torsdag 31 oktober 2013

Dödenkväll

Igår hade jag samlat fyra av mina vänner till en dödenkväll. Jag håller nämligen för tillfället på att skriva en bok om döden/begravningar och ville ha inspiration och glada skratt från trevliga människor runtomkring mig. Jag tycker det är jätteroligt att ta ett steg tillbaka, objektivt kolla in vänskapskretsen och fundera på vilka som skulle passa bra ihop och som skulle brinna för att diskutera ett speciellt ämne. Denna gång döden.

Som det är i svenskfinland kände alla någon, men ingen kände alla. Och roligt blev det. Och pratade gjorde vi. Och skrattade. Och förundrades över varandras klokhet.

Och än en gång tänkte jag på att det roligaste jag vet, ja det är nog att prata, diskutera och lyssna till någon annans intressanta tankar. Det här är min favoritsysselsättning och det är helt gratis. Faran ligger dock i att man gör det för krångligt eller att man tänker att 'varför skulle nu de vilja komma till mig på dödenkväll'. Men jag har en gång för alla bestämt mig att lite skit i hörnen måste mina vänner tåla, för måste jag tokstäda ja då lämnar hela grejen lätt till sitt öde. Dödenkvällen hölls i vårt kök, vilket minimerade städningen till ett rum. Och tänk vad lite knaster i vedspisen och några tända ljus gör mycket. 'Hemtrevligt', ja det är vårt hus i ett nötskal, men 'välstädat' tror jag det är få som tycker att vi har det. Kanske det ena ger det andra liksom.

Så vad bjöd jag på? Te (kräver minimal insats), mina surdegspapper som jag hade bakat någon dag innan (ingen stress där inte), en kladdkaka (10 minuters insats, gräddning medan jag tittade på en dokumentär, därför uteblev kladdet tyvärr) och dagens nybakta bröd (ja där steg präktighetsnivån en aning märker jag, så det sista kan lämnas bort).

Och alla ville komma och allt var frid och fröjd. För vi blir ju glada när någon tänker på oss och vill ha oss med. Själv blev jag för några månader sedan tillfrågad att komma med i en informell diskussionsgrupp där jag inte kände så många från tidigare och jag blev ju jätteglad över att få vara med.

Nu sitter jag och tänker att det här måste jag göra mera ofta. Samla en grupp människor med en gemensam nämnare och prata kring någon intressant sak. För av prat och skratt blir jag glad ända in i själen. Jag behöver inga stora, dyra grejer. Ge mig några munnar och några öron så räcker det.

onsdag 30 oktober 2013

Surdegspapper

Så oerhört enkelt. Så oerhört gott. Påminner i smaken lite om de finska surskorporna. Receptet är ett av Björn Perssons bidrag till boken Kockarnas bröd som jag skrev om i förra inlägget.

Här kommer en rätt "vag beskrivning" av hur du gör, men prova. Det är ju inte så dyra ingredienser att misslyckas med. Vill du få ett mera exakt recept kan du kika i boken.

Lika delar vatten och rågmjöl i dl.
några skedar rågsurdeg
lite salt.
Kryddor; t.ex. dill 
Eller Dill och citronpeppar. Eller Kumminfrön. Eller vitlökspulver. Testa!

Blanda allt utom dill och salt i en bunke med lock och låt stå i rumstemperatur över natten.
Sätt i dillen och saltet, rör om och häll ut tunt på några bakplåtspapper.
Grädda i 150 grader varm ugn tills torrt och krispigt.
(Jag använde varmluftsugn och när de började se nästan klara ut vred jag av ugnen och lät dem ligga och eftertorka i några timmar).

Boktipset: Kockarnas bröd

Det här är en bok för dig som brukar baka med surdeg. Visst finns det även andra recept i boken, men de allra flesta recept innehåller surdeg. Jag älskar att hitta en bra brödbok där jag euforiskt sitter och bläddrar mellan recepten, obeslutsam och brödsugen. Vad skall jag baka idag? Det här är en sådan bok! Boken innehåller även en del knäckebrödsrecept. Och jag visste inte ens att det fanns något som heter 'Surdegspapper' (se nästa inlägg).

En bok att tycka om och använda.
Kockarnas bröd. 48 favoritrecept från flera av Sveriges främsta kockar. Ordalaget bokförlag (2012)

tisdag 29 oktober 2013

Vinterns kosttillskott

Jag är inte mycket för piller och sånt. Istället kör jag på en varierad kost och ett sunt bondförnuft. Hellre naturligheter än konstigheter. Skulle jag ha mera tid och intresse skulle jag fördjupa mig i hälsokost från naturen, men hittills har det inte riktigt inspirerat mig tillräckligt.

Jag har dock känt mig lite utan energi i några veckor, kanske det är mörkret. Många barn i byskolan däckar under av förkylning och nästan varje morgon känner jag en svag föraning av halsont.

Har därför bestämt mig att detta skall bli min dunderinjektion i vinter. En tesked bipollen, en tesked torkade tranbär och en tesked torkade nypon. Bipollen har jag tänkt skall ge mig energi och livslust, tranbären för att de är bakteriedödande och motar såväl öroninflammation som urinvägsinfektion i grind, nyponen ger mig c-vitamin och järn. Järnet så att jag inte blir trött och c-vitaminet så att jag inte behöver äta en mängd utländska frukter. Nypon är även allmänt bra för att bota infektioner. Att jag även läste att tranbär innehåller resveratrol som bland annat sägs hämma cancertillväxten ger mig en effektiv placeboeffekt.

