Inled mig icke i frestelse

Hit längtar jag igen och igen och igen. 

För många år sedan minns jag att jag i en intervju kring självhushållning fick frågan om det känns som jag gjort stora uppoffringar. Jag minns att jag svarade att så länge jag får resa så går det ingen nöd på mig. Att resa utomlands, att se nya saker, att simma i varmt vatten, att vara på äventyr, ja det är vad som oftast kommer till mig när jag tänker på vad jag drömmer om.

Därför måste jag ärligen säga att det är en väldigt stor sorg för mig att jag framöver har valt att flyga väldigt, väldigt sällan. Det tar faktiskt lite ont när jag tänker på det och jag kan ibland känna en så stor längtan efter ett varmt hav. Det är där, simmandes i det varma havet, som jag oftast känner mig mest fri och lycklig.

Visst kan man resa på annat sätt -t.ex. med tåg, men det tar så himla lång tid att ta sig från där jag bor till ett varmt hav med tåg. Och visst kan man resa i sitt eget land, eller i grannländerna. Det är precis det jag har intalat mig själv. För många av mina kortare resor med familjen har naturligtvis även skänkt mig en stor glädje. Men sorgen finns ändå där.

Och vet du, det som för mig gör det så svårt är att under alla lov se alla som lägger upp bilder från sina semesterresor till varma länder och spännande utflyktsmål. Missförstå mig inte, jag unnar dig allt gott på samma gång som jag vill att vi generellt slutar flyga. Men varför känner vi så starkt att vi vill visa upp våra resor för andra? Jag har också gjort det så det här inlägget är verkligen inget försök att framstå som en bättre person, men det är onekligen rätt intressant att tänka efter varför vi gör det.

I november flög jag. Det var väldigt länge sedan vi hade gjort något hela familjen tillsammans, eftersom barnen nuförtiden jobbar och studerar. Äldsta dottern har flyttat för länge sen och sonen är snart på väg. Vi kände att vi kanske ville göra en sista resa tillsammans (oj det låter lite dramatiskt, må jag säga), så vi flög till London. Det här är det nästan ingen som vet om. Jag valde att inte sätta upp bilder på de sociala medierna. Varför? Först tänkte jag att det var för att jag hade flygskam. Och visst kanske det hade ett finger med i spelet, men jag kom även fram till att jag inte ville skapa drömmen och tanken om att resa hos någon annan. Det skulle ju liksom bli en negativ "ringarna på vattnet". Dels flyger jag och dels får jag någon annan att få tanken eller känslan av att jag vill också. Plus att jag insåg att jag tidigare satt upp bilder av mina resor för att hos andra skapa en bild av mig själv som en resande människa på äventyr. Varför har jag gjort det? Varför har det varit så viktigt för mig att visa upp mig genom mina resor? Faller något bort om ingen vet att jag gjort en resa?

Vart vill jag egentligen komma? Ja, det är svårt att förklara. Ur ett personligt perspektiv skulle jag inte ständigt vilja påminnas över det jag valt bort. För fast jag på sportlovet sitter i Helsingfors känner jag mig plötsligt nedstämd när jag ser alla sandstränder i Thailand. Jag får lätt känslan av att alla mina vänner är där. Att det är det normala. Så please, fundera på om det är möjligt att göra en anonym semesterresa ifall du väljer att flyga och simma i varma hav : ) Jag skulle ha så mycket större möjligheter att känna mig nöjd och växa in i mitt val om jag möttes av andra bilder i mitt flöde.

För jag tror att jag kommer att leva med min sorg. Det är så många här i världen som lever med sorg över att livet inte blev som de hade tänkt. Att de inte kan få det som de vill ha, där det som de vill ha är betydligt mer basala behov än ett varmt hav. Och vem är jag att bestämma att mina önskningar bör uppfyllas när de dessutom tär på miljön? Om mina önskningar uppfylls (jag flyger iväg med en jetmotor där bak) försämras ofta villkoren för de vars önskningar är betydligt mer värdefulla än mina (t.ex. kunna bo kvar, kunna äta sig mätta eller dricka när törsten faller på).

Ändå vill jag inte att någon pillar på  sårskorpan som med jämna mellanrum lyckas växa över sorgehålet.