ullig, gullig kanin och att en av anledningarna till varför vi slutade med kaniner är att en av döttrarna var livrädd för att det skulle komma ut att vi var kaninmördarfamiljen. Då sitter alla och ojar och vojar sig över kaninerna.

Jag har länge tyckt det har varit fascinerande hur olika vi behandlar djuren omkring oss. Till exempel tycker väldigt många att det är hemskt att slakta och äta en kanin, medan de gladeligen äter griskött. Nu är jag ju ingen expert i teoretisk bemärkelse, men jag har ju en del erfarenhet av det ena och de andra. Och därför skulle jag försynt vilja påpeka att det med stor sannolikhet verkar förhålla sig så att en gris är ett  mer intelligent djur än vad en kanin är. Hur ni väljer att gå vidare med denna information (som jag inte tror är någon överraskning för flertalet av oss) är upp till er. Och det är precis detta jag tycker är så intressant, hur vi väljer att se och tänka kring djuren, köttet och vår del av deras död. Och det här är i ett nötskal vad karnismen handlar om.

Jag fick nämligen höra om en bok som heter Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor. Bokens underrubrik lyder Karnismen, trossystemet som gör att vi kan äta vissa djur men inte andra. Och eftersom det är precis det jag gått och funderat på länge så klickade jag hem den på nätet.

Boken är väldigt bra och har gett mig en hel del insikter. Egentligen är det en bok som alla borde läsa, problemet är ju bara att böcker som behandlar frågan om varför vi egentligen äter djur inte läses av de som äter kött. Jag tror att flertalet läsare av boken faktiskt redan är övertygade vegetarianer. Men eftersom jag tycker att det är viktigt att leva ett medvetet liv och fundera genom sina val, behöver vi fundera på varför vi gör som vi gör och det kan vi aldrig göra om vi aldrig utmanar tanken. Sedan har jag inga problem med att man är en medveten köttätare, det är det omedvetna ätandet som jag har lite svårare med. Majoriteten av oss har inga problem med att säga -Jag älskar djur, samtidigt som vi (ofta omedvetet) stoppar in en köttbit i munnen. Många veterinärer har valt yrket för att kunna rädda livet på djur -samtidigt som de äter kött. Förstå mig rätt, jag dömer verkligen inte någon. Jag äter ju kött själv om än väldigt sparsamt numera. Det jag vill få fram är att jag tycker det är så intressant hur våra tankar vandrar och hur vi för oss själva rättfärdigar våra tankar. Eller det kanske vi inte gör, för vi tänker tanken kring att äta kött sällan till slut.

Nåja, boken är lättläst, stundvis hemsk (men det hoppade jag över) och tar upp intressanta frågeställningar utan att bli en bok som förespråkar vegetarism. Istället belyser den karnism -tron varför det är okej att äta djur (åtminstone vissa).

Låt mig återge tre saker som lämnat starkast i mitt minne

1) Vi gör en klar åtskillnad mellan keldjur och middagsmat. När ett djur faller inom vår kategori "middagsmat" tillåter vi att det behandlas sämre, gärna med resultatet att kilopriset på kött hålls lågt. Det sätt som de flesta produktionsdjur behandlas på idag skulle vi sällan tillåta med våra keldjur. Skulle någon behandla en hund såsom många t.ex. grisar behandlas skulle utövaren direkt få bötesstraff. Många djur är rätt så rättslösa.

2) Varje år slaktas det 10 miljarder djur i USA. Det är detsamma som 19011 djur i minuten eller 317 djur i sekunden. Dessa 10 miljarder djur är nästan dubbelt så många som jordens mänskliga befolkning. Tänk, bara i USA! På ett år! Och tänk dig vad mycket rum dessa djur måste kräva. Skulle vi tänka 10 miljarder människor skulle de behöva 263 000 fotbollsplaner för att rymmas. Skulle vi rada upp oss efter varandra skulle raden bli över 3 miljoner km lång. Med det skulle vi komma till månen tur och retur fyra gånger. Så var håller alla djuren till? Hur ofta ser du ett produktionsdjur? Inte ens jag som bor ute på landet ser så speciellt många. Tror du fortfarande att de hoppar omkring glada och lyckliga på en blomsteräng? Nej, det gör de inte. En viktig förklarande del i karnismen är att dessa djur inte existerar i vår subjektiva verklighet. Det är som de bara plopp mitt i allt skulle uppstå i kyldisken. Vår tankekopplingen mellan levande djur -god biff är svår för oss att göra eftersom vi aldrig ser djuren. De flesta människor ser inte djur idag, om det inte rör sig om husdjur. Hur många har du sett i år?