Ovanpå det slänger jag in en d-vitamintablett och så håller jag tummarna!

måndag 28 oktober 2013

De syrade grönsakerna floppade

Jag hade tänkt att det här skulle bli höstens nya grej -att lära mig syra grönsaker. Jag läste på och satte igång. Såväl röda och gröna tomater som morotsslantar sattes på burk. I två veckor stod de och tog plats i mitt kök. Bananflugorna flockades kring burken och Jenk höll på att bli tokig. Men så småningom blev det dags för smakpremiär. En nanosekund fick tomaterna ligga i min mun innan de spottades ut i diskhon. Usch vad äckligt!

De röda tomaterna tror jag faktiskt det hade blivit något fel på för så äckligt smakade de. De gröna fick jag nersvalt en liten bit av, men gott var det inte. Morötterna tror jag smakade som de skulle, men jag och Jenk kunde direkt konstatera att det inte var en smak vi gillade. Skönt innerst inne. Nu behöver jag inte testa på det mer. Ingen hit i vår familj alltså. Trots att jag vet att det är många som diggar det och att det är väldigt hälsosamt blir det tummen ner för oss.

Köttfri måndag -Tomatsoppa med varm ostsmörgås

För någon vecka sedan råkade vår yngsta dotter se ett kockprogram för barn. Hon blev eld och lågor och skulle genast börja kocka mat till hela familjen. Modern suckade. Det är inte det att jag inte vill uppmuntra mina barn till att tillbringa mera tid i köket utan snarare det att de sällan förstår att matlagning även innebär att man städar upp efter sig.

Men vi gjorde ett försök. I kockprogrammet hade barnen kokat tomatsoppa och därför sökte dottern efter recept på tomatsoppa på nätet. Än en gång suckade modern inombords, eftersom tomatsoppa inte direkt hör till hennes favoriter. Men åh vad gott det blev! En av de godaste soppor jag ätit faktiskt. Därför får det bli denna måndags recept tillsammans med en god ostsmörgås gratinerad i ugn. Vill du baka eget vitt bröd kommer även receptet här. Men se upp! När jag var liten florerade det ett rykte att man blev blind av vitt bröd. Att jag har glasögon kanske indikerar att jag "fransbröö" var det godaste jag visste när jag var liten.

Englas tomatsoppa

ca 2 msk smör
1 gul lök
ca 800 g tomater
1 dl vatten
1 dl vispgrädde (el 1 dl mjölk)
1 krm malen svartpeppar
2 tsk grönsaksbulsong (buljong)

0-1 tsk salt

Gör så här: Hacka den gula löken fint. Hetta upp smöret i en kastrull. Lägg löken i det smältande smöret och stäk i några minuter till löken är blank och genomstekt. (sänk gärna när du stekär löken så att den inte blir bränd.)

Skär under tiden tomaterna i bitar. Häll på vatten, tomatbitarna, buljongtärning (eller fond) och krydda med svartpeppar. 


Låt koka under lock i 20 minuter. Smaka på soppan och tillsätt mera salt och peppar om det behövs. Mixa. Tillsätt en skvätt grädde eller mjölk. Garnera med persilja. 


Receptet till brödet hittar du här. Baka. Låt svalna. Bre på smör. Lägg på en ostskiva och låt smörgåsen värmas upp i ugnen så att osten smälter.

 


fredag 25 oktober 2013

Bröllopsdag, heta räkor och några påmm fritt

Igår hade vi bröllopsdag jag och Jenk. Kristallbröllop. Något som visade sig skulle firas i matlagningens tecken, vilket är lite ovanligt för oss.

Jag har börjat veckan med en jobbtripp till Sverige, vilket gjorde att jag missade morgonkyssen. Tänkte kompensera detta med att fixa till äkta nostalgimat på lunchen. Heta räkor. I början på 90-talet när vår matlagningskonst ännu låg i sin linda var 'heta räkor' den godaste maträtt vi kunde åstadkomma. Den åt vi alltid när det var något speciellt. Sedan dess har vi bara ätit den ett fåtal gånger. Kanske har vi fått smarrigare saker på menyn, eller så har det helt enkelt inte hänt något speciellt i vårt liv sedan dess.

Så heta räkor fick det bli. Dessutom är det ett så enkelt recept att jag kom ihåg ingredienserna utantill efter så här många år. På väg hem från flygplatsen körde jag via en butik, köpte ingredienserna och åkte hem till ett tomt hus för att börja kocka. Så ringde jag och bjöd hem Jenk på lunch. Dukade fint, satte på Lisa Ekdahl (som vi också alltid lyssnade på när det begav sig), snoffsade till mig och skulle fira bröllopsdag.

När Jenk kom innanför dörren skrattade han och sade -Aaah, jag känner vad det doftar. Heta räkor. Har du tjuvtittat på min meny? Även Jenk hade nämligen köpt ingredienser till 'heta räkor' och skulle överraska mig med det till kvällsmat. Nåja, så gott är det inte att vi orkade äta det två gånger på en dag. Dessutom var våra barn rätt skeptiska till att äta 'räksås' och när man uttrycker det så, så låter det ju onekligen lite småäckligt. Men man skall inte underskatta nostalgi. Så vi fick hastigt och lustigt ändra planerna inför kvällen. Vi satsade istället på hemgjorda hamburgare.