3) Och det för oss in på sista grejen. Är det inte lite smålustigt att vi gärna skickar vykort och bilder till varandra med små ulliga, gulliga kycklingar för att sedan äta kyckling till middag? Hur kan kopplingen mellan det gulliga och det groteska saknas? Vad är det som gör att våra tankar hoppar över några steg?

Som sagt, jag tycker att det filosofiskt och moraliskt är en mycket intressant bok. Rekommenderas starkt!

Vinterbona glasverandan

Vi har en glasveranda som är oss väldigt kär. Där har vi ätit många middagar i vårsolens sken och låtsats att det nästan är sommar. Glasverandan har dock haft enkla, gamla fönster (från ett gammalt dagis i Bergö) och den har hittills fungerat som kallveranda. Men nu skall det bli ändring på det här!

I samband med att vi drog in värme i vårt hus och installerade gamla gjutjärnsbatterier började Jenk drömma om en varmbonad veranda. Förra vintern isolerade vi taket och nu är det dags att sätta in dubbla fönster. Fönstren har vi beställt från Sands Snickeri i Södra Vallgrund.

Och nu när Jenks dröm går i uppfyllelse är det dags för mig att börja drömma. Vad allt kan jag göra med en varm glasveranda som i vintermörket rymmer 10 personer? En veranda där stearinljusen lyser och en svag doft av rökelse slår mot en när man öppnar dörren. Först och främst skall mina pepp-grupper flytta dit vintertid. Men jag har även en annan dröm ...

Jag vill ordna diskussionskvällar. Kvällar med högt i tak och spännande ämnen. Kvällar där man lär känna nya människor, får ta del av andras tankar, äter något gott och njuter av stämningen. Kvällar där vi funderar på hur vi kan rädda världen, kvällar där vi funderar på vad som är godhet, kvällar där vi funderar på hur andlighet kan ta sig uttryck i vardagen, kvällar där vi funderar på vad som håller oss tillbaka ...

Det är vad jag drömmer om. Ett koncept med namnet "Glasverandan".

Jag gästar podden "Andra sätt"

Jag har fått äran att vara med i den svenska podden "Andra sätt" där jag pratar om mig själv och min största talang.

Vill du lyssna kan du göra det här. Avsnittet är 48 minuter.

Första pepp-träffen

Ni kanske minns att jag i våras fick en idé om att starta en pepp-grupp? För några veckor sedan hade vi första träffen och det var precis så spännande och roligt som jag hade föreställt mig.

Vilka tankar, rädslor, mod och talanger döljer sig i andras huvuden? Saker man själv tycker är lätt kan någon annan tampas med länge och då är det roligt att få hjälpa och ge sin syn på saken. I situationer där man själv bara stampar på stället kan någon annan springa förbi med lätta steg och säga -Gör så här! Ibland räcker det med att någon försiktigt frågar -Varför inte? för att man skall våga göra det man drömmer om ... Precis det hoppas jag att vår pepp-grupp skall vara. Ett ställe där man peppar, frågar, ger tips, lyssnar, får prata, skrattar och gråter en skvätt om man vill. Ett ställe där man med stolthet i rösten får berätta om saker som lyckats bra och ett ställe där man får perspektiv på saker som lyckats mindre bra. Ett ställe där man får träffa nya personer, tänka nya tankar och framför allt får tänka tankar till slut.

På första träffen presenterade sig alla genom att berätta vad som gör dem unika. Det var en väldigt annorlunda känsla att lära känna en person genom att veta vad hen är bra på och på vilket sätt hen är unik, men överhuvudtaget inte har en aning om vad hen jobbar med. Det är ju annars ofta där vi startar. Snart skall vi träffas igen. Då skall vi prata om att vad vi vill skall hända inom tre år och så småningom även om hur vi tänker komma dit. Om vi hinner planerar jag att slänga in ett ämne som jag tror debatteras livligt, men vad det är är en hemlighet.

Blir du sugen på att komma med i en pepp-grupp? Jag startar nya vartefter det kommer in nya intresserade, så hör av dig via e-post om det känns som det är något för dig.

Att svara sin inre röst

Jag älskar hösten. Jag älskar när allting dör samtidigt som allting börjar om. Jag älskar när barnen åker till skolan och jag får tid och ro för mig själv och mina tankar. Hösten är lugn och hektisk på en och samma gång.

Hösten är den tid när de flesta semestrar är avslutade och många återvänder till sina jobb. Jag känner mig många gånger väldigt tacksam över att inte ha en bestämd dag när tiden mellan arbete och ledigt ändrar och på hösten blir det kanske som mest kännbart.

Men ändå är hösten den tid när jag ofta får jobba med mig själv. För det är många gånger svårt när alla runtomkring börjar jobba, återgår till den effektiva vardagen, presterar, kommer sig framåt. Då är det svårt att ta det lugnt med gott samvete. För visst jobbar även jag. Ibland mer och ibland mindre. För det mesta mindre. Jag tror att många har en bild av mig att jag är väldigt kreativ och ständigt har nya projekt på gång. Det har jag ibland, men inte alltid. Jag får rätt ofta frågan
-Har du något nytt, spännande projekt på gång? -Håller du på och skriver på någon ny bok? -Hur är det? -Vad gör du?

Och trots att jag har övat mig många år på att leva långsammare är det fortfarande så svårt att säga
-Nej. Jag har inget spännande på gång just nu. Jag skriver, men vet inte om det är en bok än. Jag gör nästan ingenting. Det är väl rätt bra, tackar som frågar.

För när jag säger så finns det ännu en liten del av mig som säger -Du borde börja jobba, du borde göra rätt för dig. Vad går du här och släpar för? Vad är meningen med ditt liv? Vad åstadkommer du egentligen? Hur kan du behandla framtiden så vårdslöst? Vadå, gå och vänta! Vad väntar du på? Vet du inte? Tänk om det aldrig kommer, vad gör du då? Nähä, vet du inte det heller.

Men jag har faktiskt börjat bli rätt bra på att lyfta blicken och svara min inre röst.

-Jag har lyckats leva i ett lyckligt förhållande i snart trettio år. Jag har barn som verkar lyckliga. Jag har tid att sköta om min hälsa och jag mår jättebra till kropp och själ. Jag hinner umgås med mina vänner. Jag hinner också umgås med min familj och vi äter tillsammans nästan varje dag. Det här är också framgång. Ja, om jag skulle välja är det så här jag vill vara framgångsrik. Och börjar jag jobba, så som min inre röst påstår att jag borde jobba, så försvinner en stor del av det här. Så är det bara.

Jag har också blivit bra på att se tillbaka. Jag brukar fundera på saker någon, någon gång har sagt till mig och som jag kommer ihåg. Saker som gjort mig väldigt, väldigt glad. Saker som har berört och som fått mig att känna mig stolt över mig själv. De här sakerna har väldigt sällan haft att göra med mitt jobb, trots att jag naturligtvis har blivit jätteglad när någon berömt resultatet av mitt jobb. Nej, det är saker som har berört mig som person, som berört mig som förälder eller som berört mig som vän. Alla de saker som jag har tagit till mig allra mest har inget att göra med om jag jobbar eller inte. Och eftersom jag värdesätter dessa så högt borde de också få räknas.

Till sist brukar jag tänka på mig själv som tonåring. Skulle jag ha blivit förfärad eller glad om jag hoppat trettio år framåt i livet och sett hur jag lever idag?

Jag kommer alltid att ha rösten inom mig som säger att jag jobbmässigt borde bli mera lyckad. Vi får väl se vem som får sista ordet. Tjattret fortsätter.