Jag bakade egna hamburgarbröd enligt recept på Dalmatian Moms hemsida. Sedan fixade jag till hemlagade pommes frites. Jenk stekte biffarna. Gott, gott!

Sedan sket vi i att det var tidig väckning morgonen efter. Vi gick på promenad i regnet och efter det tittade vi på film från när jag och Jenk var unga och hade tagit vår första hundvalp. Vi såg även på filmer från när vi besökt min farmor och farfar med vår nyfödda dotter och lite vardagsfilmer från när de två äldsta barnen var små. Roligt och oerhört pinsamt. Barnen tänkte skratta ihjäl sig över hur jag såg ut. Och jag tänkte för mig själv att nog måste jag väl ha blivit snyggare med åren. Jag ser väl inte ut så där än?

Sedan kl. 22 när det egentligen är sovdags för länge sedan gick vi ner och fixade till Fattiga riddare med vaniljglass och choklad. Sedan var alla mätta och trötta. -När ni gifter er skall ni också se till att alltid fira bröllopsdag förmanade pappan sina barn. Och vi kunde bara konstatera att vägen till hjärtat går via magen.

onsdag 23 oktober 2013

Nästa års no no

Så här dags är det dags att reflektera lite över skörden. Vad lyckades? Vad blev jag sur på? Vad skall aldrig få växa i mitt land igen? Vad vill jag ha mera av?

Aldrig mer ...

Nakenfröpumpa/pumpa.
Vill man ha frön till brödbaket finns det nog enklare sätt att få tag i dem. Och vad gör man av köttet? Jag gjorde en pumpasoppa och barnen tänkte spy. Jag överdriver inte. Jag tänkte faktiskt spy lite själv också. Swosch förflyttades jag till lågstadieskolans matsal och känslan när man hade tagit massor med sallad i tron att det var persika (som man skulle ha fått persika i skolan på 70-talet) för att sedan märka att det var pumpa.

Melon
I två års tid har jag försökt odla meloner, både på friland och i växthus. Det lyckas inte. INTE. Nu ger jag upp.

Vitkål
Lyckades inte. All annan sorts kål lyckas, men inte vitkål. Så varför bry sig?

Mera, mera, mera!!!

Kålrabbi
Så gott, så lättodlad och så nyttig. Mera, mera! Sedan tycker jag om fula saker och kålrabbin är ju verkligen ingen skönhet. Och nej, jag tycker inte du är ful Jenk!

Broccoli och Romanesco
I motsats till kålrabbin är Romanescon en fulländning i skönhet. Det är som en vacker utomjording om det finns sådana. Fler och fler studier visar att kål motverkar all världens sjukdomar och det är ju bra. Dessutom är det en fördel att den kan stå kvar i landet långt in på hösten och skördas vartefter. Broccolin fick tyvärr en som annan mask, men Romanescon var fläckfri.

Frilandsgurka
Under en fotbollsturnering i Jakobstad besökte jag Aspegrens trädgård. Åh, vilken inspiration! Åk dit! De odlade frilandsgurkor i mängd och massor. Så vackert! Dessutom är ju frilandsgurkor så användbara. Detta år hittade jag en sort som även var goda att äta färska och det är ju perfekt.

Sedan har jag några som ligger löst som det heter på Idolspråk. Squash är vacker och lättodlad, men den ligger alltid oanvänd i vårt kylskåp. Hmmm.... Bönor är roliga och vackra, men hör på det här ... jag förvällde en hel del bönor som jag satte på två ugnsplåtar och satte i frysen. Där skulle de ligga en dag, men de ligger där än. Åtminstone hälften av dem. En dag kom äldsta dottern i och sade -Mamma bli inte sur, men jag råkade välta den ena plåten och nu ligger alla bönor ute längs golvet. Och jag kände bara -Jaha. So what? Och då bryr man ju sig inte så mycket om bönor. Egentligen.





tisdag 22 oktober 2013

Besprutade bananer

Jag läste idag om att ekologiska produkter lider av ett enormt informationsbehov. Det gäller helt enkelt att få människor att fatta vitsen med att äta ekologiskt. Jag läste även om en ICA-handlare i Nyköping som i sin affär satte upp en skylt med texten "besprutade bananer" vid de konventionellt odlade bananerna. Behöver jag säga att försäljningen av ekologiska bananer ökade markant. Genialiskt! Ibland behöver det inte vara  krångligare än så.

måndag 21 oktober 2013

Köttfri måndag -Grönsakssoppa med (bacon) och citronsåsklick

Jag som aldrig tyckt att jag hittat bra vegetariska recept har plötsligt fått världen flow. Jag ser dem överallt. Jag har fått vegetariska ögon. Det oaktat får ni gärna tipsa mig om ni har något gott i ugnen.

Veckan recept på Grönsakssoppa på bloggen Kvintettfamilj innehåller egentligen bacon. Det kan naturligtvis lämnas bort, men det har en viss tjusning det där baconet det har det. Och glöm för allt i världen bort yoghurtsåsen. Ååååhhh! Vi gjorde den på fet och krämig creme fraiche. Syndigt gott.

lördag 19 oktober 2013

Ta betalt!

Ibland brukar jag märka att folk tycker att jag har gjort två konstiga och motsägelsefulla saker. Det första är att jag starta företag med syftet att kunna jobba mindre. Vi hör ju ofta att företagare jobbar dygnet runt, sju dagar i veckan. Men inte jag. För mig är mitt företag ett verktyg för att kunna leva som jag vill. Jobba när jag vill. Hur lite (eller mycket) jag vill. Med det jag vill.

Det andra är att jag har (som folk upplever det) skrivit två så helt olika böcker. Först en bok om Prissättning där jag uppmanar företagare att ta bra betalt. Där varje företag skall sträva efter vinst. Sedan kontrar jag med boken Lev mer på mindre där jag uppmanar privatpersoner att leva billigare och mera medvetet. Hur går det här ihop?

Jag ser det som en självklarhet. För att jag skall kunna jobba lite måste jag klara av att ta bra betalt för det jag gör. Att få in de pengar jag behöver på den lilla tid jag jobbar, För problemet som de flesta företagare (och varför inte även arbetstagare) har är sällan att de har för lite jobb. Många jobbar nästan ihjäl sig. Problemet är istället att de lämnar med så lite pengar kvar i handen. De jobbar för billigt helt enkelt. Som företagare älskar många av oss känslan av att kunna erbjuda kunden något de tycker om, behöver och tycker är bra kvalitet. Vi vill känna oss omtyckta, efterfrågade och kunniga. Därför har vi svårt att tacka nej. Vi blir glada för varje jobb vi får. Om vi höjde våra priser skulle vi kunna tacka nej till en hel del jobb och ändå ha samma summa pengar att röra oss med. Vi skulle dock jobba mindre i tid. Jag säger inte att alla har den här möjligheten, men ganska många. Bara vi vågade. Och bara vi trodde mera på oss själva. Och bara vi pratade mer med våra kunder och tog reda på hur vi skapar värde i deras ögon.

Att leva mer på mindre kanske får någon att tro att vi inte bryr oss om pengar. Klart vi gör. Pengar är en trygghet och behövs i en viss mån. Men hur mycket vi jobbar för dessa pengar är sedan en annan femma. Dels tycker jag det är viktigt att se till att vi får tillräckligt med betalt för det vi gör och dels att vi inser att vi ofta inte behöver lika mycket pengar som vi tror, vilket gör att vi kan dra ner på arbetsmängden även i den bemärkelsen. Man brukar ju säga att tid är pengar. Det är ganska sorgligt. Tid är verkligen så mycket mer än pengar.

torsdag 17 oktober 2013

Mammas bak

Puttinuttvarning! 

Idag är det höstlov hemma hos oss på Flemmingsbacken. Barnen har sovmorgon, vilket i vårt hus innebär väckning kl. 10.00. Klockan åtta vaknade mamman i huset. Då steg hon upp och ägnade tio minuter till att knåda ihop en rågbrödsdeg. För tillfället jäser bröden och mamman siktar på att kunna bjuda sina nymojjnade barn på färskt, varmt rågbröd med ett glas kall choklad när de stiger upp. Sån är jag helt enkelt! Bara att acceptera.

Under sommarhalvåret har jag dock varit ganska slö med att baka. Min surdeg har dött ut och ett som annat köpt rågbröd från affären har slunkit med i matkassen. Att baka kräver för mig på ett sätt ett rutinmässigt leverne. Och det har jag nu när barnen struttar iväg till skolan om dagarna och jag kan låta en bröddeg jäsa medan jag jobbar med annat.

Så en ny surdeg jäser så fint i vårt kylskåp. Denna gång i en fin, brun, gammal apoteksburk hittad på ett loppis i Pajala. Vill du starta en egen surdeg eller behöver inspiration till nya recept så kan du titta till exempel här. Jag bakade bröd med Pumpafrön häromdagen och det var jättegott.



I somras hittade jag även ett sprillans nytt bakbord av trä på ett loppis. Länge stod jag och tänkte att det tar för mycket plats att förvara, men till sist slog jag ändå till. Och vad glad jag är över det. Det är praktiskt så in i norden! Bara att lägga ovanpå bord, bänkar, direkt på golvet eller var det råkar finnas plats, strö ut lite mjöl och börja baka. Tidigare hade jag ett bakunderlägg av plast och visst funkar även det, men bordet av trä samarbetar mycket bättre med degen. När det inte används står det lutat mot ena väggen och stör inte alls. Men så kunde ingen i vårt hus heller diagnostiseras som pedant.


Förra veckan testade jag även att låta mina Plommonlimpor jäsa i vanliga korgar av "ja vadå?", ni vet såna där brödkorgar helt enkelt. Det funkade jättebra. Om de kändes för vida virade jag helt enkelt en mjölad bakhandduk mellan brödet och korgen. Se vad fina de blev. Tyvärr var de inte lika goda.

Bagaren is back!

onsdag 16 oktober 2013

Lågstadieelever och doktorander

Det har varit spännande diskussioner på Flemmingsbacken de senaste dagarna. Först hade vi en grupp lågstadieelever (åk 3-4) som var och bekantade sig med våra bin. Vetgiriga och frågvisa barn så det förslog. Roligt, roligt.

Några dagar senare kom en doktorand från Stockholm som skulle använda bikupan som metafor inom sina marknadsföringsstudier. Intressant! Nu fick jag verkligen gnugga geniknölarna och fundera på hur övervintringsklot, flusteröppningar och informationsdanser kan omtolkas i marknadsföringsmässiga termer. Även det väldigt roligt.

Och visst har jag fått till en intressant och detaljerad bild? Det är ju så kinkigt att fotografera barn nu för tiden så jag knäppte en bild där man knappt ser att det är barn. Det kan lika bra vara små trädgårdstomtar. Doktoranden vågade jag inte fråga om jag fick fotografera... Honom får ni liksom bara försöka föreställa er.

tisdag 15 oktober 2013

Jag pratar i Umeå

Nu drar jag ut på en frälsningsturné med kärlek och självhushållning på schemat. Eller turné kanske det inte är. Jag kommer att prata typ på ett ställe. Umeå. Men som någon kanske säger, har man pratat i Umeå har man pratat överallt.

Men har du vägarna förbi Umeå  och folkets hus i Ersboda på fredag kl. 13 så kan du väl komma in och säga hej!

Frysa paprika

Det var sist och slutligen väldigt få av sommarens paprikor som hann bli klara i växthuset. Väl inne har de dock mognat en efter en. Dag efter dag har jag gått och tittat på dem och inte orkat ta itu med dem. Någon började ruttna lite, någon drog till sig massvis med bananflugor och någon såg allmänt vissen ut. Mitt samvete var inte det bästa. Men så berättade vännen Tessa att hon brukar frysa in dem råa för att sedan i vinter slänga i dem i såser och soppor.

Åh vad skönt! Tjipp, tjopp! Klart!

måndag 14 oktober 2013

Fixa egna kex

Ett enkelt sätt att undvika transfetter och annat kakibajs är att baka sina egna kex. Dessutom är det nu busenkelt att få till nästan helt ekologiska kex. Har du och medlemmarna av din familj en god karaktär är det även enkelt att baka många och förvara dem från fest till fest. I helgen har vi firat vår äldsta dotter och då förgyllde dessa kex kaffebordet. En klar favorit! Tack Christine-grannen för att du delade med dig av receptet.

Kex med vitchoklad och lime

1. Blanda ihop 120 g smör och 1 dl råsocker

2. Blanda ihop 1 ½ dl vetemjöl, ½ tsk bakpulver, 1 dl havregryn, 0,25 tsk salt, skalet av 1 lime, 100 g hackad vitchoklad

3. Blanda ihop 1:an och 2:an. Klicka ut små bollar på en ugnsplåt. Grädda 10 minuter i 175 grader. 

lördag 12 oktober 2013

Boktipset: Underbara Clara -vintagepimp och hemmafix

Jag antar att jag hör till minoriteten bland bloggläsare. För jag läser inte bloggen Underbara Clara. Ibland tittar jag in och bläddrar lite, men eftersom jag inte känner att jag behöver inspiration kring vare sig kläder eller inredning blir besöken inte så täta.

Ändå blev jag väldigt nyfiken på hennes bok UnderbaraClara -Vintagepimp och hemmafix när jag såg den på bibban. För finns det något jag går igång på är det matt papper och annorlunda pärmar. Och jag älskade boken. Trots att jag sällan pimpar om vare sig mitt hem eller mig själv fanns det en väldigt skön känsla i boken. Jag blev lugn och glad i kroppen. Inte en bok jag måste äga, men en bok jag tyckte om att läsa.

fredag 11 oktober 2013

Årets sista kycklingar

För två veckor kläcktes årets sista kycklingar. Det var Älskarinnan som blev mamma denna gång. En gammal svart höna som aldrig tidigare brytt sig om att ruva. En obotlig singel, med ett on/off förhållande till tuppen. I sommar har hon dock sett rätt sliten ut. Hennes nackfjädrar har brutalt plockats bort, vilket signalerar att tuppen valt sitt offer med omsorg. Hon har utsetts till Älskarinna.

Varje dag tror jag att han har viskat i hennes öra -Kan du inte ruva fram våra kärleksbarn? Tappert har hon hållit något så när på sin integritet. Men mot slutet av sommaren, när det egentligen börjar vara lite väl sent för att ruva gav hon upp. Dels hade alla hennes väninnor ruvat fram kycklingar. Och vad pratar man liksom om då? Om man inte har egna barn? Dels började hon inse att en ruvning och ett föräldraskap kanske skulle ge henne en behövlig paus i älskogen. Att det skulle ge henne nackfjädrarna tillbaka.

Så nu är Älskarinnan mamma till sex stycken kycklingar. Lättad noterar hon att ingen av kycklingarna är en kopia av tuppen. Och kallt och jäkligt är det att få kycklingar i oktober, men ibland har nöden ingen lag.

I och med Älskarinnans kycklingar har det nu fötts 31 kycklingar på gården i sommar. Sex av dem försvann när hönshelvetets portar öppnades den där dagen i somras, men annars mår de bra. Även "Ägget" piper och flaxar så fint.

Och jag tänker att visst är det fint när naturen har sin gilla gång. För Jenk pratade sig varm om en äggkläckningsmaskin för något år sedan. Ingen av våra hönor var så värst ruvningsbenägen. Men jag tyckte vi skulle vänta. Och se hur det gick. Ser med spänning fram emot nästa hönssommar.

torsdag 10 oktober 2013

Jävla cancer

Oktober. Rosa bandet. Bekämpa cancern tillsammans. Stöd cancerforskningen. Bra

Köp rosa produkter. Stöd cancerforskningen. Nja. Hur många rosa produkter innehåller tvivelaktiga ämnen? Hur mycket är rosa bandet sist och slutligen en marknadsföringsploj? Rätt så mycket skulle jag vilja påstå. Vill du stöda, ge pengar.

Vi har mycket cancer i vår släkt. Kanske framför allt bröstcancer. Att jag skall insjukna i bröstcancer och kanske dö på kuppen är något som hela tiden finns med i mitt framtidsscenario. Inte så att jag oroar mig varje dag. Men ibland. För oroa sig skall man inte heller. Då kan de negativa tankarna slå rot i en. Och det är förkastligt! Som om jag skulle kunna hejda mig när ångesten får fart ... Då känns det extra svårt när någon påstår att man själv kan orsaka sin cancer genom att dra till sig negativ energi. Jag menar, om jag plötsligt oroar mig för att få cancer, ja då stressar jag ju upp mig ännu mer för att jag oroar mig över det. För det är ju inte bra. Har jag hört.

Så bestämmer jag mig för att gå regelbundet på mammografi. Betala själv. Tänka att det är en billig livförsäkring. Känna mig mera trygg. Ända tills jag läser att "Den enda bekräftade orsaken till cancer, enligt American Cancer Society, är strålning". Och mammografi är strålning. Så får jag dåligt samvete för det. Men dåligt samvete skall man inte ha. Nej, glad skall man vara. Positiva tankar skall man tänka. Istället läser jag att jag borde använda en testosteronkräm och så länkas jag direkt till en sida där jag kan köpa denna kräm.

Och jag som är så dålig på att smörja mig. Läser halvhjärtat igenom instruktionerna och blir inte mycket klokare. Under olika dagar i månaden skall jag använda si och så mycket kräm.Jag läser även att jag enkelt kan göra ett test hemma för att kolla min testosteronhalt i blodet. Testet skall jag sedan skicka till ett laboratorium. Enkelt? Kanske enkelt att göra, men för mig oerhört svårt att komma mig för. Åh nej, jag orkar inte. Jag känner att jag borde läsa in mig, lära mig, hålla mig uppdaterad. Men jag orkar verkligen inte. Så då kanske jag får skylla mig själv. Eller lita på någon annan.

Men vem skall man då lita på? -Åh, om det skulle gå att hitta ett botemedel mot cancer! är det många som tänker. Perfekt! Helst något förebyggande. Igår när jag satt i bilen hörde jag om vaccinet HPV som skall skydda mot cancer i livmoderhalsen. Ja, vaccinet har ju funnits en tid, men nu har det bestämts att alla unga flickor skall erbjudas vaccinet i skolan. Och så intervjuade de en kvinna som var så glad över detta. Som berättade att de i hennes släkt hade jättemycket cancer och att hon nu skulle vaccinera sin dotter för att kanske minimera hennes risker att insjukna och dö. Hon hade flera väninnor som hade vaccinerat sina döttrar och ingen av dem hade lidit av några biverkningar. Och jag blev varm i hjärtat.

Direkt efteråt skulle naturligtvis motståndarsidan säga sitt och även de hade argument som jag köpte. De är ju även som jag känner det "ofta betydligt ettrigare i sin debatt". De för fram hur det mörkläggs, hur det profiteras och hur det är verkningslöst. Och man blir så rädd! På kvällen fortsatte diskussionen med några väninnor och en berättade att hon även varit för vaccinet men att hon nu via FB hade fått ta del av så mycket negativ information om en mängd olika biverkningar att hon ändrat åsikt.

Och det är då jag blir så ledsen. Du måste lita på dig själv, sade hon. Man måste söka sin egen information. Men jag orkar inte! Jag vill inte att detta skall behöva vara nödvändigt! Jag vill kunna lita på finska staten/på läkarna. Lita på att de med sin expertis vet och att de vill mig väl. Jag vill inte behöva förlita mig på Linda som söker egen information på nätet och skriver insändare på FB och i lokala tidningen. Inte för att jag inte tycker att hon gör ett bra jobb. Vi måste våga ifrågasätta. Utan för att jag vill kunna känna att saker och ting är som de borde vara.

Vem vill mig väl? Någon?

Jävla cancer! Lite halvhjärtat trycker jag på mina bröst och tänker att nej inte var det något där denna gång heller. Men jag känner mig aldrig, aldrig riktigt säker.

tisdag 8 oktober 2013

Hjärntvätt på Flemmingsbacken

Denna vecka tänkte jag köra med lite hjärntvättning av våra barn. Först tänkte jag visa dem denna film. Endast två minuter lång. Rolig och underhållande.

Sedan tänkte jag ta upp det en nivå till och kolla på denna film. Det är ju snart jul och önskelistan brukar bli lång ... Proaktiv är rätta ordet!


måndag 7 oktober 2013

Månadens blogg i Lantliv ...

... är vi! Tjohoo! Tänk! Vi!

Inte så att jag inte visste om det, men ändå. För några veckor sedan ringde en kvinna upp och frågade om jag kände till tidningen Lantliv. -Ja, jag har väl läst något nummer någon gång, hörde jag mig säga. Men vad sade jag? Jag älskar ju tidningen Lantliv. Försöker alltid se ut som modellerna i klädreportagen (obs! notera order försöker). Vilken pokerröst jag har!

För jag blev/är jätteglad.


Tranbär

Idag har jag plockat tranbär. Några stycken. Låt er inte luras av bilden. Det är en korg för småbarn. När vi plockade lingon såg vi världens bästa tranbärsställe, men när jag kom dit fanns de inte längre kvar. Antingen har någon hunnit före eller så har de liksom förintats.

Jag har inte så stor vana av egna tranbär. Annat än att jag vet att de är nyttiga. Min morfar som snart fyller 87 år börjar varje dag med en näve russin och några tranbär. Tranbärs är ju förstås även bra att ha om man skulle drabbas av urinvägsinfektion. Eller kanske snarare till att förebygga denna åkomma.

När barnen var små brukade vi köpa tranbärspulver i hälsokostaffären. Pulvret strödde vi varje morgon över deras gröt. Det sägs nämligen att tranbär även förebygger öroninflammation. Jag behöver väl inte säga att våra barn aldrig behövt äta antibiotika ... Ja, präktigt, präktigt.

Så nu skall jag ta mina futtiga tranbär och torka dem för att sedan mala sönder dem till ett hälsopulver. Eller så gör jag som grannfrun Maria och kokar kola. Inuti varje söt kola gömmer hon ett tranbär surt som attan.

söndag 6 oktober 2013

Jenk jobbar på

För tre veckor sedan hade jag ett inlägg om att Jenk hade börjat riva en del av vårt uthus för att ta fram en gammal port som stängdes i början av 1950-talet. Resten av familjen suckade och stönade. Varför får det aldrig vara som det varit? Men med facit i hand blev det ju precis som det har varit, från början, och det blev så bra. Precis som det alltid brukar bli när Jenk bygger. Se själva.

Porten är öppnad vilket gav ett helt annat ljus till vår gård och en mer äkta känsla. Mina tankar går osökt till Hong Kong och första gången jag såg höghus med hål i mitten. Hålen finns där för att andarna skall kunna flyga igenom och inte störas i sina gamla "rutter". Så känns det nästan hos oss nu också.

Där luckan tidigare satt har Jenk tagit fram den gamla gluggen och reparerat med gamla stockar. Allt kommer naturligtvis att målas rött. Lampan kommer förstås även att flyttas i mitten : )

Tidigare har vi kommit till vinden på vårt uthus endast genom luckor. Det här ändrade vi på genom att i porten bygga upp en trappa och öppnade upp två dörrar så att vi enkelt kan få tillgång även till de utrymmena. Som de är nu har vi sällan använt dem, eftersom det varit lite krångligt att ta sig dit. 


Vi har satt in ett gammalt plankgolv när vi kommer upp för trappan. Det här gör att vi kan röra oss lätt även på uthusets vind. Plankorna har varit i en gammal lada och vi hittade dem på Findit för en väldigt billig peng. Resten av virket kommer från vår skog och vårt "bygge" har nästan inte kostat oss någonting.

Här kommer Jenk att testa en av sina uppfinningar i bigården. Det är ännu lite hysch-hysch så det skriver jag inte mera om. Det som vi har saknat hos oss är ett större utrymme som sväljer så många personer så att man kan ordna lite större träffar/besök/kurser/föreläsningar. Det får vi nu i ett av rummen på vinden. Tänk vad mycket roligt man kunde hitta på då! Självförsörjningskurser, studiebesök, fester!
Vackra, vackra orörda stockar. Och nytt innertak som kommer att bestrykas med järnvitriol för att gråna och smälta in.

Graffiti anno dazumal. Den här fina, snuskiga bilden hittade vi på en av väggstockarna.

Bredvid snirkliga bomärken och årtal från nästan tvåhundraår tillbaka i tiden hittade vi även denna kärleksförklaring.
En gammal dörr hittade vi även på vinden och eftersom vi brukar köra på att vi tager vad vi haver fixade Jenk en ny dörrkarm och satte dit den. Av formen och utseendet att döma är det en gammal fähusdörr. 
En titt på porten "bakifrån" eller kanske snarare "framifrån". Här skall det ännu fixas till lite. Kanske med växter och så. 
Jag är ju tvungen att visa även denna trappa som Jenk har byggt. -Ser du! utbrast han stolt.
-Vadå? -Att det inte syns ändträ på ett enda stället på trappan! Vet du hur mycket jobb jag har satt på trappan på grund av det  -Oj, vad fint! (Fast ärligt talat skulle jag nog aldrig ha tänkt på det.) Men fin är den.

Jenk är väldigt (insnöad) duktig på detaljer och helheter om vi säger så ...

Det är något speciellt med gamla stockar, med rymd och med ljus. Jag är glad att Jenk övertalade sin bångstyriga fru. Eller rättare sagt att han bara började på. Den där morgonen för tre veckor sedan.


fredag 4 oktober 2013

Torka morötter

Nu har vi börjat skörda av våra 6372 morötter eller hur många de nu var. Till på köpet är de jättestora. Som tur är även goda. Jordkällaren proppas full, men att lagra morötter brukar jag tycka är lite knepigt. Ibland funkar det, ibland inte. I år funderar jag på att åka till skogen och gräva efter fuktig och ren sand. Ifjol hade jag skrynklat tidningspapper som jag satte under, mellan och ovanpå morötterna. Det funkade bra.  Men å andra sidan har vi inte tidigare haft så mycket morötter så att vi lagrat dem längre än till jul. Men det har vi alltså i år. Med råge. Någon som behöver morötter? Någon?

Inspirerad av boken Torka mat som jag tipsade om för en tid sedan har jag även bestämt mig för att torka morötter och förvara dem i vårt skafferi. Med en annan behändig grunka som jag köpt för en billig peng på loppis går det galant att skiva morötterna i slantar. 

Slantarna brer jag ut i min tork som jag för några år sedan köpte på utförsäljningsrea i en affär. Vad är det med mig och fynd? På med knappen och så får de ligga och torka över natten. Det går säkert även bra att torka dem i ugn (gärna varmluftsugn) på svag värme och med luckan på glänt. 

Så förvarar jag dem lufttätt i skydd för solljus. Det sista är lite synd för de blir verkligen jättefina. Skulle alla gånger fungera som dekoration. Morötterna tänkte jag främst slänga ner i grytor och dylikt, men enligt boken skall de bli jättekrispiga när de blötläggs. Det har jag svårt att tro, men klart jag måste testa.

Och nu när jag skriver det här kommer jag ihåg att jag även kunde pröva att syra mina morötter. Jepps, det skall bli nästa projekt. 

torsdag 3 oktober 2013

Boktipset: Kärleksmums

Jag kan gissa att ni ofta funderat på mitt 'projekt kondition'. Hur det går med min löpning? Det går bra. Riktigt bra är väl att ta i, men bra tycker jag nog att jag kan sträcka mig till att skriva. Visst skulle jag kunna skriva om hur långt jag nuförtiden orkar springa. Eller vilken medelhastighet jag brukar ha, men det skulle vara att utmana den gamla prestationsinriktade Maria. Henne försöker jag glömma. Nu springer jag. Punkt slut. Ibland går jag någon meter, men mest springer jag.

Tycker du inte det syns på mig? Att jag har börjat springa? Kanske det beror på att jag har en man som inte tycker smalhet är vackert. (Åh, vilken guldgruva jag har till karl!) eller så kanske det beror på en av mina nyfunna böcker: Kärleksmums.

För i den österåkerska familjen äts det ofta efterrätt nuförtiden. Att bläddra i boken är som att vara tvungen att tillverka dregellappar i vuxenstorlek. Hittills har vi avverkat; Rosmarinäpplen, Ostkaka, Bästa chokladbollarna, Smörig kokospaj, marängtårta med blåbärs- och citronfyllning och smördegstarteletter med äppel, mandelmassa och kanel. Och i handelsväskan igår slank det ned ingredienser till Äppelpaj med kolasås och Amerikansk spungecake.

Ovanan med efterrätt fick vi i samband med den vegetariska månaden. För de flesta efterrätter är ju liksom ... vegetariska.

Så vill du njuta av livet, åtminstone ur ett kort perspektiv, rekommenderar jag dig boken Kärleksmums av Emma Hamberg och Anette Rosvall. Mmmmm.......

tisdag 1 oktober 2013

Årets kalkonslakt

I söndags slaktade vi våra tio kalkoner. Det var liksom dags. Varför en speciell dag utses till slaktdag vet jag inte riktigt vad det beror på. Kanske vi helt enkelt får nog. Vi tröttnar på kalkonskit i glasverandan. Kalkoner som står tre meter ifrån och stirrar så fort vi gör något. Kalkoner som nyfiket hackar sönder varje litet äpple som behagar falla ur trädet. Kalkoner som står och hoppar en meter rakt upp i luften för att nå upp till prydnadsäpplena på träden. Kalkonen som plötsligt får för sig att sitta på motorhuven till vår bil? Kanske det helt enkelt är så att vi känner att det börjar bli dags.

Provisoriskt slakthus blev helt enkelt vårt växthus. Varför? Jo äldsta dottern hade övernattningsgäster och bad så vackert om att vi INTE skulle slakta kalkonerna så att det var det första hennes kompisar fick syn på när de tittade ut genom fönstret på morgonen. Det är väl en begäran som kan förstås ...


Kalkonerna stängdes in i sitt kalkonhus och en efter en hämtades de till slakt. Som de flesta fåglar håller de sig lugna när deras huvud täcks för. Eller så är de stela av skräck. Vad vet jag egentligen.

Tjopp, tjopp. Huvudet bort. Det gäller att vara träffsäker. Om inte minst för djurens skull. Sedan skall djuren hållas fast medan de avblodas. En kalkon sprätter ganska mycket och det är ganska tungt. Och ni som tycker att det här ser hemskt ut kan ju tänka på allt kött som äts någon gång har levat och på ett eller annat sätt har avlivats. Det finns flera sätt att avliva på. Vet du hur ditt kött har dött?

Så ner i en tunna med varmt vatten. Här ligger kalkonen några minuter. 

Nu kommer det tyngsta (åtminstone mest fysiskt) momentet av slakten. Kalkonen skall plockas. Det är därför den läggs i varmt vatten. Då lossnar fjädrarna betydligt lättare. Vi tycker att köttet hålls mera hygieniskt när vi får bort alla fjädrar innan styckningen. Skall vi frysa en kalkon hel, t.ex. för att röka den sedan är det även bra att ha skinnet kvar. Visst kunde vi flå kalkonen, men vi tycker att köttet i så fall torkar onödigt mycket, medan kalkonen hänger och mörar till sig.

Varför det är tungt? Fingrarna och handlederna blir så väldigt trötta.

Så tas kalkonen ut för att sedan hänga några dagar innan den styckas. Våra kalkoner brukar hänga i uthuset inklädda i slaktpåsar. Det här för att inte flugor och andra äckligheter skall slippa på köttet.

-Det är svårt att vara riktigt glad på en slaktdag ...

Själv vet jag inte om det pirrar eller vänder sig i magen när jag ser Jenk nerblodad. Slakt är slakt. Naturligt eller inte. Nödvändig eller inte. Så länge vi äter kött känns det ändå bra att fixa det själv. Vi vet hur vårt kött har dött.